Abdul Wakil – Tidskrift Viva
I öst, för att komma närmare Gud, föreslår man exemplet om berget. Det sägs att om man vill bli upphöjd, måste man lämna världen bakom sig och gå uppför backen ensam. I Islam har vi dock en mer radikal strategi, att trängas.
Två miljoner pilgrimer från 118 länder landade, bärande ett par sandaler och två tygbitar till världens största trängsel, fem Stones koncerter i River Plate Stadium i Argentina, två VM finaler och två olympiska spelets invigningar, lägg dem alla ihop och kommer du ändå inte att vara i närheten. En massritual där det inte finns plats för dig att känna dig speciell, lysande eller borta från resten.
Utformad för 1400 år sedan av profeten Muhammed är den årliga pilgrimsfärden till Mecka en av de fem pelarna i Islam, om du har medlen, bör du göra det. Vi kallar det hajj.
Man kommer till denna värld för att bli prövad, säger Koranen. Och Hajj är det stora testet. Din buss avvisas två gånger på vägen till Mecka och den måste tillbaka. Din väska hamnar, av misstag, i en annan flygplats. Man stänger dörrarna till Kaban två gånger när du kommer dit. Och soldaterna hindrar dig att komma in i moskén i Arafat.
Under de kommande fem dagarna, 9842 pilgrimer går vilse. 158 929 måste gå till läkaren. 24 genomgår endoskopi. 263 får dialys. Sju kommer att genomgå öppen hjärtkirurgi. 770 000 får kommer att offras. Vi kommer att lämna 53 565 ton avfall. Och 200 000 kommer att utvisas för att de inte har tillstånd för inresan.
I Saudiarabien upptar pilgrimsfärden till Mecka dagstidningars förstasida, två tredjedelar av rubrikerna i nyheterna och dess intäkter står för 1,3 % av BNP. Den har sitt egen ministeriet som mobiliserar 95 000 soldater, med 4200 övervakningskameror och hundra flygningar per dag med helikopter.
Hajj inkluderar aktiviteter som att gå runt Kaban, templet som byggdes av profeten Abraham, att kampa, kasta sten, gå mellan två kullar, offra ett lamm, raka håret, be, dricka heligt vatten, en miljon kubikmeter konsumeras på fem dagar, att stå ut värmen, 40 grader denna höst i Saudiarabien, be fem gånger om dagen, och framför allt, att vänta. En resa på 80 km från Jeddah till Mecka som brukar ta 40 minuter, under Hajj perioden, om du gör det på tre timmar, har du lyckan på din sida. År 1992 blev det en så stor trafikstockning att en av tio personer aldrig nådde Arafat, och det är bara 14 km.
Innan man åker, måste man vaccinera sig, be om ursäkt till dem mot vilka man har gjort något fel och skriva sitt testamente, du upptäcker inte bara hur få viktiga saker du har i livet, men också hur bra din familj kan klara sig utan dig om de delar rättvis dina tillgångar. För länge sedan var en pilgrims återkomst med hälsa i behåll ett lotteri. Det fanns inte asfalt. Det fanns banditer längs vägen. Och den saudiska öknen var en utmaning för de få. ”Förut var det svåra att nå Mecka, men sedan, eftersom det var få personer, allt var enklare” säger Abdul Haqq, spansk pilgrim, journalist och medlem av Europeiska muslimska unionen. ”Nu är det lätt att komma till Mecka. Den svåra delen börjar när man sätter sin fot på flygplatsen.”
Det första man gör är att byta sina kläder och klä sig med ett par vita tyg som kallas ihraam. Man begraver sitt liv. Och man blir en pilgrim.
Här gäller samma regler för alla, inget sexuellt umgänge, ingen parfym. Man får inte slåss eller protestera. Allah garanterar att vi kommer tillbaka till våra hem som barn, fria från synd och när vi dör, kommer vi träffas igen i paradiset. Det är vår belöning.
Hajj är ett av Allahs knep för att avslöja dig. Så inga mer svek, min vän. Med undantag för ihraam, går du naken som miljontals pilgrimer. Man kommer till Hajj för att ändra huden.
Pilgrimsfärden börjar faktiskt långt innan man kliver in i Mecka. Några dagar innan får du en finne på näsan och en i skrevet. Du är förkyld.
Du ser i spegeln början av konjunktivit. Innan du rengör dina synder får Allah dig att utsöndra var som i en infektion. Dag ett. Du tillbringar den första dagen av Hajj i Mina, 12 kilometer från Mecka, världens största läger. 2,5 miljoner kvadratmeter tält. 361 dagar om året är Mina en spökstad. De andra fyra, svämmar det över. Efter att en brand förstörde två kilometer tält år 1997, där 350 pilgrimer miste livet, installerades en 100 km nät av vatten och värmesensorer i tälten. Idag är tak och väggar av teflon och glasfiber.
I Mina måste man stå ut värmen och vänta. Du ber bredvid en pilgrim från Tadzjikistan som inom tre år vill bli president, en pensionerad general från den marockanska armén och en man från Djibouti, Afrika, en så varm plats att tre månader om året, hälften av befolkningen flyr till grannlandet. I Mina, blir du ett med massorna.
Allah använder massorna för att illustrera vad Han gör med ditt liv, Han drar i dig, blockerar dig, knuffar dig fram, lyfter dig, krossar dig, frälser dig, frigör dig. Oavsett hur mycket du anstränger dig, om du inte synkroniserar dig med folkmassan är du förlorad. Och detta är nyckeln som Allah lägger i din hand, en lektion att låta sig dra av Honom.
Nästa dag går du till Arafat, nära Rahma berget, 22 kilometer sydost om Mecka. Det första bilden du ser på Arafat är en flygbild av det snötäckta berget. ”Du är förvirrad, det är inte snö” säger de till dig. ”Det är människor.”
Även om det är giltigt att tillbringa dagen i staden, söker pilgrimerna en plats gå bergets topp bland stenarna. Här, i korthet, skulle Abraham offra sin son Ismael på begäran av Allah. Och på en avsats, gav profeten Muhammed sin sista predikan tre månader innan han dog.
Om man kommer hit just nu, Hajj är bara fem dagar per år, noterar Allah vad man ber om. Och Han uppfyller dem. Dagen för Arafat är dagen för att be om välsignelser, så man bestiger Rahma berget fyra timmar före gryningen, för att få en plats. Du har med dig en anteckningsbok med böner och vädjan från 47 familjemedlemmar och vänner. Allah visar dig det, man är det man längtar efter. Det finns människor som ber om kärlek, folk som begär en god död, folk som frågar efter vad de behöver. Att be om något röjer din svaghet. Du tillbringar dagen på Arafat med att läsa om och om igen i listan, vädjande och vädjande. Vid solnedgången lämnar du platsen i en buss till Muzdalifah för att vila som traditionen säger, och därifrån tillbaka till det stora lägret i Mina. Det är tiden för rengöring.
Under tre dagar, kastar du 49 stenar på gigantiska monoliter som symboliserar djävulen. På varje sten du kastar, avlägsnar sig eländet från dig. Det är inte lätt att kasta dem. Det är som att säga till någon som vill gå ner i vikt, att denne måste sluta med glassen. Vi är förtjusta med vår mörka sida. Men här, under den krossande ökensolen, lovar Allah att rengöra oss så länge vi åtar oss att inte upprepa våra misstag. Ingen chans att se tillbaka.
Historiskt sett var detta den mest kritiska punkten av pilgrimsfärden. Myndigheterna kallade det ”den logistiska mardrömmen”. År 1990 krossades 1426 personer på bryggan medan man stenade monoliterna. För att förhindra tragedier, byggdes för mindre än fem år sedan fyra våningar, en ny utgång och monoliterna gjordes om. ”Förut var pelarna mindre och folket träffade inte dem vilket ledde till att man upprepade allt och det genererade katastrofer” säger Abrar Siddiqui, Hajj operatör. Nu är terrasserna rymliga och man har även köpt 226 elektroniska bussar för att transportera rörelsehindrade att göra sig av med sina synder.
I Mina går till vänster och höger, vita linjer med pilgrimer upp och ned broarna. Landskapet har en apokalyptisk luft. ”De ser ut som själar efter Domedagen” jämför Ahmad Jailani, en pilgrim från Malaysia. ”Det är därför man säger att Hajj är en repetition för döden.”
När du har frigjort dig från demonerna i Mina, rakar du ditt huvud, du återvänder till dina vanliga kläder, och du kan ha sex och protestera så mycket du vill. Samtidigt några kilometer längre upp, en flock av får och getter offras till förmån för oss alla. Det är då vägen för att besöka Kaba i Mecka öppnas, Allahs förväntade hus.
Andra tider, samma väsen. ”Förut var allt mer komplicerat. Att resa 700 kilometer från mitt hem i Jizan till Mecka tog två veckor” minns Jabran Yahya Suleiman, en 80-årig saudiarabisk man med långt vitt skägg som går sin 60:e pilgrimsfärd. ”Nu är Hajj som en picknick”.
Olika tider, det är sant. Vägen mellan kullarna Safa och Marwa, som replikerar Hagars, Ismaels mor, desperata lopp som letade efter vatten för sin son, är nu en täckt gångväg, märkt och med marmor.
Förut var tälten som en ugn, nu har de luftkonditionering. Och i stället för den rituella lammoffer som Abraham gjorde med Guds tillåtelse, i stället för sin son, betalar pilgrimen i dag tusen dollar på ett kontor och får en biljett med löftet att en slaktare kommer att göra jobbet istället, sedan skickas köttet till behövande länder. Skalet förändras, men Hajj smaken förblir intakt.
I takt med att du kommer närmare till Kaba, den riktning i vilken miljontals muslimer orienterar sina fem böner om dagen, förändras dina böners smak. Ju närmare Allahs Hus, desto starkare känner du ägarens närvaro. Kaba har en återinvigning. För en månad sedan lades de nya kiswa som täcker helgedomen, 670 kilo importerat tyg från Italien och Schweiz, broderade med 120 kilo guld och silvertråd.
I åtta månader arbetade 240 skräddare. Dessutom en permanent vakt reparerade den varje gång någon bestämde sig för att skära, anonym, en bit.
Du har sett som så många andra bilder av de som går runt Kaban på Tv:n, miraklet med massorna som går moturs till medurs, människans perfekta synkronisering med sin Skapare. Att träffa den personligen, är en annan historia. Det finns människor som går runt samtidigt som de talar i telefon. Faddrar som har fru och barn bakom sig, fästa i trådarna till sin ryggsäck som ett kluster av druvor. Det finns en gammal man som går böjd, stött av sin son som går framför honom och en annan son bakom som masserar hans rygg.
Om du har tur, kommer du så nära att du kan kyssa hennes heliga murar. De har parfymerat det och parfymen kliar på läpparna. Du går sju varv runt det, det sättet på vilket Han rör oss tills vi upplöses i samma soppa. Varje gång du ser det igen på bilder, TV eller någon annanstans, det är något som hoppar inom dig. Det är nog svårt att förklara den kärlek man känner för en annan person, att uttrycka hur Kaban fångar ditt hjärta, det är omöjligt.
Gud har en känsla för mycket subtil humor, att placera den största pilgrimsfärd i världen på en plats där det inte finns så gott som inga trottoarer, ingen går till fots och många vägar korsar varandra på flykt. På Rahma berget i Arafat, där man kommer att be, finns det ett halvt dussin tiggare, om man vill be om något, säger någon, måste du först lära dig att ge. I Kaban sväljer massorna nästan din ihraam och du blir naken och du blir nästan påkörd av en kvinna i rullstol. Efter klättring av 2500 meter till grottan Hira där profeten Muhammed för första gången får ängeln Gabriels besök, hittar du ett gäng apor och två handlare som säljer mobiler av senaste modell. Du vet inte vad som överraskar dig mest.
Inledningsvis klagar du. Allt detta, säger du, har ingenting att göra med en ”andlig upplevelse.” Sedan accepterar du vad som kommer. Kort sagt, accepterar muslimen sitt öde. Och slutligen, swish, förstår du. Precis som Han visar dig Sin humor längs Hajj, lär dig Allah Sin generositet. Han är förklädd till en pilgrim från Uzbekistan med guldtänder som räddar dig från en grotta igenproppade av folkmassan, på toppen av törsten på eftermiddagen sätter Han ett päron i din hand. Och när termometern korsar 40 grader, placerar Han framför dina fötter ett berg av paraplyer, kungen ger bort 115 tusen av sådana paraplyer varje pilgrimsfärd.
Alla plockar från Hajj motgiftet mot sina onda. När man har bråttom, stänger Han passagen. När man är utmattad, kommer någon och ger dig styrka. När massorna verkar vara en enda röra, bryter kallelse till bön och raderna sorteras som sädesfälten.
Man återvänder till sitt land, förnyad. Och om Allah vill, förlåten. På flygplatsen sammanträffar två flygningar och i tullen formas två långa köer som inte rör sig. Det går 5, 10, 15 minuter och folk börjar protestera. Man klappar händerna. Man säger att det är ett slöseri med tid, brist på respekt och en nationell skam.
Världen behöver fler pilgrimer.
