En nära förestående iransk vedergällning?

Abdelbari Atwan – arabehispano.net

 

”Israel kommer att slå mot Iran”… ”Nej” … ”Det är långt till en israelisk attack mot Iran” … ”Överbefälhavare för alla amerikanska militären är för närvarande i Tel Aviv för att hindra det israeliska ledarskapet att slå mot Iran” … ”Obama varnade Netanyahu om att agera ensidigt utan samordning med Washington innan de skickar sina plan att bomba Iran” … Alla dessa rubriker och andra dominerar förstasidorna i pressen i flera månader.

Men låt Israel om de vågar verkställa sina ilskna hot om att slå Iran och landets kärnenergianläggningar som de anser utgör en fara för dem! Vem är denna Israel för att våga ta detta avgörande pokerspel? Är kanske de den största supermakten? Vet kanske de vad väntar dem?

Israels misslyckades total med att besegra Hizbollah i södra Libanon år 2006, när deras tankar omvandlades till massor av metallskrot i libanesiska städer, och när dess örlogsfartyg sänktes i havet utanför Libanons kust, sedan dess aktar de sig, av fruktan, att återvända till dem.

Israel är stark eftersom araberna, eller snarare en del araber är svaga. Vi menar de araber som inte lyfte ett finger när Israel skickade sina styrkor till Gaza för att döda där oskyldiga med vit fosfor bomber och missiler upp från havet, från land och från luften. Idag fortsätter Israels vardagliga attacker mot Gazaremsan, de dödar vem de vill utan att Arabförbundets utrikesministrars råd rör ett finger, som om de som dödas av israeliska kulor var inte människor.

Vi tror att Israel kommer att fortsätta med sitt tomma hot mot Iran ett par veckor till och kanske under de kommande månaderna, men vi kommer inte att bli förvånade om slaget kommer från Iran mot Israel som vedergällning för mordet på sina kärn-forskare genom agenter från den israeliska underrättelsetjänsten, Mossad. Iran har framför sig faktiskt, och inte bara med ord, en utländsk konspiration som försöker ekonomiskt kväva dem som inledningen för ett politiskt regimskifte. Bojkotten av oljeexporten är nära förestående, transaktioner med Irans centralbank redan har slutat, den nationella valutan (rial) faller och priserna på varor och förnödenheter stiger.

Således, om den amerikansk-europeiska plan lyckas med att införa en oljebojkott och därmed förhindra Iran från att exportera sin olja till dem som vill köpa den, och om Saudiarabien tar initiativet att kompensera det (på marknader) genom att öka produktionen med cirka två miljoner fat per dag, som de gjorde en gång när de kompenserade den irakiska och libyska oljeexporten, varför skulle då Iran inte bråka med sina fienders fartyg, oavsett om de är örlogsfartyg eller oljetanker, eller stänga Hormuzsundet och kollapsa templet på huvudet på alla, utan undantag?

Mördandet av kärnfysiker i hjärtat av Teheran bryter mot Irans nationella suveräniteten och skakar bilden av statens säkerhet och en provocerande handling som detta kräver ett svar av samma kaliber, så vi var inte förvånade när Ali Larijani sade att vedergällningen är nära förestående, eftersom respektabla stater, stolta över sin nationella värdighet kan inte stå med korsade armar framför en sådan provokation.

Det är sant att mordet på fyra forskare inte kan stoppa Irans nukleära program, eftersom det finns hundratals av dem, men tystnaden och att svälja denna förseelse två månader före ett avgörande parlamentsval kan kosta den iranska regimen mycket, av denna anledning en snabb vedergällning kan stärka moralen hos dess anhängare och vänner. Hilary Clinton skyndade sig snabbt, att skaka sig av alla anklagelser om hennes land inblandning i mordet på iranska vetenskapsmän, som hon fördömde som ”terrordåd” som hon ansåg var ociviliserade. Hon gjorde detta dels för att undvika iranska repressalier och dels för att lägga allt ansvar på Israel och dess underrättelsetjänst.

Den amerikanska administrationen vet mycket väl att Iran inte är Syrien för att svälja den israeliska förolämpningen och säga att de kommer att svara när och där de anser lämpligt och sedan inte göra det, något Washington redan har lidit tillräckligt i det förflutna som en följd av Irans svar. Det räcker med att nämna Irans framgång med att slå USA med ett pinsamt nederlag i Irak genom att förstöra alla deras planer i det arabiska landet där Iran slog två flugor i en smäll när de först fick USA dit genom sina agenter, som Jalaby Ahmad, den irakiska joker och sedan bli av med hans stora fiende med vilket utkämpade ett åtta årig krig med ett mod som överträffade allt möjligt. Jag hänvisar här till president Saddam Hussein, hans regim och hans armé, som deltog i detta krig tillsammans med alla samhällen, religioner och etniciteter. Sedan blev Irak öppen för Irans påverkan genom regeringen i Bagdad och de lojala mot Iran.

Vissa bedömare utesluter inte att Iran låg bakom explosionen av Pan Americans passagerarplan över Lockerby, Skottland, som hämnd för nedskjutningen av en iransk flygplan av amerikanska missiler i Persiska viken, under åttiotalet. Och inte heller kan vi utesluta att explosionen av Israels ambassad i Buenos Aires inte utfördes av Irans allierade eftersom palestinierna inte räknas med på grund av dem hade övergett ”terrorismen” för att lägga alla sina ägg i förhandlingars korg med hopp om ett svag, grotesk hemland utan suveränitet, utan att ha lyckats uppnå även detta efter att ha gett upp 80 % av det palestinska hemlandet.

När jag träffade Abdelbasset al Moqrahi, som anklagas för explosionen på Lockerby och dömd till livstids fängelse, några månader innan han släpptes, grät han bittert samtidigt som han svor att han inte hade begått detta brott alls, utan han blev involverad i den. USA hade valt att godkänna anklagelsen mot Libyen för att de var de svagaste och eftersom ett krig med Iran skulle bli mycket dyrt och vilket också motiverade valet av Libyen tillsammans med Frankrike och Storbritannien, Nato, för en väpnad intervention senare först pga. sin olja, för det andra dess armés svaghet, för det tredje för att förgöra deras massförstörelsevapen och sist för de två hundra miljarder dollar Libyen har i västerländska banker.

Israels provokationer mot Iran kan komma att kräva vissa motåtgärder och eftersom det finns många israeliska intressen i hela världen som ur Teherans synvinkel är legitima mål för vedergällning, skulle detta innebära att vi kan stå inför ett förestående mordkrig ifall Iran beslutar att omsätta sina ord till handling, å andra sidan är detta möjligt och förväntade, att döma på vad vi lärt oss av tidigare erfarenheter. Vi förstår att USA och Israel är oroade på grund av den kärntekniska program och Irans växande militära makt som först hotar USA: s hegemoni över området och dess olja, och på det andra Israels strategiska militära överlägsenhet, men det vi inte kan förstå är den nuvarande arabiska panik tillstånd och att en del arabiska länder är villiga att bli fiender med Iran och att ställa sig själva på första rad i det amerikanska diket.

Araberna har pengarna, hjärna och internationella relationer, så varför denna rädsla för ett kärnvapen race i regionen om Iran skulle skaffa kärnvapen? Varför inte göra som Iran inom samma område och med samma kraft och samma uthållighet? Problemet ligger inte i Iran och dess makt, eller i Israel och dess provokation och förakt för oss, problemet ligger i oss själva som araber, och därför måste den arabiska vårens revolutioner multipliceras för att förändra denna sjuka och ruttna verklighet.

 

Anteckningar

Abdelbari Atwan är sedan flera år den största personlighet i den arabiska journalistiken och den mest eftertraktade bland arabiska TV kanaler för intervjuer och debatt paneler. Han är också tidningen ”Al-Quds Al-Arabi” direktör i London.