The New Arab Editorial
Det brittiska miljöpartiets (Green Party) beslut att klassa sionismen som en form av rasism var förutbestämt att väcka den motreaktion vi nu ser, men vi anser att denna reaktion är obefogad.
Motionen antogs med 1 022 röster mot 813, vilket ledde till anklagelser om antisemitism samt fördömanden från Israel och flera brittiska politiska och judiska organisationer.
Men omröstningens betydelse sträcker sig långt utanför miljöpartiet. Den återspeglar en genomgripande förändring av den allmänna opinionen i Storbritannien och på andra håll efter tre år av Israels förödande krig mot Gaza. Föreställningar om Israel, sionismen och palestiniernas fördrivning – idéer som tidigare främst förekom i palestinska, antikoloniala och aktivistiska kretsar – tar sig nu in i den politiska huvudfåran. En betydligt djupare förståelse hos allmänheten för den israeliska statens natur och den ideologi som ligger till grund för den börjar nu ta form.
Oavsett vad man anser om de enskilda punkterna i miljöpartiets motion är det därför varken historiskt seriöst eller intellektuellt försvarbart att avfärda tanken på ett samband mellan sionism och rasism som i sig självt antisemitiskt.
Detta är trots allt en debatt som det internationella samfundet har fört tidigare.
År 1975 fastslog FN:s generalförsamling i resolution 3379 att ”sionismen är en form av rasism och rasdiskriminering”. Viktigt att notera är att resolutionen placerade in sionismen i ett vidare antikolonialt sammanhang och förklarade att internationell fred krävde ett avskaffande av ”kolonialism och nykolonialism, utländsk ockupation, sionism, apartheid och rasdiskriminering”.
Resolutionen upphävdes 1991 i samband med de diplomatiska förhandlingarna kring fredskonferensen i Madrid. Men att upphäva en politisk resolution innebar inte att den historiska eller moraliska fråga den väckt var avgjord. Ett halvsekel senare kräver den verklighet som sionismen skapat att frågan tas upp på nytt, snarare än att den utesluts från den tillåtna debatten.
Sionismens idéhistoria är betydligt mer komplex än den gängse beskrivningen av den som enbart det judiska folkets nationella befrielserörelse. Långt innan den moderna politiska sionismen växte fram bland en minoritet av Europas judar i slutet av 1800-talet, förespråkade protestantiska kristna rörelser i Europa – och i synnerhet i Storbritannien – att judarna skulle ”återföras” till Palestina. Kristna millennials under 1600-talet förespråkade judarnas återvändande, delvis utifrån en eskatologisk övertygelse om att detta skulle påskynda Kristi återkomst.
Kristen sionism utgör än idag en inflytelserik politisk rörelse. Historiskt sett har sådana idéer betraktats – och betraktas fortfarande – med stor misstänksamhet av många judar, inte minst eftersom visioner om att förflytta Europas judar till andra platser kunde samexistera väl med antisemitiska önskemål om ett Europa fritt från judar.
Den moderna judiska sionismen uppstod delvis som ett svar på en mycket verklig och mördande europeisk antisemitism. Denna historia får aldrig bagatelliseras. Men den politiska lösning som sionismen förespråkade innebar att etablera och upprätthålla en judisk demografisk och politisk majoritet i ett land som redan till övervägande del beboddes av ett annat folk.
Den motsättningen gick inte att lösa utan att människor berövades sina hem och sin egendom.
År 1948 drevs mer än 750 000 palestinier från sina hem i samband med att Israel grundades. De och deras ättlingar nekades att återvända, samtidigt som invandringslagar gav judar världen över en privilegierad väg till medborgarskap. Palestinier som stannade kvar i Israel levde under militärstyre fram till 1966. Efter 1967 följde ockupation, bosättningar, markkonfiskering och ett alltmer omfattande system där judiska bosättare och palestinier – som levde sida vid sida – omfattades av radikalt olika rättigheter och rättsliga regelverk.
Detta var inte bara olyckliga avsteg från ett i övrigt jämlikt projekt. Att upprätthålla en uttalat judisk stat i ett land där den inhemska palestinska befolkningen aldrig försvann har krävt ständiga demografiska och territoriella ingrepp.
Israel har med tiden gjort denna princip uttalad. Landets grundlag om nationalstaten från 2018 slår fast att nationellt självbestämmande i Israel är ”unikt för det judiska folket”.
Inte heller går det att skilja hänvisningar till en abstrakt judisk rätt till självbestämmande från den politiska verklighet som nu råder mellan Jordanfloden och Medelhavet. I praktiken finns det inte en suverän israelisk stat vid sidan av en självständig palestinsk stat. En helt dominerande makt kontrollerar territoriet och människornas liv där, men tilldelar radikalt olika rättigheter beroende på nationalitet, etnicitet och juridisk status.
Samtidigt har utbyggnaden av bosättningar på Västbanken, Israels fortsatta kontroll över Gaza och den israeliska militära ockupationen av ytterligare syriskt territorium gjort gränserna för detta påstått fastställda nationella projekt till allt annat än fastställda.
Inom israelisk politik förespråkar inflytelserika krafter öppet permanent suveränitet över ockuperat palestinskt territorium. Självbestämmande kan inte betraktas som en odiskutabel moralisk princip när dess förverkligande i praktiken kräver att ett annat folk underordnas permanent.
Det är därför anklagelsen om apartheid inte längre trovärdigt kan avfärdas som retorik från marginalen.
Och inte heller bör judisk identitet likställas med sionism.
I den allmänna debatten i Storbritannien talas det alltför ofta om ”det judiska samfundet” som om miljontals människor delade en och samma politiska uppfattning om Israel. Påståenden om hur stor andel brittiska judar som är sionister, eller om vilken kritik av Israel som får judar att känna sig osäkra, återges ofta med betydligt mindre granskning än jämförbara politiska påståenden skulle få.
Detta skymmer ett brett spektrum av judiska åsikter, inklusive antisionistiska och icke-sionistiska judar, överlevande från Förintelsen och deras ättlingar, religiösa judar som förkastar sionismen och yngre judiska aktivister som vägrar påståendet att judisk säkerhet måste bero på palestinsk fördrivning.
Judiskt deltagande i själva debatten med de gröna spelar också roll: Judiska medlemmar var närvarande på olika sidor av argumentet och underströk just varför ingen organisation borde tillåtas att utse sig själv till den enda autentiska rösten för den judiska politiska åsikten. Faktum är att de judiska gröna själva erkände betydande oenighet inom sina medlemmar före konferensen.
Antisemitism är hat mot eller diskriminering av judar för att de är judar. Sionism är en politisk ideologi med historiska meriter, institutionella former och materiella konsekvenser. Liksom alla andra politiska ideologier kan och måste den granskas, kritiseras och bedömas utifrån vad den har producerat.
De grönas motion bör därför vara en inbjudan till diskussion, inte en ursäkt för att stänga ner en.
Original text: Why it is legitimate to ask whether Zionism is inherently racist
