Himmat Zoubi – +972 Magazine

 

 

Det är lätt att betrakta ett judisk-palestinskt partnerskap som en radikal idé i dagens Israel. I ett samhälle som har förskjutits kraftigt åt höger, där palestinska medborgares grundläggande politiska rättigheter i allt högre grad ifrågasätts, kan själva sammanförandet av judar och palestinier i en gemensam politisk rörelse framstå som en utmaning mot den rådande ordningen.

I stor utsträckning är det just denna berättelse om partnerskap som rörelsen Standing Together har byggt sin offentliga närvaro kring under de senaste åren. Det är också den berättelse som A Place for Us All – ett politiskt parti som grundades i juni av några av rörelsens mest framstående ledare – försökte föra in på den parlamentariska arenan, innan de i september drog tillbaka sin kandidatur till Knesset.

Men ett partnerskap, som politisk relation, innebär inte bara att israeliska judar och palestinier befinner sig inom samma ramverk. Även om det att stå sida vid sida med palestinier i motståndet mot orättvisor utgör en verklig form av solidaritet, måste ett partnerskap bedömas utifrån mer än så: bidrar det till att utöka palestiniernas politiska självbestämmande, utmanar det de maktstrukturer som skapar deras förtryck, och skapar det förutsättningar för verklig politisk förändring?

Dessa frågor blir särskilt angelägna i en tid av folkmord, då retorik om partnerskap och försoning även kan användas för att undvika frågor om ansvar och ansvarsutkrävande. De som inom det israeliska samhället motsätter sig folkmordet i Gaza har en politisk roll som sträcker sig bortom att bara inta en moralisk ståndpunkt. De måste föra konfrontationen in i det egna samhället, utmana dess politiska strukturer och institutioner, samt det språkbruk som gjort ett sådant våld möjligt och acceptabelt.

Folkmordet har blottlagt ytterligare en sanning: Det går inte att nå en uppgörelse med ett projekt som vilar på judisk överhöghet, suveränitet och privilegier – och på förnekandet av palestinsk suveränitet. Detta innebär att antisionism är centralt för själva innebörden av ett judisk-palestinskt partnerskap; det är inte en ideologisk detalj som kan skjutas upp till ett lämpligare tillfälle.

Ett meningsfullt partnerskap måste erkänna behovet av att arbeta mot en framtid bortom sionismen – en framtid som grundar sig i erkännandet av palestinsk suveränitet och palestiniernas rätt att själva bestämma och forma sin politiska framtid. Det handlar alltså inte om att omförhandla relationen inom ramen för den existerande judiska suveräniteten.

 

Framgång – på vems bekostnad?

Begränsningarna i den samarbetsmodell som Standing Together erbjuder har länge stått klara, men det finns anledning att dröja vid ett specifikt exempel.

I augusti 2024 lanserade rörelsen kampanjen ”Folkets kampanj mot svält i Gaza” och uppmanade människor att skänka mat och förnödenheter till palestinier som utsätts för en av Israel orsakad svältkatastrof i Gazaremsan. Insamlingarna inleddes i staden Sakhnin och spred sig snabbt till palestinska orter inom Israel – från Galiléen till Wadi Ara och Naqab (Negev).

Responsen överträffade snart arrangörernas förväntningar: på ungefär tre veckor fylldes nästan 300 lastbilar med mat och förnödenheter, tack vare omkring 30 000 deltagare. Rörelsen beskrev kampanjen som den största mobiliseringen inom det palestinska samhället i Israel mot folkmordet sedan den 7 oktober.

Om omfattningen av gensvaret visade på något, så var det framför allt den utbredda viljan bland palestinska medborgare att agera till stöd för sitt folk i Gaza – förutsatt att det fanns ett praktiskt sätt att göra det på. Men just denna möjlighet förtjänar att granskas närmare.

I takt med att kampanjen spred sig i palestinska städer publicerade nyhetsmediet Arab48 en granskning av de restriktioner som den israeliska regeringen infört mot palestinska hjälporganisationer i landet. Vissa hindrades från att samla in gåvor eller fick sin verksamhet begränsad, och över 70 organisationer fick sina bankkonton frysta – i vissa fall bara dagar efter att kriget bröt ut. Medlemmar i dessa organisationer utsattes dessutom för förföljelse, gripanden och husrannsakningar.

Med andra ord: medan oberoende palestinska organisationer kämpade mot statliga ingripanden, lyckades en gemensam judisk-palestinsk rörelse organisera en omfattande kampanj i palestinska städer och mobilisera tusentals människor som ville bistå Gaza.

Detta är inte ett ifrågasättande av organisationen Standing Togethers avsikter eller värdet av själva kampanjen. Rörelsen ville utan tvekan bidra med en livsviktig humanitär insats och skapade en möjlighet för palestinier att agera i en tid då deras handlingsutrymme var kraftigt begränsat. Kampanjen utgjorde också en form av motstånd mot den israeliska regeringen och mot de krafter i det israeliska samhället som aktivt försökte hindra humanitär hjälp från att nå Gaza.

Men kampanjens framgång bör inte enbart mätas i antalet deltagare eller mängden insamlat bistånd. Den måste också bedömas utifrån huruvida den stärker palestiniernas självbestämmande och organisatoriska förmåga – eller om den, genom att ta över det politiska utrymme varifrån palestinska organisationer har stängts ute, snarare bidrar till att marginalisera och begränsa oberoende palestinska initiativ.

 

Att förbise den befintliga palestinska politiken

Samma fråga aktualiseras på den parlamentariska arenan.

I juni 2026 grundade några av de mest framträdande företrädarna för Standing Together organisationen ”En plats för oss alla” (A Place for Us All). De presenterade initiativet som ett försök att skapa ett judisk-arabiskt politiskt partnerskap som var ”genuint jämlikt”. Ledarna sökte en plats inom ”Den gemensamma listan” (Joint List) – en allians av partier med palestinsk majoritet i Israel – med argumentet att det nya partiet representerade en bred folklig bas och borde erkännas som en politisk samarbetspartner.

Tre månader senare, efter att ha misslyckats med att nå en överenskommelse om samarbete med partierna i Den gemensamma listan – och med opinionssiffror som visade att de skulle hamna under spärren om de ställde upp på egen hand – drog sig ”En plats för oss alla” ur valet till Knesset. Men debatten kring dess bildande och försöken att samarbeta med palestinskledda partier väcker frågor som sträcker sig bortom dess valutsikter.

Att judar och palestinier verkar inom samma politiska ramverk är inget nytt i Israel. Palestinska politiska projekt, såsom Balad, har vid olika tillfällen inkluderat antisionistiska israeliska judar på sina vallistor. Hadash (Demokratiska fronten för fred och jämlikhet) grundades som ett judisk-arabiskt samarbete med rötter främst i det kommunistiska partiet, där båda grupperna fanns representerade bland medlemmarna, på vallistorna och i ledarskapet.

Även vissa sionistiska partier har palestinska medlemmar och kandidater. På senare tid placerade dessutom Den förenade arablistan – allmänt känd under sin hebreiska förkortning Ra’am – Yoav Segalovitz, en judisk före detta Knesset-ledamot från partiet Yesh Atid, på andra plats på sin vallista.

Dessa exempel återspeglar olika förhållanden mellan politisk representation, ideologi och makt.

I sionistiska partier kliver palestinier in i ett politiskt projekt som bygger på förnekandet och utplånandet av deras egen identitet som folk – ett folk med en egen historia, egna anspråk på suveränitet och ett eget politiskt projekt i sitt hemland. Palestiniernas närvaro påverkar inte partiets sionistiska karaktär; snarare förväntas palestinier underordna sin politiska existens kraven på judisk suveränitet.

Situationen är en annan när en israelisk jude ansluter sig till ett palestinskt politiskt projekt, såsom Balad, eller deltar i ett sammanhang som Hadash – en rörelse som erkänner palestinska politiska rättigheter och utmanar de rådande maktstrukturerna. En sådan person ansluter sig inte till det dominerande nationella projektet och accepterar inte dess grundläggande villkor; i stället kliver personen in i ett politiskt rum där palestinska krav, historia och politiska ambitioner redan har en given plats. Genom att göra detta erkänner personen palestiniernas rätt att driva en egen politisk vision.

Fallet med Ra’am är också annorlunda. Segalovitz anslöt sig till deras vallista samtidigt som han behöll sina egna politiska ståndpunkter och en viss grad av ideologisk självständighet. Det som uppstod var en valallians mellan ett redan existerande palestinskt politiskt projekt och en judisk-israelisk politiker – inte skapandet av ett nytt, gemensamt politiskt projekt.

Dessa distinktioner är betydelsefulla och visar att ett judisk-palestinskt politiskt partnerskap kan ta sig radikalt olika uttryck.

När ”A Place for Us All” lanserades hävdade Alon-Lee Green att partnerskap inte innebar ”en arabisk representant i ett judiskt parti eller en judisk representant i ett arabiskt parti”, utan att partnerskapet snarare borde ta sin början inom själva partiet. Principen bakom detta uttalande är sund, både politiskt och etiskt. Samtidigt väcker det grundläggande frågor mot bakgrund av ”A Place for Us Alls” försök att ansluta sig till ”Den gemensamma listan” (Joint List).

De palestinska partier som utgör denna allians är politiska organisationer med årtionden av gemensam kamp, ​​etablerade medlemskapsstrukturer, institutionella ramverk och interna demokratiska processer. Varje parti har byggt upp sin egen väljarbas och sin egen politiska legitimitet inom det palestinska samhället. ”Den gemensamma listan” växte fram ur ett långvarigt folkligt krav på en enad palestinsk politisk representation, samt ur en historia av förhandlingar och samarbete mellan dessa partier.

Mot denna bakgrund är ”A Place for Us Alls” krav på en plats inom alliansen svårt att förena med den bristande tydligheten kring dess egen väljarbas och demokratiska mandat. Detta är särskilt relevant med tanke på att ”Den gemensamma listan” inte bara representerar den samlade väljarstyrkan hos de ingående partierna, utan också utgör en kollektiv politisk bedrift med förankring i det palestinska samhället. Ett jämlikt politiskt partnerskap kan inte byggas genom att man bortser från de existerande formerna för palestinsk politisk organisering och representation – de former genom vilka samhället har formulerat sina politiska krav och utövat sitt kollektiva handlingsutrymme. Men det finns också ett ännu djupare problem: stora delar av det israeliska samhället är alltjämt ovilliga att delta i ett politiskt projekt där palestinier tar initiativet och agerar som politiska partner när det gäller att definiera statens och samhällets karaktär.

Om det centrala hindret är den begränsade viljan inom det israeliska samhället att acceptera politisk jämlikhet och legitimiteten hos palestinsk politisk representation – varför då lägga så mycket organisatorisk energi på att övertala palestinska politiska institutioner att bereda plats för ett nytt, gemensamt ramverk? Varför inte i stället låta arbetet fokusera på en omvandling av det israeliska samhället – och dess ovilja att acceptera palestinier som jämlika politiska aktörer? Det är en svårare uppgift, men också en mer grundläggande sådan.

 

Att utmana judisk överhöghet

De måste i synnerhet granska vad de begär av sina partner, och vad de hoppas uppnå genom att bjuda in dem till gemensamma politiska arenor.

Betrakta till exempel den massdemonstration som ägde rum i Tel Aviv den 31 januari 2026. Demonstration, som organiserades av den ”högre uppföljningskommittén” (High Follow-Up Committee) för palestinska medborgare, samlade tiotusentals palestinska och judisk-israeliska deltagare. De krävde åtgärder mot den organiserade brottslighet och det våld som ödelägger palestinska orter inom Israel.

Att förlägga demonstrationen till Tel Aviv var ett begripligt försök att lyfta frågan utanför de palestinska orternas gränser och ställa den inför det israeliska samhället i stort. Att israeliska judar deltog var politiskt betydelsefullt, liksom beslutet att mobilisera under ledning av ett palestinskt representativt organ.

Men precis som med matinsamlingarna för Gaza bör bedömningen av en demonstrations framgång inte enbart baseras på mätbara faktorer – såsom antalet demonstranter och deras bakgrund – eller på var demonstrationen äger rum. Vi som palestinier måste också ställa oss frågan: Är syftet bara att få med folk till våra demonstrationer, eller handlar det om att förmå dem att konfrontera de politiska institutioner och samhällsstrukturer som gör att de förhållanden vi protesterar mot får fortgå?

Det israeliska samhället behöver inte en palestinsk demonstration i Tel Aviv för att förstå att organiserad brottslighet existerar i palestinska orter. Och palestinier behöver inte judisk närvaro för att fastslå att staten och dess institutioner bär det politiska ansvaret för brottslighetens utbredning och hur den hanteras.

Utöver själva handlingen att visa sig och protestera tillsammans offentligt, behöver palestinier en judisk partner som använder sin privilegierade ställning inom det israeliska samhället för att utmana de institutioner och den politik som ligger bakom dessa förhållanden. De måste motsätta sig dödandet, inte bara hysa sympati för offren. De måste utmana staten, inte bara fördöma konsekvenserna av dess politik.

Deras roll är till exempel att utmana och aktivt motarbeta ”nationalstatslagen” och den politiska ordning den representerar – en ordning som ger företräde åt judiska nationella rättigheter, samtidigt som den förvägrar palestinier en likvärdig politisk ställning som folk. I maj 2021 borde deras roll också ha inneburit att konfrontera bosättarattacker samt våld från polis och säkerhetsstyrkor i historiskt palestinska orter – platser som idag benämns som ”blandade städer”.

Partnerskap i denna mening innebär inte att alla måste stå på exakt samma plats. Judiska israeler måste ta på sig ansvaret att utmana ett system som ger dem – i egenskap av judar – privilegier, makt och legitimitet som palestinier saknar. Och om detta är ett politiskt åtagande som innebär stora uppoffringar – särskilt i ett samhälle som präglas av folkmord – så gör folkmordet i Gaza det än mer angeläget.

 

Mot ett antisionistiskt partnerskap

I ljuset av det folkmord som drabbar vårt folk i Gaza får frågan om vad ett partnerskap innebär en helt annan tyngd. Att fastslå att Israel faktiskt begår ett folkmord handlar om mer än att bara beskriva våldets omfattning; det väcker politiska frågor om ansvaret hos de institutioner, samhällsstrukturer och förhållanden som möjliggjort detta våld – och om hur de kan ställas till svars. Vilka institutioner genomförde massdödandet? Vem fattade besluten? Vem rättfärdigade och legitimerade dem? Vilken roll spelade medierna? Hur reagerade akademiska, juridiska och kulturella institutioner? Och hur skapades en samhällelig acceptans för en sådan omfattning av förstörelse, dödande och svält?

Detta är inte bara frågor om hur en regering eller en armé agerar. De rör förhållandet mellan samhället och de politiska strukturer som agerar å dess vägnar – genom dess resurser, lagar, institutioner och de maktformer som samhället accepterar som legitima.

I detta sammanhang har det judiska motståndet mot kriget en verklig politisk betydelse. De som protesterade mot kriget inifrån det israeliska samhället har en politisk roll som sträcker sig bortom att bara inta en moralisk ståndpunkt: ansvarsutkrävande kräver att det judisk-israeliska samhället konfronterar de institutioner som bär ansvaret för folkmordet, och frågar sig vad som måste förändras för att förhindra att sådant våld sker igen.

Utan ansvarsutkrävande kan skapandet av ett ”gemensamt utrymme” för ett judisk-palestinskt samarbete visserligen erbjuda en väg vidare från våldet och en möjlighet att diskutera politiska framtider – men det sker utan att de strukturer som möjliggjorde våldet konfronteras. Med andra ord: i en tid av folkmord kan försoning inte ersätta sanning och ansvarsutkrävande.

Uppgiften består också i att bygga upp en kraft inom det israeliska samhället som tvingar fram en insikt om att folkmordet i Gaza kräver ett uppgör med den politiska struktur på vilken staten grundades: sionismen. Det är också därför de ideologiska grundvalarna för ett partnerskap inte kan betraktas som en underordnad fråga.

Ett genuint partnerskap måste konfrontera sionismen direkt och föreställa sig en framtid bortom den. Annars riskerar man att helt enkelt bortse från en pågående Nakba som aldrig har fått sin lösning – ett folkmord för vilket ingen ställs till svars – till förmån för en framtid som vi uppmanas att föreställa oss ”tillsammans”.

Palestinier bör å sin sida inte bidra till ett sådant utfall genom att betrakta det ”gemensamma rummet” som ett mål i sig. Om syftet med ett partnerskap blir att upprätthålla en god relation, riskerar dess politiska innehåll att reduceras till den lägsta gemensamma nämnaren – frikopplat från det folkmordiska skedets brådskande allvar och de krav detta ställer.

Och om det ”gemensamma rum” som ett partnerskap utgör ska ha någon egentlig innebörd, måste det vila på en sammanhängande förståelse av befrielse – samt en fullständig vilja att betala priset för den. Detta pris är inte nödvändigtvis detsamma för alla: de som innehar mer makt kan behöva bidra med mer, och inse att deras privilegier är något de kan – och bör vara beredda att – avstå från som en del av kampens pris.

 

 

Original text: Jewish Israelis must do more than stand together with Palestinians