Soumaya Ghannoushi – Middle East Eye

 

 

Vid sin årliga partikonferens i helgen röstade Green Party i England och Wales – med siffrorna 1 022 mot 813 – för att formellt anta en antisionistisk hållning.

Den motion som partiet antog definierar sionismen som ett etnonationellt projekt, avvisar likställandet av antisionism med antisemitism och bekräftar stödet för palestinsk frigörelse, rätten till återvändande och en enda demokratisk stat i det historiska Palestina.

Brittiska partier har kritiserat Israels premiärminister Benjamin Netanyahu tidigare. De har fördömt förstörelsen av Gaza, beklagat utbyggnaden av bosättningar och krävt ett slut på ockupationen.

De gröna har dock passerat en annan gräns. De har gått längre än att bara kritisera en israelisk regerings agerande; de ​​ifrågasätter nu själva ideologin som staten vilar på.

Att detta sker i Storbritannien ger händelsen historisk tyngd. Storbritannien var ingen åskådare när det sionistiska projektet i Palestina föddes; landet var en av dess främsta imperialistiska främjare.

Genom Balfourdeklarationen 1917 åtog sig den brittiska regeringen att underlätta skapandet av ”ett nationellt hem för det judiska folket” i Palestina. Under det efterföljande mandatet styrde Storbritannien landet under de avgörande decennier då sionistisk invandring, bosättningar och institutioner lade grunden för den framtida staten.

Det finns därför en djup ironi i den välkända berättelsen om hur Israel vann sin ”självständighet” från Storbritannien: det imperium man påstods ha kastat av sig oket från, var samma imperium som hade bidragit till att göra statens tillkomst möjlig.

Palestina var emellertid aldrig ett tomt land som väntade på ett folk. Det var redan ett hemland bestående av familjer, städer, byar, jordbruk, fruktodlingar, företag och institutioner. Israels födelse skedde inte vid sidan av denna palestinska verklighet; den omformade den med våld.

 

Byar förstördes

För israeler var 1948 året då självständigheten vanns. För palestinier var det Nakba: katastrofen. Omkring 750 000 palestinier flydde eller fördrevs, och hundratals städer och byar tömdes på invånare eller förstördes. I juli 1948 drevs invånarna i Lidd – vars antal hade svällt genom tillströmningen av flyktingar från omkringliggande byar – till fots på flykt under sommarsolen. Redan månader tidigare, innan staten ens hade utropats, hade Deir Yassin blivit synonymt med massaker.

När striderna upphörde tilläts den stora majoriteten av flyktingarna inte att återvända. Många behöll nycklarna till hem de aldrig mer skulle få se, och förde dem vidare till sina barn.

För de palestinier som upplevde detta var händelsen inte en fotnot till Israels grundande. Det var själva upplevelsen av hur Israel blev till.

Ändå kom den dominerande västerländska historieskrivningen att minnas 1948 som Israels självständighet och förpassa Nakban till marginalen – och det gällde inte bara högern.

Konservativa beundrade Israel som en allierad, en militärmakt och ett strategiskt fotfäste i Mellanöstern. Vänstern erbjöds något mer lockande: kibbutzen och Histadrut – kollektivjordbruk och fackföreningar, pionjärer som fick öknen att blomstra – överlevande från europeisk förföljelse som äntligen byggde en tillflyktsort.

Därmed uppstod en av 1900-talets stora motsägelser inom progressiv politik. Människor som motsatte sig kolonialism överallt annars kunde romantisera ett nationellt projekt vars grundande åtföljdes av massfördrivning av en ursprungsbefolkning.

Israel blev en sällsynt mötesplats för västerländsk höger och vänster, och Storbritannien bär fortfarande spåren av denna samstämmighet i de parlamentsgrupper och nätverk som byggts upp kring stödet för Israel.

Gaza har splittrat denna samstämmighet. Under veckorna efter den 7 oktober 2023 uppgav 19 procent av britterna att de sympatiserade mer med Israel och 19 procent med palestinierna, medan andra hyste lika stor sympati för båda sidor eller var osäkra.

I september 2025 hade sympatin för palestinierna fördubblats till 38 procent – ​​den högsta siffran i YouGovs mätningar – medan sympatin för Israel hade sjunkit till 12 procent. På två år gick allmänheten från att vara jämnt splittrad till att ställa sig på palestiniernas sida i förhållandet tre mot en.

 

Statens definition

Under årtionden hade Israel ett av den moderna historiens mest framgångsrika varumärken: ”den enda demokratin i Mellanöstern”. Allt som motsade denna bild kunde avfärdas som undantag.

Ockupationen var tillfällig; bosättningarna var överdrifter; Gaza var ett säkerhetsproblem; militärt våld var självförsvar. Varje kontroversiell fråga kunde hanteras isolerat, medan den farligare frågan förblev ej ställd: tänk om detta inte var avvikelser från systemet, utan uttryck för det?

Den frågan leder bortom Netanyahu, till själva statens struktur. Israels lag om nationalstaten från 2018 fastslår att Israel är det judiska folkets nationalstat, hävdar att nationellt självbestämmande i landet är ”unikt för det judiska folket” och betraktar judiskt bosättande som ett nationellt värde som bör uppmuntras och främjas. I ett land där ursprungsbefolkningen har utsatts för fördrivning, landsflykt, ockupation och en ständig förlust av sin mark, förbehåller sig staten rätten till självbestämmande för ett enda folk och upphöjer bosättandet av denna mark till ett nationellt värde. Inget byte av premiärminister kan bortförklara detta; det är inskrivet i själva definitionen av staten.

Mot denna princip ställer De gröna en annan. De bekräftar på nytt sitt stöd för rätten till självbestämmande och förespråkar en enda demokratisk stat i hela det historiska Palestina, ”med lika rättigheter för alla”.

Detta är kärnan i frågan. En stat som förbehåller självbestämmande åt ett enda folk bygger in ojämlikhet i sina grundvalar. En stat med likställda medborgare – såväl palestinier som judar – undanröjer denna ojämlikhet. Svaret på etnisk hierarki är inte en annan hierarki; svaret är jämlikhet.

Att ifrågasätta denna definition kräver en distinktion som alltför ofta har suddats ut. Judendomen är en uråldrig religion och civilisation. Att vara jude innebär en identitet präglad av enastående mångfald. Sionismen är en modern politisk rörelse. Israel är en stat.

Dessa begrepp är inte utbytbara. En stat är inte en religion, en ideologi är inte ett folk, och ingen stat vinner immunitet mot granskning bara för att den hävdar sig företräda ett folk som utsatts för århundraden av förföljelse.

 

En avgörande distinktion

Att hävda att motstånd mot sionismen i sig innebär fientlighet mot judar är att göra sig skyldig till just den sammanblandning man påstår sig ta avstånd från: att reducera miljontals judar med vitt skilda bakgrunder till en enda ideologi och göra dem kollektivt ansvariga för en stats handlingar. Många judar avvisar denna likställning, och judiskt motstånd mot sionismen är knappast något nytt.

Denna distinktion är viktig eftersom antisemitism är verklig och dess historia är avskyvärd. Just därför bör den varken bagatelliseras eller användas för att lyfta en ideologi bortom granskning.

De grönas ställningstagande har inte avgjort debatten om sionismen. Det har ritat om dess gränser.

I årtionden tillät västerländsk politik kritik av Israel, förutsatt att den inte riktades mot själva sionismen. Regeringar kunde fördömas, bosättningar kritiseras, ockupationen beklagas och Netanyahu fördömas – men grundarideologin förblev fredad från den respektabla debatten.

Den gränsen har nu överskridits. Och när väl sionismen i sig blir en del av debatten, går historien bakåt i tiden: till tiden före Netanyahu; före högerextrema ministrar som Itamar Ben Gvir och Bezalel Smotrich; före den 7 oktober; före 1967.

Den går tillbaka till 1948 och Nakba – tillbaka till den fråga som västerländska politiker i årtionden har undvikit: huruvida palestiniernas förlust av sin mark var en tragisk följd av Israels tillkomst, eller om den var oskiljaktig från det sätt på vilket denna tillkomst skedde.

Ingenstans är denna fråga mer laddad än i Storbritannien. Balfourdeklarationen är känd för sitt löfte om ett nationellt hem för det judiska folket. Betydligt mer sällan uppmärksammas den klausul som följde omedelbart därefter: att ”ingenting får göras som kan skada de medborgerliga och religiösa rättigheterna för de befintliga icke-judiska befolkningsgrupperna i Palestina”.

Det palestinska folket – den överväldigande majoriteten av befolkningen – nämndes inte ens vid namn. De förekom endast som ”befintliga icke-judiska befolkningsgrupper” i sitt eget hemland.

Storbritannien lovade ett folk ett nationellt hem i ett land som till största delen beboddes av ett annat, samtidigt som man försäkrade dem som redan bodde där att deras rättigheter på något sätt skulle förbli oskadda. Historien fällde sin dom över denna motsägelse 1948. Storbritannien formulerade löftet, och palestinierna fick leva med konsekvenserna.

Mer än ett sekel senare har ett brittiskt parti satt själva grundvalen för detta löfte på dagordningen. Och Storbritannien tvingas nu äntligen läsa även den andra halvan av sidan.

 

 

Original text: Why Britain is being forced to revisit the Balfour Declaration