Imran Mulla – Middle East Eye

 

 

Det brittiska miljöpartiet (Green Party of England and Wales) har väckt internationell uppståndelse efter att under helgens partikongress i Brighton ha röstat för att klassa sionism som en form av rasism.

Genom söndagens omröstning blir partiet det första större brittiska partiet som erkänner sionism som en form av rasism – och som ställer sig bakom en enda demokratisk palestinsk stat med lika rättigheter för alla etniska och religiösa grupper, snarare än en tvåstatslösning.

Den israeliska regeringen reagerade omedelbart genom att förbjuda miljöpartiets vice partiledare Zack Polanski (som själv är jude) att resa in i landet, med anklagelser om att partiet ägnar sig åt antisemitism.

USA meddelade att man avsåg att framföra synpunkter till den brittiska regeringen i frågan och antydde att agerandet kunde betraktas som antisemitism.

Även det europeiska miljöpartiet (European Green Party) tog ”otvetydigt” avstånd från omröstningen; de fördömde motionen och bekräftade sitt stöd för tvåstatslösningen.

På hemmaplan har miljöpartiet mött hård kritik från andra partier. Över ett dussin parlamentsledamöter från Labour anmälde till och med partiet till polisen på grund av dess ställningstagande att ”sionism är rasism”.

Richard Tice, vice partiledare för Reform UK, stämplade miljöpartiet som antisemitiskt.

Men inom miljöpartiet råder delade meningar i frågan. Partiets andre vice ledare, Mothin Ali, sade på söndagen till Middle East Eye att han starkt stödde motionen – till skillnad från partiets parlamentsledamöter Ellie Chowns, Carla Denyer och Adrian Ramsay, som riktade kritik mot den.

”Såsom det definieras i motionen”, sade Ali, ”är sionism en etnonationell stat. Sionism leder till etnisk rensning, grundad i föreställningen att en grupp människor står över en annan.”

Han sade till MEE att han trodde att motionen skulle förändra den politiska debatten i Storbritannien. Yashad, en progressiv judisk organisation som är kritisk mot Benjamin Netanyahus regering, fördömde motionen och menade att sionism ”är ett ord som är föremål för häftig debatt och oenighet. Men för de flesta brittiska judar utgör tron ​​på den judiska gemenskapen och på självbestämmande kärnan i deras judiska identitet, och det är detta de ser som grundbulten i sionismen.”

Yashad tillade: ”Att säga till judar att de endast accepteras om de överger denna syn på en kollektiv judisk identitet är inte – vilket vissa har försökt hävda – ett angrepp på en politisk ideologi. Det är ett angrepp på den judiska identiteten.”

Motionen fick vid konferensen stöd av Stephen Kapos, en framstående aktivist och överlevare från Förintelsen, men gruppen Jewish Greens intog ingen officiell ståndpunkt i frågan då medlemmarna var oeniga.

Mitt i uppståndelsen och den omfattande rapporteringen om ämnet i brittisk nationell press har en avgörande händelse i världshistorien nästan helt fallit i glömska.

Det handlar om när FN 1975 antog en resolution som slog fast att sionism var en form av rasism – en uppfattning som vid den tidpunkten stöddes av de flesta medlemsstater.

FN kom senare att upphäva resolutionen, men inte förrän den brittiska regeringen hade försökt förmå USA att avstå från att driva igenom ett upphävande.

 

”En form av rasism och rasdiskriminering”

Själva resolutionen byggde på flera tidigare resolutioner, vilka också hänvisades till i texten.

Bland dessa fanns en omstridd resolution från FN:s generalförsamling 1973 som fördömde ”den oheliga alliansen mellan sydafrikansk rasism och sionism”, och som riktade in sig på den nära relationen mellan Israel och apartheidregimen i Sydafrika.

Sommaren 1975 antog Organisationen för afrikansk enhets (OAU) toppmöte – bestående av stats- och regeringschefer – en resolution där det slogs fast att ”den rasistiska regimen i det ockuperade Palestina och de rasistiska regimerna i Zimbabwe och Sydafrika har ett gemensamt imperialistiskt ursprung, utgör en helhet, har samma rasistiska struktur och är organiskt sammanlänkade i sin politik som syftar till att kränka människans värdighet och integritet”.

I augusti 1975 fördömde Alliansfria rörelsen – en grupp på 120 stater som deklarerade att de inte stödde vare sig USA eller Sovjetunionen under kalla kriget – sionismen som ett ”hot mot världsfreden och säkerheten”.

Dessa händelser åberopades i resolutionen som klassade sionismen som en form av rasism. Förslaget lades fram 1975 av Palestinas befrielseorganisation (PLO) och Kuba.

Inför omröstningen misslyckades vissa arabländer i sina försök att få Israel uteslutet ur FN.

Omröstningen ägde rum den 10 november 1975 vid FN:s generalförsamling i New York.

I resolutionen slog generalförsamlingen fast att ”sionism är en form av rasism och rasdiskriminering”.

Stämningen i salen var spänd. Belgiens chefsdelegat, Edouard Longerstaey, gjorde ett sista försök att få omröstningen uppskjuten till året därpå, men medlemsstaterna röstade nej med 67 röster mot 55, och 15 nedlagda röster.

En fyra och en halv timme lång debatt föregick själva omröstningen om sionismen. Kuwaits representant Fayez Abdallah Sayegh förklarade att araber hyste ”vördnad för judendomen” och sade att ”många judar” också motsatte sig ”sionistisk politik”.

Sayegh tillade: ”Vi avvisar likställandet av antisionism och antisemitism.”

 

”En stor ondska har släppts lös över världen”

Men Chaim Herzog, Israels ständige representant vid FN (som senare skulle bli Israels president), rev dramatiskt sönder resolutionsdokumentet under sitt tal.

”Jag kommer inte till denna talarstol för att försvara det judiska folkets moraliska och historiska värden”, förklarade Herzog.

Han hävdade: ”Att ifrågasätta det judiska folkets rätt till nationell existens och frihet innebär inte bara att man förvägrar det judiska folket en rättighet som tillerkänns alla andra folk på jorden; det innebär också att man förkastar Förenta nationernas grundläggande principer.”

Ambassadör Daniel Patrick Moynihan, USA:s ständige representant vid FN, förklarade att USA ”reser sig för att inför FN:s generalförsamling – och inför världen – kungöra att landet inte erkänner, inte kommer att rätta sig efter och aldrig kommer att acceptera denna skamliga handling.

En stor ondska har släppts lös över världen. Antisemitismens styggelse har givits skenet av internationellt godkännande.” Klockan 20.30 antogs resolutionen med 72 röster mot 35, medan 32 länder avstod från att rösta.

Det var främst före detta kolonier som röstade för resolutionen, liksom Sovjetunionen, kommunistiska stater och andra sovjetallierade.

Arabländer och länder med muslimsk majoritet stödde resolutionen enhälligt, liksom många afrikanska länder och alliansfria stater, däribland Indien.

Mot resolutionen röstade USA, Kanada, de flesta europeiska länder, Australien, Nya Zeeland, flera latinamerikanska nationer och fyra afrikanska länder.

 

Storbritannien varnar för att upphäva resolutionen

Storbritannien röstade emot resolutionen, men den brittiska regeringen skulle senare försöka förmå amerikanerna att inte försöka få den upphävd.

I december 1989 inledde USA:s vicepresident Dan Quayle en kampanj för att upphäva resolutionen.

Enligt offentliggjorda dokument från tiden beskrev brittiska diplomater vid FN privat Quayles kampanj som ”uppenbar politisk opportunism”; de menade att han vädjade till ”sionistiska känslor” och att frågan var ”oemotståndlig för högerinriktade republikanska strömningar”.

Crispin Tickell, chefen för den brittiska delegationen, hävdade att kampanjen skulle ”ge extremistiska arabgrupper tillfälle att ställa till med problem” och kunna rikta internationell uppmärksamhet mot Israels rasdiskriminerande politik.

Han föreslog att Storbritannien ”på hög nivå” skulle framföra sina ”djupa betänkligheter gällande den politiska skada som en kampanj i denna fråga skulle kunna orsaka FN och fredsprocessen i stort”.

Den brittiska regeringen agerade i enlighet med detta; den konservative utrikesministern Douglas Hurd instruerade sin personal att framföra Storbritanniens ”bestämda önskan om att inga åtgärder vidtas inom den närmaste framtiden”.

Men bara två år senare, 1991, upphävdes resolutionen.

Vid det laget var kalla kriget över, och Israel hade gjort ett upphävande till ett villkor för att delta i fredskonferensen i Madrid samma år – en konferens som för första gången inledde förhandlingar mellan Israel och PLO.

Omkring 111 länder röstade för att upphäva resolutionen, medan 25 röstade emot och 13 …avstod från att rösta.

Arabstaterna röstade emot, även om sju av dem – däribland Egypten och Kuwait – var frånvarande.

Decennier senare har en ny internationell tvist blossat upp kring frågan huruvida sionism bör definieras som rasism.

Än en gång riktar de israeliska och amerikanska regeringarna fördömanden mot detta.

Skillnaden den här gången är att den omstridda definitionen inte har antagits av FN, utan av ett vänsterinriktat oppositionsparti i Storbritannien.

 

 

Original text: How the UN declared Zionism a form of racism – Britain then lobbied against revoking the resolution