Jonathan Cook – Middle East Eye

 

 

Benjamin Netanyahus blixtvisit till USA förra veckan, där han talade inför FN:s generalförsamling, var ytterligare ett bevis på att den israeliske premiärministern nu betraktas som en paria i stora delar av världen.

Han överges till och med av sina närmaste allierade.

Det var kanske inte förvånande att 77 länder, däribland ett antal europeiska stater, lämnade salen i protest mot att en efterlyst misstänkt krigsförbrytare – en person som undandrar sig Internationella brottmålsdomstolen (ICC) – gavs en plattform att tala på världens största scen.

Långt mer anmärkningsvärt var det som hände – eller snarare inte hände – utanför talarstolen. Netanyahu tillbringade bara åtta timmar i USA innan han återvände till Israel. Det är svårt att tro att detta var hans eget val.

Han nekades det sedvanliga rampljuset tillsammans med Donald Trump i Vita huset och lyckades inte ens få till ett möte med utrikesminister Marco Rubio.

Det kom ingen inbjudan att tala inför den amerikanska kongressen, och därmed uteblev de välkända scenerna där lagstiftare entusiastiskt hyllar hans antipalestinska retorik.

Israels tidigare ambassadör i Washington, Michael Oren, sade till Reuters: ”Jag kan inte minnas någon gång då premiärministern besökt USA utan att träffa presidenten.”

Att Netanyahu ignorerades stod i skarp kontrast till mottagandet av Xi Jinping. Den kinesiske ledaren välkomnades personligen på flygplatsen av Trump, med röd matta och militär flyguppvisning.

 

Ignorerade varningar

Netanyahus FN-besök utnyttjades av båda sidor – både av israeliska företrädare och västerländska ledare – för att driva sina respektive, och motstridiga, agendor.

Netanyahu står inför ett hett omstritt parlamentsval om en månad, där hans misslyckande med att förhindra Hamas attack den 7 oktober 2023 för första gången granskas ingående.

Enligt ett växande antal färska rapporter varnades han av ledare från Egypten och Gulfstaterna för en stor händelse – en ”jordbävning” – med ursprung i Gaza under dagarna och veckorna före Hamas utbrytning, men han vidtog inga åtgärder. Netanyahu hade lagt sitt FN-tal till bästa sändningstid i Israel för att nå ut till så många inhemska tittare som möjligt. Han passade på att stämpla andra världsledare som ”moraliska feglingar” och ”hycklare”.

Som den israeliske analytikern Jonathan Ofir påpekar utnyttjade Netanyahu också FN-plattformen för att smyga in ett bibliskt uttryck på hebreiska. För lyssnarna på hemmaplan var detta avsett som en kodad signal – en uppmaning till Israel att genomföra ett folkmord till det bittra slutet.

Netanyahus mål var att visa väljarna att han fortfarande är en kraft att räkna med på den internationella arenan, och att han är den ende som kan göra Israel säkert i en värld som påstås vara djupt präglad av ”antisemitiska” och anti-israeliska stämningar.

Västvärldens ledare vill däremot visa precis motsatsen; de hoppas kunna knuffa bort Netanyahu från makten genom att antyda för israelerna att deras ledare har spelat ut sin roll och att han har gått för långt.

Det är dags att bli av med honom.

Detta kan visa sig bli en svår uppgift. Netanyahu är en mästare på politisk överlevnad; han har suttit vid makten som premiärminister i nästan två decennier – längre än till och med Israels grundare David Ben-Gurion. Under denna tid har han hetsat upp stora delar av det israeliska samhället till en allt starkare ultranationalistisk och folkmordsinriktad fanatism.

 

En politisk belastning

Det motstånd mot Netanyahu som nu råder i västvärldens huvudstäder grundar sig sannerligen inte på någon etisk bedömning av Israels senaste agerande: tre år av folkmordshärjningar i Gaza; den våldsamma utbyggnaden av judiska bosättningar och etnisk rensning på det ockuperade Västbanken; bombningarna och den etniska rensningen i södra Libanon; samt den israeliske ledarens framträdande roll – tillsammans med USA – i att inleda ett katastrofalt krig mot Iran, vars följder har destabiliserat världsekonomin.

Washington – med stöd av sina europeiska klientstater – har varit en hängiven medbrottsling i dessa illdåd och har tillhandahållit den ammunition, underrättelseinformation och det diplomatiska inflytande som krävts för att Israel ska kunna genomföra dem.

Men nu framstår Netanyahu som en politisk belastning, även för Trump. Den amerikanske presidenten, vars opinionssiffror störtdyker, behöver en syndabock – och den israeliske premiärministern tycks vara den ende som lämpar sig för rollen.

Fiendskapen är delvis personlig.

Ett antal färska rapporter tyder på att Netanyahu gjorde allt i sin makt för att – mot sina generalers inrådan – locka Trump att inleda ett oprovocerat och olagligt krig mot Iran.

Löftet om en avgörande seger övertygade Trump om att han kunde säkra sin plats i historieböckerna som presidenten som ”skapade om Mellanöstern”. När Iran väl var ur bilden skulle USA ha ohotad kontroll över regionens olja.

Och allt detta skulle enligt planen ske bara veckor efter att Trump hade säkrat kontrollen över Venezuelas olja, till följd av en olaglig operation i början av året för att kidnappa president Nicolás Maduro.

Med Iran besegrat och Venezuela underkuvat skulle den ekonomiska rivalen Kina bli helt beroende av USA för tillgång till den globala ekonomins viktigaste drivkraft. Trump skulle kunna undvika en direkt militär konfrontation med Peking och i stället tvinga landet till underkastelse genom att helt enkelt hota med att stänga av oljekranen.

Men inget av detta blev naturligtvis verklighet.

Washington befinner sig nu i ett krig mot Iran som inte går att vinna, och som har klargjort för Teheran vilken makt de besitter över Hormuzsundet – liksom vilken makt deras allierade i Jemen, Ansar Allah, har över Bab el-Mandeb-sundet. Tillsammans kan de orsaka enorm skada för världsekonomin.

De skenande bensinpriserna vid amerikanska bensinstationer kommer sannolikt att bli en avgörande faktor bakom raset för det republikanska väljarstödet i mellanårsvalet i november, och den troliga förlusten av kontrollen över båda kongresskamrarna till demokraterna, vilket skulle göra Trump till en maktlös president (en så kallad ”lame duck”).

Samtidigt har kriget lärt Washingtons klientstater i Gulfregionen att de är extremt sårbara för vedergällning från såväl Teheran som Jemen – ett faktum de påminns om varje gång Trump beordrar ännu en vårdslös anfallsvåg mot Iran.

Trots sin enorma militära styrka har Washington visat sig oförmöget att försvara sina allierade i Gulfregionen.

 

En stundande uppgörelse

Men Netanyahu står inte inför en uppgörelse enbart på grund av sin roll i att ha drivit fram ett katastrofalt krig mot Iran. Trots stora ansträngningar från västerländska politiker och medier under de senaste tre åren har verkligheten kring Israels förstörelse av Gaza – och dödandet och lemlästandet av tiotusentals palestinska barn – blivit allt svårare att dölja eller bortförklara.

Även bland den del av allmänheten som inte intresserar sig särskilt mycket för världspolitik börjar sanningen så småningom sjunka in, påhejad av debatter inom det kulturella etablissemanget som nu tydligt vänt sig mot Israel.

NAZA, en ny dokumentär om Gaza skapad av israeliska filmskapare, möttes av rekordlånga stående ovationer – i hela 25 minuter – vid filmfestivalen i Venedig förra månaden. I filmen berättar anonyma israeliska soldater och underrättelseofficerare i detalj hur de iscensatte ett folkmord i den lilla enklaven. Dokumentären väntas bli tillgänglig för gratis streaming i november.

Det irländska landslaget, som i helgen tvingades möta Israel i Uefa Nations League, dolde inte vad de tyckte. De bar svarta sorgband i solidaritet med Israels offer i Gaza och vägrade att skaka hand med motståndarna. Lagkaptenen Dara O’Shea lovade att skänka sin ersättning från matchen till humanitära ändamål i Gaza.

Musikstjärnan Ed Sheeran har oväntat kommit att framstå som skurken i dramat efter att ha vägrat ställa upp för sin förartist, rapparen Macklemore, med anledning av dennes uttalanden mot folkmordet i Gaza.

Som väntat vek sig Sheeran och valde bort Macklemore när pro-israeliska arena ägare hotade att stoppa turnén. Men Sheeran har nu drabbats av en omfattande våg av kritik som uppenbarligen kom som en överraskning för honom.

Framstående brittiska politiker – däribland premiärminister Keir Starmer samt utrikesministrarna David Cameron och David Lammy – utsätts nu för första gången för allvarlig kritik i etablerade medier för sitt agerande gällande Gaza.

Förra veckan avslöjade en dokumentär i Channel 4, ”Britain’s Gaza Secrets Exposed”, att brittiska tjänstemän tillämpat en djupt bristfällig metodik – uppenbarligen för att kunna ignorera de växande bevisen på systematiska israeliska krigsförbrytelser i Gaza.

Detta gjorde det möjligt för dem att undvika sina rättsliga skyldigheter att agera mot Israel, exempelvis genom att stoppa vapenförsäljningen.

 

En våg av avsky

Huvudstäder i västvärlden inser nu att den växande vågen av avsky inför folkmordet i Gaza inte går att hejda.

I USA, där politiker ständigt beskriver banden till Israel som ”oslitliga”, uppgav 62 procent av de tillfrågade i en undersökning från Pew i juli att de hade en negativ syn på Netanyahus regering.

Samtidigt visade en opinionsmätning förra månaden att 60 procent av amerikanska judar vill se den israeliske premiärministern bortröstad i det kommande valet.

Som den israeliska tidningen Haaretz konstaterade: ”Trump är väl medveten om det ihållande och svindlande tappet i stöd för Israel bland amerikaner.”

Det är därför han och andra västerländska politiker desperat försöker styra om samtalet. Att peka ut Netanyahu för de israeliska övergreppen i Gaza friar dem inte från ansvar, eftersom de så uppenbart har samarbetat med honom i varje skede.

Istället vill västerländska ledare flytta fokus till Västbanken, där deras egen roll är lättare att dölja och där Netanyahus lagbrott är uppenbara.

Sedan oktober 2023 har han, tillsammans med sin finansminister Bezalel Smotrich – som öppet kallar sig fascist – gett både våldsamma miliser av judiska bosättare och den israeliska militären större frihet att terrorisera palestinska familjer och driva bort dem från deras mark, som ett led i förberedelserna för att annektera Västbanken.

I västvärldens nya, egennyttiga narrativ betraktas Netanyahu inte som en paria trots att Internationella brottmålsdomstolen söker honom för brott mot mänskligheten genom att svälta ut Gazas befolkning. Inte heller för att Internationella domstolen för närvarande utreder hans regering med anledning av ”trovärdiga” anklagelser om att den begår ett folkmord i enklaven.

Inte heller för att hans regering har ansvarat för dödandet av över 21 000 barn där – och med största sannolikhet betydligt fler.

Inte heller för att han fortsätter att bryta mot en skenbar ”vapenvila” – en vapenvila under vilken Israel har dödat fler än 1 400 palestinier, instängda i ruinerna av sin enklav, sedan striderna påstås ha upphört. Ytterligare 4 900 av Gazas invånare har lemlästats under samma period.

Nej, Netanyahu betraktas inte som en paria av västerländska ledare på grund av något av dessa brutala brott – brott som de själva har varit djupt delaktiga i.

Hans förseelse – den punkt de nu är fast beslutna att rikta uppmärksamheten mot – är den roll Netanyahu har spelat sedan oktober 2023 i att intensifiera byggandet och utvidgningen av olagliga bosättningar på Västbanken i syfte att driva bort palestinier från deras mark.

Men denna historieskrivning fungerar bara om västerländska politiker och medier konsekvent ignorerar sammanhanget: att alla israeliska regeringar under mer än ett halvsekel har främjat utbyggnaden av bosättningar med målet att etniskt rensa den palestinska befolkningen.

Netanyahu är inget undantag i detta avseende. Han utnyttjade helt enkelt tillfället att påskynda fördrivningen på Västbanken, med stöd i den sympati omvärlden visade efter Hamas attack i oktober 2023.

 

”Etnisk rensning”

Den mest sannolika förklaringen till att Storbritannien och elva andra väststater – däribland Frankrike och Kanada – förra månaden aviserade sanktioner mot bosättningar på Västbanken, är att de för första gången fått signaler från Trump-administrationen om att detta inte skulle få några allvarliga konsekvenser.

Storbritanniens nya regering under Andy Burnham vågade dessutom beskriva Israels agerande mot palestinier på Västbanken som ”etnisk rensning”. Noterbart – och paradoxalt nog – har Storbritannien undvikit att använda samma begrepp för att beskriva Israels än mer flagranta etniska rensning i Gaza; en kampanj av fördrivningar som alltför tydligt underlättats av västerländska bomber och logistikstöd.

Företrädare för Mike Huckabee – USA:s ambassadör i Israel, känd för sin starka partiskhet i frågan – utformade enligt uppgift en skarp kritik inför det brittiska tillkännagivandet om sanktioner. Där anklagades London för att följa ”strategin hos den antisemitiska BDS-rörelsen” (bojkott, desinvesteringar och sanktioner).

Denna förväntade attacklinje – som förespråkas av israeliska lobbygrupper – var troligen anledningen till att den brittiske utrikesministern Ed Miliband ansträngde sig så kraftigt för att offentligt distansera sin nya politik från BDS-rörelsen.

Men i själva verket uteblev kritiken från Trump-administrationen. Istället uttalade sig Marco Rubio, Milibands amerikanske motsvarighet, på ett helt neutralt sätt: ”Jag har inga kommentarer om saken [sanktionspolitiken] just nu.”

Dagen därpå verkade Trump vilja vinna tid genom ett för honom ovanligt undvikande svar: ”Jag vill ta reda på varför detta [tillkännagivandet om brittiska sanktioner] plötsligt har skett.”

Varken Trump eller Rubio har därefter uttalat sig i sak om frågan.

Därtill kommer den senaste tidens ström av medieuppgifter om att Netanyahu personligen ignorerade upprepade varningar från Egypten och Förenade Arabemiraten – varningar som varnade för en attack av aldrig tidigare skådat slag från Gaza dagarna före Hamas utbrytning den 7 oktober 2023.

Netanyahu har uppmanat Abu Dhabi att dementera uppgifterna, men hittills har landet inte hörsammat denna begäran. De två länderna, som hör till Washingtons närmaste klientstater i regionen, har alltid verkat angelägna om att undvika att öppet trotsa en ökänt hämndlysten Trump.

 

En avledande manöver

I sitt tal till FN lyfte Burnham fram det dilemma som västerländska regeringar står inför: ”Vi lever i en tid av lågt förtroende för politiken. Om vi ​​fortsätter att tala om tvåstatslösningen men inte följer upp orden med handling, kommer förtroendet att sjunka ytterligare – och våra fiender kommer att försöka utnyttja den alienation som följer av detta.”

Burnham verkar blundar för verkligheten: en del av anledningen till att förtroendet är så lågt är att en rad brittiska regeringar inte bara har varit medskyldiga till folkmordet i Gaza, utan också har gripit kritiker av folkmordet och stämplat dem som terroranhängare.

Miliband uppvisade precis den sorts hyckleri som Burnham varnat för driver allmänheten bort från politiken, när han denna vecka – under stora applåder – sade till Labourpartiets konferens att ”miljontals människor i det här landet”, det vill säga motståndare till folkmordet, ”hade rätt”.

Dagen innan hade dussintals demonstranter gripits utanför konferenslokalen för att de i tystnad hållit upp skyltar med budskapet: ”Jag motsätter mig folkmord. Jag stöder Palestine Action.”

Burnham och Miliband vill ha kakan och äta den också. Ingen av dem har antytt att det finns några planer på att skrota den tidigare regeringens beslut att använda terrorlagstiftning mot alla som håller upp en sådan skylt – eller som ”har rätt”, vilket Miliband nu medger.

Det västerländska ledare ägnar sig åt här är en cynisk avledningsmanöver.

Uttalanden av typen ”ni hade rätt” och ”vi förstår ert lidande”, löften om sanktioner och enträgna krav på en tvåstatslösning är inget annat än moralisk uppvisningspolitik. Syftet är att leda bort allmänhetens upprördhet över Israels illdåd från västvärldens egen medskyldighet och i stället rikta den uteslutande mot Netanyahu.

Den nya historieskrivningen gör gällande att de vapenbärande religiösa fanatikerna i bosättningarna på Västbanken – som blivit alltmer våldsamma och politiskt inflytelserika under mer än ett halvsekel och under en rad olika israeliska regeringar – uteslutande är Netanyahus skapelse.

Enligt denna nya bild saknar det växande självförtroendet hos dessa förövare av pogromer – som länge samarbetat intimt med den israeliska militären – helt koppling till västvärldens mångåriga och villkorslösa stöd till Israel.

 

Allt som vanligt

Genom att frikänna sig själva skapar västerländska ledare samtidigt en ny lögn för att vilseleda sina väljare: en bild där ”bosättarterroristerna” framställs som en sorts privat milis åt Netanyahu, vars öde är knutet till hans tid vid makten.

Implikationen av detta nya narrativ är att om Netanyahu avsattes, skulle ett mer empatiskt ledarskap träda fram – ett ledarskap som västmakterna skulle kunna påverka att sluta fred med palestinierna.

Allt detta är rent nonsens.

Precis som den israeliska allmänheten omfattade ledare från hela det snäva politiska spektrumet – präglat av sionism och etnisk överlägsenhet – den folkmordslogik som drev på utplåningen av Gaza under de senaste tre åren.

Ingen motsatte sig detta. Alla ägnade sig åt hets som främjade folkmord.

Det finns inget hopp om fred med palestinierna under den olagliga ockupationen när israeliska ledare inte ens kan ge sina egna palestinska ”medborgare” – en hårt förtryckt minoritet som utgör en femtedel av Israels befolkning – en meningsfull röst i nästa månads parlamentsval.

Den centrala valkommittén, ett politiskt organ vars medlemmar hämtas från Israels största partier, röstade för att förbjuda samtliga fyra grupperingar som företräder den palestinska minoriteten att ställa upp i valet. Vem som än vinner valet nästa månad – vare sig det blir Netanyahu igen eller någon av hans rivaler – kommer landet att fortsätta på samma bana av etnisk överhöghet som Israel har följt i årtionden. Trump, Burnham, Macron och andra västerländska ledare förstår detta.

De vill bli av med Netanyahu, inte för att åstadkomma verklig förändring, utan helt enkelt för att kunna återgå till hur läget såg ut före folkmordet i Gaza: en långsammare och mer stegvis utplåning av det palestinska folket.

De vill kunna omdefiniera folkmordet i Gaza till en enda mans historiska dårskap – en tragisk katastrof som inte går att ogöra, men som kan mildras om han försvinner.

De vill att vi ska blicka beslutsamt framåt – mot fastighetsaffärer och en avlägsen tvåstatslösning – och inte bakåt: mot deras egen aktiva roll i att jämna hemmen för över två miljoner människor med marken, med hjälp av främst amerikansk ammunition som frigjorde åtta gånger så stor sprängkraft som de atombomber som ödelade Hiroshima och Nagasaki.

Trumpadministrationen har redan godkänt leveransen av stora mängder av dessa megabomber för att fylla på de israeliska lagren, redan innan resultatet av det israeliska valet är känt.

Det är värt att notera att samma Trumpadministration, som tillät Netanyahu – en person misstänkt för krigsförbrytelser – att resa till FN i New York, hindrade palestiniernas tilltänkte ledare Mahmoud Abbas från att göra detsamma.

När Miliband presenterade sin nya sanktionspolitik riktad mot Israels olagliga bosättningar var han noga med att betona att den inte på något sätt skulle påverka underrättelseutbytet med Israel – den typ av underrättelsesamarbete som innebar att brittiska flygplan utförde övervakningsuppdrag över Gaza under hela folkmordet.

Och även om Miliband lovade en ”dubbelspärr mot vapenexport” till Israel som en del av Storbritanniens sanktionspaket, har i praktiken inte ett enda befintligt exporttillstånd för vapen återkallats eller pausats sedan dess.

 

Sjunkande trovärdighet

Den pågående striden handlar inte om att bekämpa en israelisk stat som begår folkmord, eller om att kämpa för någon illusorisk palestinsk stat – än mindre om rättvisa för det palestinska folk som utsatts för oändliga övergrepp.

Det handlar om att iscensätta en nystart där västvärlden återinsätter Israels gamla garde vid makten.

Västvärldens ledare har känt sig generade av de ursinniga utfallen från Netanyahus regering. Denna vecka uppmanade Smotrich Israel att tillämpa sin folkmordspolitik från Gaza även på Västbanken – förmodligen med hjälp av just de bomber som Trump står i begrepp att leverera till dem.

Han sade till israelisk media: ”Vi borde göra där det vi gjorde i Gaza.”

Västvärldens ledare fruktar konsekvenserna för sin redan sjunkande trovärdighet. De har också allierade i Israel, inom oppositionen, vars vision – åtminstone för tillfället – inte är Smotrichs vision om en utplåning av Västbanken i samma stil som i Gaza.

Istället föreställer de sig en fortsättning på den nuvarande utvecklingen, där Västbankens små, kvarvarande palestinska enklaver – instängda i ett hav av olagliga judiska bosättningar – gradvis förvandlas till små koncentrationsläger; miniatyrkopior av Gaza såsom det såg ut innan det förstördes.

Detta är de konkurrerande visionerna bland israeler gällande Västbanken: total inspärrning av palestinier i en rad burar kontra deras utplåning. Det är detta som verkligen står på spel – inget annat – i västvärldens kamp för att avsätta Netanyahu och upprätthålla sin omtalade tvåstatslösning.

 

 

Original text: The West wants Netanyahu gone – so Palestinians can be killed more quietly again