Sami Al-Arian – Middle East Eye
Händelserna den 7 oktober kan inte förstås utan att man ser till den långa historien av palestinsk fördrivning, ockupation, belägring och kamp. De kan inte granskas seriöst om man utgår från premissen att palestinier måste rättfärdiga sin rätt att göra motstånd mot ett system som i generationer har berövat dem deras mark och hem. Den rätten kan inte ifrågasättas.
Det som däremot kan ifrågasättas är varför Hamas valde just denna handlingsväg vid just denna tidpunkt, och huruvida beslutet var rationellt med tanke på vad ledarna visste och rimligen kunde ha förutsett före den 7 oktober.
Det väcker också frågan om huruvida detta var det rätta strategiska valet bland de tillgängliga alternativen, och vilken strategisk bedömning som fick dem att ta en så enorm risk.
Dessa frågor betraktas oundvikligen mot bakgrund av den förödelse som följde. Gaza har utsatts för ett folkmord – en slutsats som dragits av bland andra Amnesty International, B’Tselem, International Association of Genocide Scholars och FN:s oberoende internationella undersökningskommission – samtidigt som Human Rights Watch har dokumenterat utplåning och folkmordshandlingar.
Under tre års tid har Gaza drabbats av förstörelse och förluster i en omfattning som få kunde ha föreställt sig före den 7 oktober.
Att se tillbaka i efterhand kan inte ersätta en analys. Rationalitet måste i första hand bedömas utifrån vad beslutsfattarna visste, fruktade och rimligen förväntade sig vid tidpunkten för beslutet. Huruvida beslutet i slutändan var korrekt är en annan fråga, och det är kanske för tidigt att ge ett svar på den.
Hamas interna diskussioner åren före den 7 oktober visar på en ledning som i allt högre grad var övertygad om att själva status quo hade blivit ett strategiskt hot.
De flesta av de interna dokument som denna bild bygger på – och som beslagtagits av den israeliska armén i Gaza – har offentliggjorts av Meir Amit Intelligence and Terrorism Information Center. Detta är ett israeliskt forskningscentrum med kopplingar till den militära underrättelsetjänsten, och dokumenten ger en inblick i hur Hamas ledare i Gaza resonerade åren före attackerna.
Fem faktorer låg till grund för denna bedömning: belägringen av Gaza; den tilltagande kolonisationen av Västbanken; striden om Jerusalem och Al-Aqsa-moskén; palestinska fångar i israeliska fängelser; samt normaliseringsprocessen, och i synnerhet utsikten till ett avtal mellan Saudiarabien och Israel. Alla fem pekade mot samma slutsats: att tiden inte var neutral. Att vänta var i sig ett val – ett val som Hamas i allt högre grad ansåg successivt eliminerade palestiniernas handlingsalternativ.
Belägring, bosättare, Al-Aqsa
Gaza kom i första hand. År 2023 hade belägringen pågått i mer än 16 år, och över 2,2 miljoner palestinier var instängda på en smal kustremsa där rörelsefrihet, handel samt ekonomiskt och socialt liv var kraftigt begränsade. In- och utpassering till och från Gaza var fortsatt hårt reglerad.
Redan före det nuvarande kriget låg arbetslösheten på omkring 44 procent under andra kvartalet 2022, och ungdomsarbetslösheten översteg 60 procent senare samma år.
Mer än 80 procent av Gazas befolkning levde under fattigdomsgränsen, och 1,2 miljoner palestinska flyktingar var beroende av akut livsmedelsbistånd från UNRWA – FN:s organ för palestinska flyktingar – för att kunna tillgodose sina mest grundläggande behov.
Hamas styrde Gaza men kunde inte häva belägringen. Återkommande konfrontationer medförde kostnader för den sionistiska regimen men lyckades inte förändra den grundläggande situationen. Förstörelse följdes av begränsad återuppbyggnad, förhandlingar ledde till tillfälliga lättnader, men blockaden bestod.
Valet stod därför aldrig enbart mellan krig och fred. Den rådande situationen innebar i sig ett tillstånd av pågående våld, kvävande isolering och försämrade förhållanden.
Situationen på Västbanken utgjorde en annan, men lika akut fara. Utbyggnaden av bosättningar raserade successivt resterna av den territoriella grunden för en palestinsk stat. År 2023 levde omkring 750 000 israeliska bosättare på den ockuperade Västbanken – inklusive i östra Jerusalem – i bosättningar som enligt internationell rätt är olagliga.
Den regering som Benjamin Netanyahu bildade i slutet av 2022 gav personer som Bezalel Smotrich ett inflytande över Västbanken som saknade motstycke. Smotrich hade öppet ställt palestinierna inför tre val: att acceptera israeliskt styre och dominans utan nationella ambitioner, att emigrera eller att möta dödligt våld om de gjorde motstånd.
För Hamas sträckte sig de strategiska konsekvenserna bortom själva bosättningarna. Tiden arbetade inte nödvändigtvis till palestiniernas fördel. Varje ytterligare år innebar ökad territoriell fragmentering, större israelisk kontroll och färre möjligheter att vända utvecklingen. Under sådana omständigheter riskerade strategiskt tålamod att till slut övergå i strategisk handlingsförlamning.
Jerusalem och Al-Aqsa-moskén höjde insatserna ytterligare. Konfrontationen i maj 2021 – känd som Saif al-Quds – hade visat vilken enorm förmåga Al-Aqsa hade att mobilisera palestinier, liksom muslimer världen över, över geografiska och politiska skiljelinjer.
För Hamas representerade konfrontationen något större än ännu ett krig mellan Gaza och den sionistiska regimen. Den tycktes visa på möjligheten att förena Gaza, Jerusalem, Västbanken, palestinier inom 1948 års gränser, fångar och diasporan i en gemensam nationell kamp.
Händelserna under 2022 och 2023 förstärkte Hamas oro för Al-Aqsa. Upprepade israeliska intrång i moskéområdet, konfrontationer med troende och alltmer påstridiga krav från israeliska religiös-nationalistiska krafter gällande platsen väckte farhågor om att de rådande arrangemangen gradvis höll på att monteras ned.
Erfarenheterna från Ibrahimi-moskén i Hebron – som först delades upp och därefter i allt högre grad ställdes under israelisk kontroll – utgjorde ett illavarslande prejudikat. För Hamas framstod det som att ännu en palestinsk ”röd linje” höll på att suddas ut.
Fångar och normalisering
Fångfrågan utgjorde en fjärde påtryckningsfaktor. Före den 7 oktober satt fler än 5 000 palestinier – däribland kvinnor och barn – fängslade i israeliska fängelser, varav över 1 200 hölls frihetsberövade utan åtal.
Kort efter att Itamar Ben Gvir tillträtt som minister för nationell säkerhet började han införa ytterligare restriktioner för palestinska fångar.
Historiken kring fångutväxlingar gav en annan lärdom. Jibril-avtalet från 1985 ledde till frigivningen av 1 150 fångar som hölls av Israel, och Hizbollahs utväxlingar med Israel 2004 och 2008 bekräftade samma princip.
Viktigast för Hamas var utväxlingen av Gilad Shalit 2011, som resulterade i att 1 027 palestinska fångar frigavs i utbyte mot en enda tillfångatagen israelisk soldat.
Slutsatsen var uppenbar: fångar skapade ett förhandlingsläge där diplomati ofta misslyckades. Att tillfångata israeliska soldater ingick alltså i en etablerad strategisk logik snarare än att vara ett mål som uppstod först den 7 oktober.
Den femte faktorn – normaliseringen – var kanske den mest avgörande av alla. År 2023 oroade sig Hamas alltmer för en regional omvandling som hotade att helt marginalisera den palestinska frågan.
Abrahamavtalen från 2020 hade visat att arabiska regeringar kunde normalisera förbindelserna med Israel utan att lösa den palestinska frågan, och Biden-administrationen eftersträvade nu det betydligt mer betydelsefulla målet om normalisering mellan Saudiarabien och Israel.
Symboliken blev omisskännlig den 22 september 2023, knappt två veckor före den 7 oktober. Inför FN:s generalförsamling presenterade Netanyahu sin vision om ett ”nytt Mellanöstern”, centrerat kring normalisering och en ekonomisk korridor som kopplar samman Asien och Europa genom regionen.
Kartan han visade upp framställde i praktiken det historiska Palestina som Israel, utan någon palestinsk stat. För Hamas var risken uppenbar att Palestina helt skulle kringgås i ett strategiskt perspektiv.
Det var i denna kontext som Hamas fattade sitt beslut. Gaza förblev belägrat, Västbanken koloniserades, Al-Aqsa-moskén framstod som alltmer hotad, tusentals fångar satt fängslade och normaliseringsprocessen hotade att ytterligare marginalisera Palestina i regionalpolitiken.
Inget av detta bevisar att den 7 oktober var den enda möjliga responsen, men det visar att operationen sprang ur en identifierbar politisk och strategisk kalkyl.
Att bedöma rationalitet
Rationalitet måste bedömas *ex ante*, inte *ex post*. Efter att ha bevittnat förödelsen i Gaza är det frestande att resonera baklänges och dra slutsatsen att varje beslut som leder till sådan förstörelse måste ha varit irrationellt. Det är inte så strategiska beslut rättvist kan utvärderas.
Innan man bedömer Hamas agerande måste en distinktion klargöras. Ansvaret för folkmordet och förstörelsen av Gaza vilar på den sionistiska regimen och dem som möjliggjorde den. Frågan här är huruvida Hamas i tillräcklig grad förutsåg motreaktionen och vägde in den i sina strategiska kalkyler – vilket är en helt annan sak än frågan om huruvida det palestinska motståndet orsakade Israels agerande.
Hamas räknade säkerligen med en massiv israelisk offensiv. Ingen seriös ledare kunde ha trott att Israel skulle acceptera en operation som innebar att gränsen kring Gaza bröts igenom, militära positioner övermannades, hundratals israeliska soldater och bosättare dödades och ett stort antal israeler tillfångatogs, utan att inleda ett omfattande krig.
Hamas måste också ha förväntat sig omfattande amerikanskt stöd, eftersom tidigare israeliska krig mot Gaza hade gett tydliga belägg för båda delarna. Att förutse en omfattande militär offensiv är dock något helt annat än att förutse det krig utan motstycke som följde: en kampanj präglad av folkmord som pågick i åratal; fördrivningen av nästan en hel befolkning; den fysiska förstörelsen av stora delar av Gaza; samt en kampanj av svält och umbäranden som genomfördes trots omvärldens granskning.
Det amerikanska stödet i sig var fullt förutsägbart, men dess omfattning och varaktighet saknade motstycke. Washington fortsatte att tillhandahålla de mest avancerade vapnen och den mest förödande ammunitionen, liksom underrättelser och diplomatiskt skydd, trots det stigande antalet palestinska dödsoffer och den växande internationella fördömandet.
De viktigaste europeiska regeringarna fortsatte i stort sett att stå på Israels och USA:s sida, medan responsen från arabiska och muslimska regeringar förblev utomordentligt svag. Alla dessa faktorer spelade en direkt roll för den bedömning Hamas gjorde inför den 7 oktober.
Iran, Hizbollah och den vidare ”motståndsaxeln” väcker en annan fråga. Hamas hade under flera år arbetat med att utveckla dessa relationer och sökt ökad samordning mellan regionens motståndsrörelser. Efter konflikten ”Saif al-Quds” 2021 återspeglade organisationens interna diskussioner i allt högre grad en vilja att koppla samman den palestinska kampen med en bredare regional konfrontation mot den sionistiska regimen.
Det dokumentära underlaget ger inte stöd åt det förenklade påståendet att Hamas inledde attacken den 7 oktober för att Iran eller Hizbollah hade lovat att gå in i ett fullskaligt regionalt krig.
Hamas eftersträvade en djupare samordning, diskuterade flera fronter och tänkbara scenarier, och insåg att påtryckningar från Libanon och andra håll kunde komplicera Israels militära kalkyler. Rörelsens ledare kommunicerade aktivt med Iran och Hizbollah, men kommunikation innebär inte en bindande militär allians.
På samma sätt finns inga belägg för att Iran eller Hizbollah i förväg kände till tidpunkten och de operativa detaljerna kring den 7 oktober – än mindre att Hamas hade garantier om att någon av dem omedelbart skulle gå in i ett fullskaligt krig.
Felbedömning och alternativ
Om Hamas inledde operationen i förväntan om att Iran och Hizbollah omedelbart skulle ge sig in i ett omfattande regionalt krig, så slog ett centralt antagande i deras strategi fel nästan omedelbart. Tillgängliga uppgifter tyder snarare på en förväntan om gradvisa regionala påtryckningar i form av ytterligare fronter, vilka skulle åsamka Israel militära och strategiska kostnader utan att nödvändigtvis leda till ett omedelbart totalt krig.
Detta skedde också, om än inte i den omfattning som krävdes för att förhindra förödelsen i Gaza. Hizbollah öppnade en stödfront från Libanon, huthi-rörelsen ingrep från Jemen, irakiska grupper attackerade amerikanska positioner, och Iran självt hamnade till slut i direkt konfrontation med Israel och USA efter att ha blivit utsatt för anfall.
Den strategiska felbedömningen – om en sådan gjordes – låg i att man inte förutsåg sammanfallet av flera ogynnsamma faktorer: en israelisk offensiv som överskred i stort sett alla tidigare gränser; ett ihållande militärt och diplomatiskt stöd från västvärlden trots växande belägg för folkmord; den extrema svagheten hos arabiska och muslimska regeringar; den begränsade samordningen inom ”motståndsaxeln”, vars medlemmar överraskades av tidpunkten för operationen; samt uteblivna storskaliga uppror på Västbanken eller bland palestinier innanför den gröna linjen.
Hamas hade rimligen kunnat förutse flera av dessa hinder var för sig. Att misslyckas med att förutse att alla skulle inträffa samtidigt och i denna omfattning visade sig vara en allvarlig blind fläck.
Varje bedömning av händelserna den 7 oktober måste också besvara frågan: jämfört med vad?
Hamas hade alternativ, och viktigare ändå: Yahya Sinwar hade redan prövat flera av dem. Efter att ha tillträtt ledarskapet i Gaza 2017 sökte han försoning med den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas och erbjöd sig att återlämna den administrativa kontrollen över Gaza till myndigheten, samtidigt som han verkade för ett slut på blockaden och sanktionerna. Försöket misslyckades till slut på grund av israeliskt och amerikanskt motstånd.
Hamas sökte uppnå långsiktiga avtal om vapenvila genom medling från Egypten och Qatar. Under 2018 och 2019 övergick palestinier i Gaza till i huvudsak fredlig massmobilisering genom ”Återkomstmarschen”, men möttes av ett israeliskt gensvar som krävde fler än 200 palestiniers liv och skadade tiotusentals, däribland barn.
Hamas hade fortfarande kunnat välja återhållsamhet, ytterligare diplomati, begränsad upptrappning, fortsatt militär upprustning eller att helt enkelt fokusera på organisationens överlevnad. Rörelsens dokument från 2017 om allmänna principer och riktlinjer hade redan visat på betydande politisk flexibilitet genom att acceptera upprättandet av en fullt suverän palestinsk stat inom 1967 års gränser som en grund för nationell samstämmighet – utan att för den skull erkänna det sionistiska projektets legitimitet.
År 2023 hade Hamas ledare mångårig erfarenhet av just dessa tillvägagångssätt, och inget av dem hade hävt blockaden, stoppat bosättningsexpansionen, skyddat Al-Aqsa-moskén, frigjort tusentals fångar eller vänt den regionala normaliseringsprocessen.
Här ligger svagheten i mycket av den kritik i efterhand som riktats mot händelserna den 7 oktober. För att visa att beslutet var strategiskt felaktigt eller irrationellt räcker det inte att peka på den katastrof som följde. Man måste identifiera det realistiska alternativ som fanns tillgängligt den 6 oktober och fråga sig vart det alternativet sannolikt hade lett.
Att avvakta var också ett beslut, och Hamas drog slutsatsen att passivitet innebar att låta det strategiska läget försämras tills det palestinska motståndet ställdes inför ännu svårare omständigheter. Huruvida den slutsatsen var korrekt är en annan fråga, men irrationell var den inte.
Kostnader och konsekvenser
Var då den 7 oktober rätt beslut ur Hamas perspektiv? Detta är den svåraste av dessa frågor, och jag anser inte att den ännu kan besvaras definitivt.
De mänskliga kostnaderna har varit enorma. Minst 74 000 palestinier – och möjligen tusentals fler – har dödats, medan över 175 000 har skadats. Större delen av Gazas befolkning har tvingats på flykt, många av dem upprepade gånger. Familjer, bostadsområden, universitet, skolor, sjukhus, moskéer, kyrkor och stora delar av områdets civila infrastruktur har förstörts.
Ingen strategisk bedömning kan bortse från denna verklighet, och ingen kan heller ge avkall på en lika viktig princip. Ansvaret för Israels agerande i Gaza vilar på den sionistiska regimen och på dem som möjliggjorde och stödde den. Motståndsrörelsen kan inte hållas ansvarig för de brott som begås av den makt den gör motstånd mot.
Annars skulle den starkare parten få en extraordinär vetorätt; det skulle räcka med att hota med tillräckligt våld mot civilbefolkningen för att varje motståndshandling skulle bli strategiskt eller moraliskt illegitim på grund av de efterföljande repressalierna. Så kan det inte få vara.
Att placera ansvaret för folkmordet där det hör hemma befriar dock inte det palestinska ledarskapet från att granska sina egna strategiska val. En motståndsrörelse har en skyldighet att utvärdera förmåga, konsekvenser, alternativ samt hur allierade och fiender sannolikt kommer att agera. Det är därför händelserna den 7 oktober kräver analys snarare än slagord.
Attackerna den 7 oktober förändrade utan tvekan den palestinska frågan i grunden. Före denna dag tycktes Palestina vara på väg mot internationell marginalisering.
Abraham-avtalen hade etablerat en regional modell där arabiska regeringar kunde normalisera sina förbindelser med den sionistiska regimen utan att lösa frågan om palestinska rättigheter. En normalisering mellan Saudiarabien och Israel var på väg att ske, och Netanyahu kunde ställa sig i FN och visa upp en karta över ett nytt Mellanöstern där Palestina i praktiken hade försvunnit.
Den dagen bröts det mönstret, och Palestina återfördes till centrum för internationell politik. Israels ockupation, bosättningar och behandling av palestinier granskades i en omfattning som inte skådats på årtionden, och en ny generation världen över började ställa frågor – inte bara om israelisk politik utan också om sionism, bosättarkolonialism, Nakban och det politiska system som påtvingats palestinierna.
Kriget blottlade också djupa motsättningar inom den västledda internationella ordningen. Institutioner som skapats för att upprätthålla internationell rätt ställdes inför ett prov vars konsekvenser för deras legitimitet sträcker sig långt bortom Palestina. Regionala normaliseringsprocesser avbröts och den globala debatten förändrades markant, även om regeringars politik släpade långt efter.
En omvandling garanterar inte seger.
Gaza har fått betala ett närmast ofattbart pris. Det palestinska samhället har lidit enorma förluster, den regionala maktbalansen är fortsatt instabil, och konsekvenserna för Hamas, den palestinska nationella rörelsen, den sionistiska staten och Mellanöstern i stort håller fortfarande på att utkristalliseras.
Det är därför för tidigt att stämpla den 7 oktober som antingen en historisk strategisk triumf eller ett katastrofalt strategiskt misslyckande. Historien fäller sällan domar över händelser av denna dignitet medan deras konsekvenser fortfarande utspelar sig.
Historiens dom
Det palestinska upproret 1936 tycktes ha slagits ned vid 1939 års ingång. Den första intifadan ledde så småningom till Osloavtalet – som till en början hyllades av många som ett historiskt genombrott men senare kom att förknippas med splittring, säkerhetssamarbete, expanderande bosättningar och en misslyckad politisk process. Historiska händelser får sin fulla innebörd genom konsekvenser som kan ta år, ibland årtionden, att träda i dagen.
Historien rymmer många exempel på folk som uthärdat oerhört lidande i kampen mot invasion, ockupation och utländskt herravälde, utan att detta lidande har avgjort det slutgiltiga historiska utfallet.
Sovjetunionen förlorade över 20 miljoner människor i segern över Nazityskland. Vietnam förlorade miljontals människor under årtionden av krig mot fransk kolonialism och amerikansk intervention innan landet uppnådde återförening och självständighet. På samma sätt uthärdade Afghanistan två decennier av amerikansk ockupation, till en enorm mänsklig kostnad, innan de amerikanska styrkorna slutligen drog sig tillbaka 2021.
Ingen av dessa erfarenheter är direkt överförbar på Palestina, och ingen bör jämföras med situationen där på ett mekaniskt sätt. Vad de visar är att omfattningen av ett folks lidande inte i sig kan avgöra om beslutet att göra motstånd var strategiskt felaktigt. Den bedömningen beror i slutändan på vad kampen uppnår, vilka alternativ som fanns och hur dess konsekvenser utvecklas över tid.
Operationen kan i slutändan komma att betraktas som ett förödande strategiskt felsteg, eller så kan den minnas som ögonblicket då en ohållbar politisk och regional ordning raserades och den palestinska frågan tvingades tillbaka in i historiens centrum.
Man kan redan nu med säkerhet säga att beslutet sprang ur en sammanhängande strategisk bedömning. Hamas drog slutsatsen att status quo var ohållbart eftersom tiden stadigt begränsade palestiniernas handlingsutrymme, och rörelsens ledare valde att bryta detta mönster.
Huruvida de gjorde en korrekt bedömning av priset är en annan sak. Att förvänta sig en kraftfull militär respons var inte detsamma som att förutse en kampanj präglad av folkmordsliknande drag, som överskred alla historiska gränser för förstörelse.
Det är också oklart om de korrekt förutsåg omfattningen av det långvariga västliga stödet till Israel, de svaga reaktionerna från arabiska och muslimska regeringar, begränsningarna för regionala militära ingripanden eller den begränsade resning som uppstod på Västbanken och bland palestinier inom 1948 års gränser.
Beslutet att inleda attackerna den 7 oktober kräver en noggrann analys som ett strategiskt vägval. Det kan varken avfärdas som ett oförklarligt våldsutbrott eller undantas från kritik.
Uppgiften består i att kartlägga vad Hamas visste, vad de fruktade, vilka alternativ som återstod och vad de förväntade sig av Israel, det palestinska folket, ”motståndsaxeln”, den arabiska och muslimska världen samt det internationella systemet – för att därefter jämföra dessa förväntningar med vad som faktiskt inträffade.
Detta räcker för att börja bedöma om beslutet var rationellt. För att avgöra om det i slutändan var rätt krävs kunskap om var den palestinska kampen befinner sig efter att de historiska konsekvenserna av den 7 oktober fullt ut har utkristalliserats.
Där är vi ännu inte. Historiens dom låter vänta på sig.
Original text: Why Hamas believed the status quo was more dangerous than its 7 October gamble
