Ashk Dahlén

 

Den historiska bakgrunden

Människans miljö och skapande, d v s konst och arkitektur, har stor relevans för förståelsen av en viss kultur. Ett arkitektoniskt verk eller ett konstföremål har ett unikt värde eftersom det kan ge en visuell och ibland fysisk upplevelse av någonting autentiskt och konkret. Förståelsen av tinget kan skänka helt nya dimensioner åt upplevelsen av en kultur eftersom det förmedlar en viss sinnesstämning och känsla.

Konstverk ger uttryck för människors tankar och den konstnärliga viljan, varje individs önskan att skapa en egen miljö och försköna den. Konst och arkitektur är således en spegel dels av mänsklig erfarenhet och dels av den historiska utvecklingen. I fråga om religiös konst, såsom en muslimsk helgedom eller ett stycke korankalligrafi, återspeglar den otvivelaktigt arkitekten eller konstnärens världsbegrepp och andliga sinnelag.

Den klassiska islamiska konsten skapades i de länder som de arabiska muslimerna erövrade under 700 och 800-talet och hade därför inte sina historiska rötter på den arabiska halvön. Den tog form vid hoven i Damaskus, Baghdad, Isfahan och Samarkand. Arabernas viktigaste bidrag till den islamiska konsten var den arabiska skriften som den koraniska uppenbarelsen nedtecknats på. I Bysans, Iran och Egypten fanns tusenåriga traditioner av konstnärligt skapande som muslimerna tog till sig. Ur denna syntes växte en ny konst fram, den islamiska, som begagnade sig av den bysantinska och sassanidiska ingenjörskonsten och tekniken.

Den fysiska miljön i de erövrade länderna omskapades och förutsättningar skapades för den muslimska befolkningen att leva i samklang med den nya religionen. I stadskärnorna byggdes traditionellt moskéer ämnade för böneritualen och stadsbilden utmärker även av basaren, badinrättningar och teologiska skolor, mm. Varje land och region utvecklade sina inhemska särdrag efter de egna förutsättningarna medan moskén genom sin grundform kunde urskiljas i alla trakter. Således utformades den traditionella islamiska byn och staden sedan sin begynnelse utifrån religionens krav och behov, vilket skapade en påfallande likformig konstnärlig kultur.

Den islamiska konsten har i huvudsak funnit sitt uttryck i de vardagliga föremålen, såsom keramik, metall och textilföremål, samt i bokens utsmyckning. I såväl konsten som arkitekturen spelar dekoren och ornamentiken, främst den abstrakt, och kalligrafin, skönskriften en betydelsefull roll. Även andra kulturer har använt geometriska mönster i sin konst med inte i någon av dessa fick geometrin så stor betydelse som i den islamiska.

De geometriska stjärnformerna, växtornamentet, arabesken (”arabisk” en europeisk benämning) och den arabiska skriften i kalligrafisk form är den islamiska konstens egenart. Den geometriska stjärnformen med ända upp till sexton eller flerspetsar är utgångspunkten för det geometriska ornamentet. Utmärkande för den islamiska konsten är att ornamentet ofta fyller hela ytan, rytmiskt och symmetriskt upprepat i en oändlig kontinuitet som symboliskt sett är ett uttryck för uppfattningen om Guds oändlighet. Vidare finns i växtornamentet och återgivningen av träd och blommor, i allmänhet stiliserade, en erinran om paradiset såsom det framställs i Koranen berättelser. Den klassiska islamiska konsten ämnade således inte spegla en individualistisk verklighetsuppfattning.

 

Kalligrafi

Kalligrafin betraktas av muslimer som den främsta konstarten eftersom det just var genomskriften som Gud förmedlade sitt ord till människan. Den förenas ofta med det geometriska ornamentet i dekoren, men har därtill ett eget estetiskt värde i form och rytm med sin grafiska skönhet, harmoni och fulländning.

I århundraden har muslimer skrivit kalligrafi inte enbart för att tillägna sig en vacker handstil, vilket var ett kännetecken för traditionellt muslimsk etikett, utan även för själens begrundande. Muslimska män och kvinnor har begrundat kalligrafins skönhet, eftersom det gudomliga ordet härstammade från den sköna, källan till all skönhet.

Den islamiska konsten kallas islamiska därför att den gemensamma bakgrunden för konsten i hela den muslimska världen är den islamiska religionen och kulturen. Det finns en särprägel, ett särskilt gemensamt uttryck, som var utmärkande för det konstnärliga skapandet i den delen av världen. Den muslimske konstnären återgav inte det vardagliga livet i sin konst, utan sökte a priori förmedla en smak av en högre idylliskvärld formad av ett religiöst och mystiskt ideal.

Den islamiska konsten skydde subjektivism, den var och är en fröjd för själen och riktar åskådarens uppmärksamhet mot dekorens centrum som på samma gång finns överallt som ingenstans. Den är i en bemärkelse en religiös konst, ty fastän den byggde på en befintlig tradition med gamla historiska rötter, är den präglad av och återspeglar en islamisk sinnesstämning och verklighetsuppfattning. Frågan om den islamiska konstens ursprung bör således även relateras till den islamiska religionen och dess esoteriska dimension.

 

Andlighet och konst

Förhållandet mellan islamisk andlighet och konst bygger på den intima förbindelsen mellan islamisk gudstjänst och islamisk konst samt mellan islams kontemplativa natur. Den islamiska konsten uppfyller en väsentlig religiös funktion just med anledning av sin intima anknytning till den koraniska uppenbarelsen. I ett muslimskt perspektiv står således den islamiska konstens primära drivkraft och motiv att få i den islamiska religionens esoteriska dimension som är intimt anknuten till islamisk andlighet. Denna realitet är den bakomliggande kraften till den islamiska konstens klara enhetlighet och harmoni.

Islamisk konst betecknas således som islamisk inte enbart för att den uppkom i en muslimsk miljö, utan även för att den, i likhet med exempelvis sufismen härstammar från den koraniska uppenbarelsen esoteriskt sett. Denna konst kristalliserar i form och skepnad uppenbarelsen inre verklighet och är en frukt av islamisk andlighet.

För en muslim är den islamiska konsten ett alster av den gudomliga enhetens manifestation i mångfaldig form. Den återger på ett klart och uppenbart sätt all mångfalds beroende och bundenhet till den ende, d v s principen om den gudomliga enheten. Islamisk konst uttrycker på det yttre planet, direkt förnimbart för sinnena, urtypiska verkligheter och har följaktligen funktionen som stege för själens resa till en högre värld. Den baseras, i likhet med traditionellt islamisk vetenskap, på sapentia (andlig visdom) och är snarare angelägen om tingens inre verklighet och beskaffenhet än deras yttre uttryck, även om de båda dimensionerna är intimt förbundna med varandra.

En nutida muslimsk tänkare, Seyyed Hossein Nasr, menar därför att: ”Den islamiska konstens oförnekbara intellektuella karaktär är inte en frukt av någon slags rationalism utan av en intellektuell vision av denna världs urtyper, en vision som var möjlig med förtjänst av islamisk andlighet och den barakat (välsignelse) som flödar ur islamiskt tradition.”

Islamisk konst och i synnerhet den religiösa kalligrafin uppmuntrar till gudserinran eftersom den uppkommit ur en transcendent vision och ur sapentia som ytterst sett kommer från Gud. För en muslim kan det vara en religiös upplevelse att filosofera over kalligrafin i en moské eller lyssna på ett sufiskt poem just p.g.a. det intima förhållandet mellan dessa konstarter och islamisk andlighet. Således främjar islamisk konst själens närmande till Gud och åtrån efter nästa värld. Konsten blir en spegling, ett eko från en högre tillvaro och förmedlare av dess harmoni, fridfullhet och fulländning. Den islamiska konstens ändamål är förståelsen av den Ende och att genom yttre former tillgängliggöra den andliga världen innandömen och tjäna som medel för själens närmande till Sanningen, som på samma gång är den Sköna.

 

Arkitekturen

Den islamiska konstens geometriska och matematiska karaktär är särskilt tydlig i arkitekturen, som i likhet med andra konstformer präglas av åtrån efter en idyllisk högre verklighet. De rikt utsmyckade trädgårdarna som är så typisk för muslimska palats och herresäten är faktiskt ämnade för att återge paradiset som det framställs i Koranen och förbereda själen för det kommande livet. Den islamiska principen om gudomlig enhet återspeglas även i viss bemärkelse i arkitekturen, vilket illustreras tydligt i den traditionella islamiska byns eller stadens enhetliga utformning. I centrum står fredagsmoskén som traditionellt inte enbart var centrum för religiösa aktiviteter utan för stora delar av samhällslivet.

En muslim kan utföra sin gudstjänst ute i naturen likaväl som i en moské, och i detta perspektiv blir naturen esoteriskt sett ett islams tempel och moskén, den arkitektur som byggts av människor, en utbredning av Guds skapelse. Moskén blir omgiven av och en del av skapelsen enhet präglad av dess samordning och harmoni, även i en stadsmiljö.

I den traditionella stadsbilden utgår den andliga närvaron över hela omgivningen utifrån moskén och den blir en knutpunkt utifrån vilken de gudomliga kvaliteterna esoteriskt sett strömmar ut till hela den urbana omnejden. Den islamiska konsten och arkitekturen kristalliserar och återspeglar islamisk andlighet och esoterism och är således en nyckel till förståelse av den islamiska religionens inre väsen och natur.

 

Modernismens påverkan

I slutet av 1700-talet ebbade den klassiska islamiska konstens livskraft ut i mötet med den västerländska civilisationen och dess överlägsna industriella utveckling. De muslimska konstnärerna och arkitekterna upplevde en förlamande känsla av underlägsenhet och den inspiration som drivit det klassiska islamiska konstnärliga skapandet dog sakta ut. Konstens grundvalar influerades av västerländska idéer, teknik och ideal. Först i slutet av vårt århundrade har en del muslimska konstnärer börjat återupptäcka den rika tradition och de egna värden som nästan gått förlorade.

I den muslimska världen existerar idag månghundraåriga traditioner vid sidan av helt moderna livsformer. Samtidigt som äldre byggnader och hela stadskärnor bevarats har nya kvarter skapats omkring dessa.

Förändringarna har emellertid inte skett smärtfritt fastän moskén fyller samma funktion för bön och andakt som den gjort i sekler och basarkvarteren fungerar på i stort sett samma sätt som under den klassiska tiden. Omvälvningarna i stadsbilden och den rapida urbaniseringen har på många platser resulterar i förvirring, kaos och miljöförstöring. Denna obalans speglas vidare i de själsliga slitningar som många muslimer bär på som ett resultat av sammanstötning mellan traditionell islamisk tradition och modernism. Man kan svårligen förneka det faktum att storstäderna och metropolerna i den muslimska världen befinner sig i en kritisk situation som direkt kan skönjas i deras larm, smuts och ogenomtänkta proportioner. Denna bittra verklighet står i djup kontrast till den traditionella islamiska stadens enhetlighet, skönhet och själsliga förankring.

Det är min förhoppning att denna artikel bidragit med att påvisa att konst och arkitektur i själva verket utgör en del av en större helhet och att det är väsentligt att således inte enbart betrakta konst ur ett rent konsthistoriskt eller estetiskt perspektiv.

 

Salaam, Maj-Jun 1995, Sida 26-29