Pepe Escobar – voltairenet.org

 

Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan trodde aldrig att det skulle hända.

Han visste att han var i trubbel när Pentagon läckte att den turkiska RF-4E Phantom som förra veckan sköts ner av syriska antiaircraft artilleri var vid den syriska kusten, mot vad Erdogan sade om att detta hände i internationell luftrum. Och det blev värre, Moskva, genom utrikesminister Sergej Lavrov, erbjöd ”objektiva radar uppgifter” som bevis.

Inte mycket kvar att göra än att byta ämne. Ankara införde sedan en de facto buffertzon på 6,4 km längs den turkisk-syriska gränsen som nu upprätthålls av F-16 som lyfter från Incirlik Nato bas med jämna mellanrum.

Ankara skickade också tankar, missiler och tungt artilleri till den 800 km länga gräns, omedelbart efter att Erdogan kallade Syrien för ”fientlig stat”.

 

Det låter som Lord Balfour eller hur?

Syriens närmaste framtid planerades i Genève nyligen i en av dessa absurda representationer av ”internationella samfundet” där USA, Storbritannien, Frankrike, Turkiet, Qatar och Kuwait från Gulfstaternas samarbetsråd satte sig att förbereda en ”fredlig lösning” för det syriska dramat, men enligt uppgift de flesta av dem beväpnade motståndet mot Damaskus.

Man skulle kunna tro att vi är tillbaka till Balfourdeklarationens dagar, när främmande makter avgjorde ett lands öde utan den enklaste förfråga till dess folk, som för övrigt aldrig bett om att de skulle göra det å deras vägnar.

I vilket fall som helst, det kommer inte att bli någon Nato krig mot Syrien, åtminstone just nu. Utöver det faktum att Lavrov inte har något problem med att konfrontera USA:s utrikesminister, Ryssland vinner, för närvarande.

Förutsägbart, kommer Moskva inte att kräva ett Asad regimskifte, de befarar att resultatet blir en total kollaps av det syriska statsmaskineriet, med katastrofala följder. Washingtons ståndpunkt sammanfattas till godkännandet av en mycket svag Assad, men inte nödvändigtvis bort.

Problemet är tolkningen av ”ömsesidigt samtycke”, över vilket skulle bygga en ”övergångsregering” i Syrien, en vag formulering som uppstod i Genève. För Obama administrationen, innebär att Asad måste gå. För Moskva, och framförallt Beijing, innebär att en övergång skall innefatta Asad.

Vi måste räkna med stora gräl om tolkningen. Eftersom man vill ha en ny ”flygförbudszon” som i Libyen omvandlades av Natos till en bombkampanj med 30 000 flygningar, för att skapa en ”övergångsregering” i Syrien, och som ska bygga på ”ömsesidigt samtycke”.

En sak är säker, ingenting kommer att hända innan det amerikanska presidentvalet i november. Detta innebär att under cirka fem månader, kommer Moskva att försöka skapa någon form av ”övergångsregering” med syriska aktörer. Då är allt möjligt. En Washington med Mitt Romney skulle kunna ge order till en attack från Nato i början av 2013.

Det är möjligt att en överens Obama-Putin eller USA och Ryssland kan komma till stånd redan innan Genève.

Ryssland har minskat trycket på NATO i Afghanistan. Sedan kom det mycket koreograferade amerikanska erbjudandet en formell ursäkt och Pakistan accepterande som väntat vilket öppnar därmed tillförselvägar för NATO i Afghanistan.

Det är viktigt att komma ihåg att Pakistan är en observatör och en oundviklig framtids fulla medlem av Shanghai Cooperation Organization (SCO) som leds av Kina och Ryssland, båda medlemmar i BRICS som är mycket intresserad av amerikanerna och Nato lämnar för gott Afghanistan.

”Priset” som Washington betalade är naturligtvis minskade trycket på Damaskus, åtminstone för närvarande. Erdogan kan inte ändra mycket, i själva verket var han inte informerad.

 

Hålla intakt arbetsfördelning

Det är Genèves perversa essens, de inblandade (utländska) var oense, och åt helvetet med de syriska civila fångade i korselden av inbördeskriget.

I avsaknad av en NATO-attack, är frågan nu hur Asads system kan stoppa eller vinna ett inbördeskrig som i alla praktiska skäl är sponsrad av utländska makter.

Ja, eftersom arbetsfördelningen kommer att förbli intakt. Turkiet kommer att fortsätta att tillhandahålla en logistisk bas för legosoldaterna från den ”befriade” Libyen, Saudiarabien, Irak och Libanon. Saud Huset kommer att fortsätta att ge pengar för att beväpna dem. Och Washington, London och Paris kommer att fortsätta finjustering av taktiken i det som fortfarande är en lång, het föregripande spel inför en Nato-attack mot Damaskus.

Trots att den syriska väpnade oppositionen inte kontrollerar något som är avlägset betydelsefull i Syrien, det förväntas att legosoldaterna som man påstår beväpnas av Saud Huset och Qatar blir alltmer hänsynslösa. Det förväntas att den inte så ”fria” Syriska Armé kommer att fortsätta med militära operationer i Syrien i månader om inte år. En viktig punkt är om det fortfarande finns tillräckligt med försörjningslinjer, om inte från Jordanien, förvisso från Turkiet och Libanon.

Det är möjligt att Damaskus kanske inte har kraften att angripa de västerländska huvudaktörerna i detta drama. Men de kan säkert orsaka förödelse bland de stödjande aktörerna som i Jordanien, Qatar, Saudiarabien och, naturligtvis, Turkiet.

Jordanien, en svag länk har en instabil regim i bästa fall och de har redan stängd leverans linjerna. Hizbollah kommer förr eller senare att göra något med de libanesiska linjerna. Erdogan, förr eller senare måste bli realistisk om vad som beslutades i Genève.

Glöm inte att Saudiarabien endast kommer att vara villig att kämpa till sista död amerikan, de kommer inte att risk saudier för att bekämpa syrierna.

När det gäller varningar om saudiska trupper som skulle närma sig södra Syrien via Jordanien, är det ett skämt. Militärerna i Saud Huset kunde inte ens besegra rebellerna i den brokiga Houthi i grannlandet Jemen.

En sista saftig faktor. Den ryska flottbas i Tartus ca 90 km från den plats där Panthom RF-4E blev nedskjuten, har nu sin permanenta operativa radar. Och det räcker med bara ett ryskt krigsfartyg i syriska vatten för att skicka budskapet, om någon kommer med konstiga idéer, det räcker att komma ihåg vad som hände i Georgien 2008.

 

Dags att blanda dessa kort

Erdogan har mycket få kort att spela, om han fortfarande har några. Assad i en intervju med turkiska tidningen Cumhuriyet beklagade ”100 % ” nedskjutningen av RF-4E och argumenterade ”Planet flög i ett område som tidigare använts av Israels flygvapen.”

Faktum kvarstår att den impulsiva Erdogan fick en ursäkt från den lömska Assad. Till skillnad med Mavi Marmaras katastrof där Erdogan inte ens ett bananskal fick från Israel.

Det verkliga självmord scenariot skulle vara att Erdogan beställer en ny provokation i stil med F-4 nedskjutningen och sedan förklarar krig mot Damaskus på uppdrag av den inte så ”fria” Fria Syriska Armén. Det kommer inte att hända. Damaskus har redan visat sig ha ett anständigt luftförsvars nätverk.

Alla militära analytiker som har självrespekt vet att ett krig med Syrien är ljusår från de tidigare ”barnlekar” i Irak och Libyen. Natos befälhavare, trots all sin oduglighet, vet att de kan få ett enormt stryk.

När det gäller de turkiska militärer, deras högsta besatthet är kurderna i Anatolien, inte Assad. De får viss amerikansk militärt bistånd. Men vad de verkligen längtar efter är att en armé av amerikanska förarlösa plan attackerar Anatolien.

Turkiet går över rutinmässigt in i norra Irak för att attackera kurdiska PKK-gerillan som anklagas för att döda kurdiska säkerhetsstyrkor. Nu rapporteras det att den Turkiets baserade gerillan korsade gränsen till Syrien och dödar syriska säkerhetstjänstemän och även civila. Det skulle vara alltför svårt att tvinga Ankara att erkänna sitt hyckleri.

Erdogan bör i vilket fall som helst gå vidare med yttersta försiktighet. Deras hårda taktik håller på att isolera dem, mer än två tredjedelar av den turkiska allmänheten är emot en attack mot Syrien.

Man har kommit till en punkt där den turkiska tidningen Radikal frågade sina läsare om huruvida Turkiet ska vara en modell för det nya Mellanöstern. Turkiet brukade vara ”Europas sjuke man”, nu har Turkiet ”blivit den ensamma mannen i Mellanöstern” säger artikeln.

 

Det är gas, gas, gas

Framför allt har Erdogan helt enkelt inte råd att sätta sig emot Ryssland. Det finns minst 100 000 ryssar i Syrien som gör allt från att bygga dammar till att ge råd om drift av deras försvarssystem.

Och så finns det oundvikliga frågan om gasledningar. Det är så att Turkiet är Gazproms andra kund efter storlek. Erdogan har inte råd att konkurrera med Gazprom. Hela turkiska energisäkerhets arkitektur är beroende av rysk gas, och från Iran. För ett år sedan skrevs det ett viktigt avtal för 10 000 miljoner dollar mellan Iran, Irak och Syrien för en gasledning från jätte fyndighet South Pars i Iran till Irak, Syrien och därefter Turkiet för att slutligen nå Europa.

Under de senaste 12 månaderna, medan Syrien föll i inbördeskrig slutade nyckelaktörerna prata om det. Inte nu längre. Varje analytiker som har självrespekt i Bryssel medger att EU:s slutliga paranoia är att bli en gisslan av Gazprom. Gasledningen Iran-Irak-Syrien skulle bli avgörande för att diversifiera Europas energiförsörjning och minska beroendet av Ryssland.

För USA och EU är detta det verkliga spelet och kräver två eller fler år av Assad vid makten, så är det. Och det måste ske på ett sätt som inte helt konfronterar Ryssland. Det är här de löften som gavs i Genève till Ryssland om att bevara intakta deras intressen i en post-Assad Syrien som kommer in.

Det är bara att acceptera det. Det är så man spelar extremt hårt geopolitik bakom kulisserna. Det återstår att se huruvida Erdogan förstår budskapet.

 

Syrien och Turkiets spökkrig

En gång i tiden för inte så länge sedan var den turkiske utrikesministern Ahmet Davutoglu den ledande förespråkaren för en utrikespolitik som kallades för ”noll problem med våra grannar” hånade av många i väst som ”ny Ottomanism.”

Natos sammanträde i Bryssel kommer inte bara att ge ett svar till det turkiska stridsflygplan F-4 Phantom nedskjutning av syriskt artilleri, men också för att fastställa vilken typ av ”nya Ottomanism” kommer att komma fram av vad som faktiskt blivit en politik av ”stora problem med en av våra grannar.”

Davutoglu insisterade på att F-4 sköts ner i internationellt luftrum, men även om de erkänner att den hade trängt syriska luftrum. Den motsäger den syriska officiella förklaringen och sade att planet var tydligt markerad som turkisk, att det var en ”utbildnings flygning” för att testa Turkiets ”nationella radar system” och framför allt att det ”var inte ett hemligt uppdrag relaterade till Syrien.”

Tidigare hade den syriska UD talesman, Jihad Makdissi, betonat att det var en ”olycka, inte en attack.” Enligt Makdissi ”ett oidentifierat föremål gick in vårt luftrum och tyvärr blev den nedskjuten av det skälet. Först då insåg vi att det var ett turkiskt plan.”

Davutoglu i ett blixtkrig i turkiska media, som rapporterats av Today’s Zaman, upprepade att det var ett ”solo flygning”, att stridsplanet ”inte var beväpnad”, att det inte fanns någon varning innan det sköts ner, och at det var ”irrelevant” Syriens försök att länka ”icke provocerande kränkning ” av sitt luftrum med nedskjutningen av stridsplanet.

Kränkningen av ett annat lands luftrum och försöka undvika deras försvar genom att flyga på låg höjd är för Davutoglu något så vanligt som att äta en shish kebab till lunch, ”Förut skedde många kränkningar av syriska luftrum från andra länder. Men Syrien sköt ner vårt obeväpnade plan.”

Men sedan började utrikesministern avvika (eller inte) från sitt manus. Han betonade att ”oavsett hur historien utvecklar sig i frågan om det skjutna turkiska stridsplan, vi kommer alltid att vara vid det syriska folkets sida.” Och detta: ”Vi kommer alltid att vara vid det syriska folkets sida fram till ankomsten av en demokratisk regim i landet.” Glöm F-4 Phantom planet, de ”syriska folket” kan fortsätta sova i lugn och ro eftersom det viktigaste är fortfarande regimskiftet.

 

Allt annat är irrelevant

Nato kommer att överväga Turkiets fall i enlighet med artikel 4 av organisationens statuter, som tillåter förfrågningar varje gång det ”territoriell integritet, politiska självständighet eller säkerheten av någon av medlemmarna är hotad.” Vi är ännu inte i artikel 5, som har att göra med en väpnad reaktion. Men det kan bli, beroende på hur Nato tolkar Turkiets påstående att F-4 Phantom planet ”attackerades 13 mil från den syriska kusten, i internationellt luftrum.”

Därför, enligt Davutoglus historia F-4 planet lämnade sin förutbestämda väg på en kort stund för att gå in i Syriens luftrum av någon oemotståndlig kraft (¿Thor?), Sedan insåg piloten sitt misstag och lämnade området snabbt, men sedan sköts den ned. För övrigt var det inte ett ”solo flight”. Vittnen berättade för turkisk tv att de såg två stridsflygplan flyga lågt och sedan accelerera in i syriskt vatten, men bara en kom tillbaka.

Så förutsägbar som att England skulle elimineras från Euro 2012, de vanliga europeiska krigsmaskotar som William Hague redan har uttalat sig och skyller Syrien för Turkiets kränkning av syriskt luftrum. Det finns dock inga bevis, än så långe, att Ankara hade varnat regeringen och de syriska väpnade styrkor om att de skulle göra någon form av spaningsuppdrag flyg nära till den redan mycket explosiva gräns.

Det är ”irrelevant” enligt Davutoglu om F-4 (eller ett par F-4) var beväpnade eller inte, det skulle räcka med att försöka berätta för Pentagon, till exempel, att det faktum att en oidentifierad främling stridsplan, flygande på låg höjd, snabbt, försöker komma in i deras luftrum, inte skulle utgöra ett hot. Om det var en militär spaningsuppdrag, som hävdar Davutoglu själv, skulle F-4 vara beväpnade.

Och tänk om det hade varit en syriskt stridsplan som flög över turkiskt eller israeliskt territorium.

 

Brinner, Anatolien, brinner

Visst kommer Ankara att uppmana Damaskus till en formell ursäkt och skadestånd. Teheran som praktiskt taget fram till igår, det vill säga före upproret i Syrien, var en del av en axel Ankara-Damaskus-Teheran kallar till lugn.

Trots de professionella krigshetsarnas stöd till en remix av Tonkinbukten förblir detta rena vansinne. Trots det, Asia Times Online, har blivit informerad av en lokal källa till ”frenetiska” rörelse i den turkiska Natos bas av Incirlik i flera dagar.

Alla vet, även om ingen talar om det, om Natos kommando och kontroll centrum i Iskenderum i den turkiska Hatay provinsen, nära den syriska gränsen som sattes på plats för några månader sedan för att organisera, utbilda och beväpna gruppen känd som den Fria Syriska Armén. Alla vet att Qatar, Saudiarabien och CIA ger rådgivning och beväpnar dessa Nato/GCC:s syriska ”rebeller” med turkiskt stöd inom logistik och skydd.

Alla vet att Washington inte kommer att acceptera något annat än ett regimskifte i Syrien, till förmån för en foglig marionett, proamerikansk (definitivt inte en islamistisk). Alla vet att varje provokation driver dagordningen, inte så dold, av en allmän Nato och GCC attack mot Syrien utan en resolution från FN:s säkerhetsråd utan att ta hänsyn till Ryssland och Kina.

Om ”ny-Ottomanism” fortsätter med sin besatthet av ett regimskifte i Syrien, till stor del kopplad till den turkiska drömmen om att finna en lösning på det kurdiska ”problemet”, det är bättre att de börjar utvärdera hur Damaskus skulle kunna göra för att leverera medel och logistik till den kurdiska PKK så att de kan släppa lös helvetet på den turkiska Anatolien.

Utan tvekan saker kan komma att förvärras avsevärt. Men ingen vet säkert, försöker Turkiet dra Nato in i ett krig, eller är det tvärtom?