Junaid S. Ahmad – Middle East Monitor

 

 

Under flera år verkade Mohammed bin Salman fast besluten att visa att Saudiarabien kunde moderniseras genom att byta ut det religiösa styrets stränga uppsyn mot underhållningskapitalismens leende ansikte. Förbudens och påbudens kungarike skulle förvandlas till ett rike av investeringsforum, Formel 1, kändiskonserter och omsorgsfullt importerad glamour. Sedan avancerade Ansar Allah, den saudiska säkerheten sattes under press och Washington blev mindre pålitligt – och plötsligt plockades islam fram ur malpåsen igen.

Det visade sig att teologin inte alls hade pensionerats. Den hade underordnats staten.

Det gemensamma försvarsavtal för Mecka som undertecknades den 7 augusti av Saudiarabien, Pakistan och Turkiet formaliserade principen att ett angrepp mot en av parterna skulle betraktas som ett angrepp mot alla. Allianser är knappast något mysterium: oroliga stater söker en försäkring. Det som är mer avslöjande är hur snabbt denna strategiska överenskommelse har klätts i teologiska ordalag.

Det nya är inte att pakistanska ulema (religiösa lärda) betraktar försvaret av Mecka och Medina som en religiös plikt. Det anmärkningsvärda är hur snabbt högt uppsatta religiösa företrädare inom etablissemanget har suddat ut gränsen mellan att försvara de heliga städerna och att bevara den saudiska politiska ordningen.

Hafiz Muhammad Tahir Ashrafi, ledare för Pakistan Ulema Council, gick så långt som att förklara att huthirebellerna ”inte har någon koppling till islam”, och förvandlade därmed en geopolitisk konflikt till ett prov på religiös legitimitet.

Mufti Muhammad Taqi Usmanis inlägg blottlägger samma dynamik ur en annan synvinkel. En av den muslimska världens främsta rättslärda kritiserade Washington för att inte ge Saudiarabien tillräckligt stöd. Ironin är slående: en lärd man, präglad av ett livslångt arbete med islamisk rättsvetenskap, förebrår en imperialistisk makt – inte för att den dominerar muslimska samhällen, utan för att den inte i tillräcklig grad bistår en auktoritär monarki. Ilm (religiös lärdom) må inge respekt, men den gör inte dess innehavare immun mot maktens lockelser.

Det är detta handgrepp som regimteologin är beroende av.

Mecka och Medina har helig status; ett styrande hus har inte det. Men när monarkins säkerhet retoriskt sammanfogas med islams säkerhet, får utrikespolitiken ett slags gudomlig isolering.

Motstånd mot Riyadh blir fientlighet mot Haramain, militär intervention blir religiös skyldighet och geopolitiska fiender pressas mot gränserna för respektabel islam. Heligt språk omvandlas således till ett instrument för raison d’état.

Och spektaklet är särskilt rikt eftersom MBS tillbringade år med att domesticera just det prästerliga etablissemang som nu mobiliserades till hans försvar. Oberoende religiös auktoritet utplånades, social reglering luckrades upp och kungariket ompaketerades för globalt kapital som en lekplats för turism, underhållning och konsumtion. Religion kunde förbli ceremoniell, visserligen, men den fick inte hindra nattklubben, megaprojektet eller investeringskonferensen.

Sedan infann sig faran, och plötsligt fick umman en brådskande återuppringning.

Komiken går inte förlorad för den muslimska allmänheten. I den arabiska och muslimska politiska diskursen har synen av etablerade präster högtidligt upptäckt att saudiska geopolitiska intressen utgör en islamisk nödsituation skapat just den typ av misstro som en sådan koreografi förtjänar.

Människor kan skilja mellan att skydda Mecka och att skydda en politisk ordning med huvudkontor i närheten. Ingen mängd officiella dräkter, konferenspodier eller noggrant utfärdade deklarationer kan sudda ut den skillnaden.

Kontrasten till Ansar Allah gör övningen ännu mer besvärlig.

Oavsett vilken bedömning man gör av dess bredare politik, förändrade Ansar Allah sin ställning i den muslimska politiska föreställningen efter oktober 2023 eftersom de gjorde något som de flesta oerhört rikare muslimska regeringar iögonfallande nog inte gjorde: de införde materiella kostnader i Gazas namn. Dess kampanj i Röda havet fick Jemen – ett fattigt land som ödelagts av mer än ett decennium av hänsynslös saudiledda bombningar och krig – att verka mer villigt att konfrontera Israel och dess anhängare än stater som besitter enorma arméer, statliga förmögenhetsfonder och årtionden av ackumulerad militär utrustning.

Den symboliken spelade roll. Ansar Allahs popularitet steg långt bortom dess traditionella väljarkretsar. Bland palestinierna växte en anmärkningsvärd känsla av solidaritet, beundran och politisk släktskap med houthierna. I den bredare arabiska och muslimska diskursen blev Jemen alltmer en förkortning för den förödmjukande jämförelse som ingen i palatset ville ha gjort: de med minst verkade villiga att riskera mest.

Och nu kommer uleman för att förklara att den verkliga islamiska nödsituationen är Jemen.

Här är problemet större än en präst. Det är den återkommande försämringen av religiös auktoritet när forskning blir en hjälpavdelning av auktoritär makt. Alltför många etablissemangsforskare har fulländat konsten att upptäcka kategoriska religiösa imperativ precis där de styrande regimerna kräver dem. Deras rättspraxis böjer sig mystiskt mot palatset; deras moraliska brådska intensifieras i takt med att närheten till makten ökar.

När Gaza brann fick försiktigheten teologisk sofistikering. När Saudiarabien känner sig hotad försvinner plötsligt tvetydigheten.

Det är därför sekterisering är så politiskt användbart. Den förvandlar vertikala frågor till horisontellt hat. Istället för att fråga vem som äger rikedomarna, för befälet över arméerna, kontrollerar staten och utformar utrikespolitiken, uppmanas vanliga muslimer att debattera huruvida andra muslimer är tillräckligt muslimska. Politisk ekonomi dränks i doktrinära anklagelser. Palatset förblir orört medan allmänheten tvistar om avfall från tron.

Och under allt detta döljer sig det stora, falska valet i vår tids auktoritarianism: takfirism eller Jennifer Lopez. Predikan eller konserten. Socialt förtryck eller avpolitisering genom konsumtion. Lydnad prydd med religion eller lydnad upplyst av scenljus.

Det som aldrig får träda fram är den tredje möjligheten: omfördelning, social rättvisa, demokratiskt ansvarsutkrävande, palestinsk frigörelse, folkstyre och frihet från såväl palatsets religiösa företrädare som oligarkiskt kapital.

Det är det alternativet som den koncentrerade makten faktiskt fruktar.

Meckapakten kan därför avslöja något större än bara en ny militär allians. Den blottlägger det heliga språkets egen politiska ekonomi. När legitimiteten sviktar kallas islam in. När auktoriteten behöver stärkas träder de lärde (ulama) fram. När obekväma frågor om makt dyker upp, erbjuder sekterismen en avledningsmanöver.

Takfirism eller J.Lo.

Vad som helst, verkar det som, utom rättvisa.

 

 

Original text: Takfirism or J.Lo: The theology of regime survival