Jeremy Salt – The Palestine Chronicle
Vad är Israel? Frågan är inte så dum som den kan verka. Det finns Israel på kartan, men även då är detta en stat som aldrig har definierat sina internationella gränser förutom de med Egypten och Jordanien.
Förutom kartan, vad kan Israel legitimt hävda som sin egen? Att ta bort svaret till dess grunder, undersöka historien i detalj, inte särskilt mycket. De territorier som ockuperades 1967 – östra Jerusalem, Västbanken och Syriens Golanhöjder – kan uteslutas direkt.
Den 19 juli 2024 beslutade Internationella domstolen (ICJ) slutligen att Israels närvaro i de 1967 ockuperade palestinska områdena (Västbanken och östra Jerusalem) är olaglig, och som FN-medlem bunden av stadgan och organisationens regler var den tvungen att dra sig tillbaka.
Detta förstärktes av uttalandet av domstolens president, Nawaf Salam, att alla FN:s medlemsländer bör vidta ”konkreta och effektiva åtgärder” mot Israels lagbrott.
Dessa skulle innebära inte bara diplomatiska protester utan att undanhålla ”allt ovillkorligt finansiellt, ekonomiskt, militärt eller tekniskt bistånd till staten Israel” och bestraffning av sådana kränkningar ”när det är lämpligt och i enlighet med de relevanta fördrag som de är parter i.”
Domstolens utslag underbyggdes av Haagreglerna från 1907 om krigsföring och den fjärde Genèvekonventionen från 1949. Båda anger att ockupation av erövrat territorium måste vara tillfälligt och att det inte kan finnas någon suveränitet över det. Detta kränktes av den israeliska regeringen 1980 när den under ”Jerusalemlagen” förklarade ett ”enat” Jerusalem som Israels huvudstad.
Haagreglerna och den 4:e Genèvekonventionen förbjuder också överföring av en civilbefolkning till ockuperat territorium, vilket Israel har gjort ända sedan 1967. Samma konventioner skulle också gälla för den del av Golanhöjderna som ockuperades av Israel 1967, under israeliska lagar och förvaltningar den 14 december 1981, och nu fastställda av israeliska myndigheter.
Den 17 december 1981 förklarade FN:s säkerhetsråd i resolution 497 att Israels lag på Golanhöjderna var ”ogiltig och utan rättslig verkan.” Genom att ignorera denna och andra FN-resolutioner använde Israel den syriska regeringens fall i slutet av 2024 för att beslagta hela Golanhöjderna och mer territorium nedanför. Sammantaget ockuperar Israel nu mer än 400 kvadratkilometer av Syrien.
Man måste komma ihåg att 1967 inte var någon ”förebyggande attack” som Israel hävdade utan ett krig av kalkylerad aggression, med territoriell expansion som det viktigaste av sina långsiktiga mål.
Robert Wright, ordförande för FN:s krigsförbrytarkommission 1945, beskrev ett anfallskrig som inte bara ett internationellt brott ”utom det högsta internationella brottet”, en fras som upprepades vid Nürnbergs krigsförbrytartribunal.
Således måste Västbanken, östra Jerusalem, Golanhöjderna och resten av det ockuperade Syrien separeras från vad Israel ”är” enligt internationell rätt och FN/ICJ:s beslut, men strävan måste fortfarande gå mycket längre för att frågan ska kunna lösas, med början i västra Jerusalems status.
Det finns inget ICJ-utslag här, bara det allmänna antagandet inom det västerländska kollektivet att det är en del av Israel. Emellertid återspeglas regeringens oro i ämnet i det faktum att endast ett halvdussin länder har flyttat sina ambassader till västra Jerusalem och föredrar att stanna i Tel Aviv.
Enligt den (icke-bindande) delningsplanen från 1947 skulle hela Jerusalem vara en corpus separatum plats under internationell övervakning. Efter att ha använt uppdelningsplanen för att ge sken av legitimitet till en judisk stat, kränkte Israel den totalt.
1948 var dess första anfallskrig, som syftade till att ta över hela Palestina och driva ut allt dess folk. Internationell intervention förhindrade att dessa mål uppnåddes fullt ut, men intentionerna var tydliga, för utan att palestinierna fördrivits hade en judisk stat inte varit genomförbar.
Medan det territorium som tilldelats en ”arabisk” stat enligt delningsplanen hade en befolkning nästan helt och hållet palestinsk muslim eller kristen, var territoriet som avsatts för den judiska staten nästan lika uppdelat mellan inhemska palestinier och judiska bosättare: 498 000 judar och 495 000 ’araber.’ Detta kunde endast göras ut, och detta kunde bara korrigeras genom att fördriva palestinierna.
Ben-Gurion, Israels första premiärminister, var mycket tydlig med detta. I början av 1948 talade han om att fördriva ”araberna” så att ”vårt folk kan ersätta dem.” Möjligheten hade äntligen kommit att uppnå det han alltid hade velat. ”Kriget kommer att ge oss landet,” anmärkte han. ”Begreppen ”vårt” och ”inte vårt” är bara fredstidsbegrepp och de förlorar sin mening i krig.”
Följaktligen beslagtog Israel så mycket det kunde och trampade delningsplanen (FN:s generalförsamlings resolution 181 från 1947) under fötterna. Palmachs befälhavare Yigal Allon beklagade att ”felaktiga politiska överväganden” hade hindrat den israeliska militären från att erövra hela Palestina. Det hade mer territorium än det gavs enligt delningsplanen, ”mycket mindre än det var inom hennes militära kapacitet att uppnå.”
Israel hade fullt stöd av president Truman som förklarade i oktober 1948 att ”ändringar” av delningsplanen borde göras ”endast om det var fullt acceptabelt för staten Israel.” Han hade verkligen inte i åtanke de ”ändringar” som Israel redan hade gjort genom att beslagta territorium avsatt för en ”arabisk” stat.
Greve Folke Bernadotte, FN:s medlare, hade kommit med många rekommendationer som Israel inte skulle acceptera. De baserades på anslutning till delningsplanen, inklusive internationell administration av Jerusalem genom FN.
När USA:s utrikesminister George Marshall indikerade sitt stöd för Bernadotte, instruerade Truman Vita husets rådgivare Clark Clifford att skriva till Marshall ”fullständigt avvisa” det uttalande han hade gjort. Senare skulle han bara gå med på att Bernadottes förslag – i linje med delningsplanen – skulle ligga till grund för diskussionerna.
Sionisterna var rasande. De vägrade att samarbeta med Bernadotte och den 17 september mördades han och hans chaufför av Lehi-terrorister. Formellt fördömt av den israeliska regeringen för mordet på Bernadotte, hade Lehi faktiskt tjänat staten väl genom att undanröja detta hinder på dess väg.
Lehi-befälhavaren Yitzhak Shamir valdes till Israels premiärminister på 1970-talet, medan ett decennium senare gav staten ”Lehi-bandet” till tidigare medlemmar som hade kämpat för Israels ”självständighet”.
Israels ockupation av östra Jerusalem 1967 skilde sig i grunden inte från ockupationen av västra Jerusalem 1948. Båda delarna av staden togs med militärt våld och båda slutade annekteras enligt israelisk lag, i tydligt brott mot internationell lag och 1947 års uppdelningsresolution.
Antagandet eller ”internationell konsensus” att västra Jerusalem på något sätt tillhör Israel är inte mer juridiskt giltig än annekteringen av den östra delen av staden 1967. Följaktligen kan Jerusalem öst och väst inte betraktas som en legitim del av vad Israel ”är”.
Giltigheten av själva uppdelningsplanen är mer än tveksam. Det antogs först efter mobbning av utsatta delegationer av USA. Som ett dokument från utrikesdepartementets policyplaneringsstaben från januari 1948 klargjorde, mer försiktigt, ”utan USA:s ledarskap och de påtryckningar som utvecklades under FN:s behandling av frågan, hade den nödvändiga två tredjedels majoriteten i generalförsamlingen inte kunnat erhållas.”
Genom att anta uppdelningsresolutionen hade GA ”lämnat vissa frågor obesvarade om planens laglighet som medlet för dess genomförande.” Dessutom var USA:s stöd för principerna om självbestämmande ”en grundläggande faktor i skapandet av arabstaterna ur det osmanska riket efter första världskriget”, vilket förklarade den arabiska besvikelsen ”beträffande USA:s mål och ideal” 1947/48.
Uppdelningsplanen bröt också mot principen om självbestämmande som skrivits in i FN-stadgan, som bekräftats i ett flertal resolutioner från FN:s generalförsamling och som upprätthålls internationellt sedan 1918.
Förutom den tvivelaktiga lagligheten av planen, och de skumma medel med vilka FN:s generalförsamling pressades att rekommendera den, innehöll den ingenting som skulle ha godkänt ”överföringen” av palestinierna och ”exproprieringen” (stölden) av deras egendom, som förutom några få procent var hela Palestina, ägdes individuellt av palestinier och, som deras historiska hemland, tillhörde dem som ett historiskt hemland.
Israels ytterligare överträdelse var ockupationen av 24 procent mer av Palestina än vad som tilldelades den judiska staten 1947. Det fanns inte ens den tvivelaktiga täckmanteln av delningsplanen för detta våldsamma, opportunistiska beslagtagande av landet och ägodelar som tillhör någon annan och enligt lagen – internationell och inte ockupant – fortfarande tillhör dem.
Med tanke på allt detta, för att slutligen svara på frågan, vad är Israel? Inte mycket som med rätta kan betraktas som Israels. Endast de 5-6 procent som köptes av sionistiska markinköpsbyråer före 1947 skulle falla under denna rubrik. Resten är stulen, den ”mirakulösa förenklingen av vår uppgift” som Chaim Weizmann påpekade, med en ram av skumma, olagliga affärer bakom stängda dörrar som skapar en fasad av laglighet.
Den etniska rensningen av palestinier 1948 passade villkoren i folkmordskonventionen till punkt och pricka. Konventionen antogs (december 1948) även när folkmord begicks i Palestina. Västerländska regeringar gjorde ingenting för att stoppa det. De tillät det, precis som de har tillåtit fortsättningen av folkmordet i Gaza sedan oktober 2023.
En vulgär, okunnig, mobbande amerikansk president befriar nu israelerna från etniskt rensning av Gaza. Han säger att han kommer att göra jobbet själv genom att betala av regeringar för att ta in palestinierna. När de säger att de inte kommer att göra det, säger han att de kommer att göra det. Han kommer att hota dem på samma sätt som USA gjorde 1947 för att få igenom FN:s delningsresolution. Hans ingripande är så grovt att det redan slår tillbaka.
Är Israel, genom folkmord, nu mycket nära den slutliga uppfyllelsen av den sionistiska drömmen – hela Palestina bara för oss – som Netanyahu och hans ännu mer öppet fascistiska, rasistiska och utrotande ministrar tror?
Eller är det så att varje bomb som släpps, varje missil som avfyras, varje kula som skjuts mot barn av Israels krypskyttar, varje hot om att begå ännu större brott och varje jubel från varje israel när ytterligare ett palestinskt bostadshus, universitet eller skola utplånas bara flyttar Israel längre på vägen mot fördärvet?
Originaltext: ‘Every Bomb Dropped, Every Missile Launched’: Israel’s Road to Perdition?
