Shaheryar Ali Khawaja – Middle East Monitor

Den amerikanska regeringen säger sig vara förkämpen för demokrati och mänskliga rättigheter och är alltid redo att lyfta fram avskyvärda diskrimineringshandlingar runt om i världen. Men när det kommer till att ropa ut Israels brott och ställa det inför rätta för dess grymheter, befinner sig Washington bedövad, stum och läpplåst. Sådan hycklery är obegriplig för många analytiker, med tanke på att Israel är helt beroende av USA, inte bara för sin militära hårdvara och teknologi, utan också för att mjölka enorma mängder ekonomiskt stöd för att finansiera sitt budgetunderskott och krigsförbrytelser.

Varför, trots att den är beroende av USA, är den israeliska regimen totalt likgiltig för USA:s oro? Hur kan den känna sig bemyndigad att säga åt USA att bry sig om sina egna ärenden och att ignorera oro angående dess storskaliga slakt av palestinska civila?

När vi svarar på sådana frågor måste vi ta hänsyn till det faktum att USA i själva verket inte är en riktig demokrati, det är en plutokrati, en dollardemokrati där kandidater till politiska poster är starkt beroende av kampanjfinansiering. Det är här som pro-israeliska lobbygrupper som American Israel Public Affairs Committee (AIPAC) kommer in som stora givare till kampanjer som i grund och botten köper lojalitet hos amerikanska politiker, som därmed är äventyrade och lätta att manipulera. Varje amerikansk regeringsförslag som AIPAC anser vara ogynnsamt för Israel har liten chans att bli lag. Eller så får Israel specialbehandling för att undvika konsekvenserna av existerande lagar om mänskliga rättigheter när det gäller till exempel vapenleveranser, som vi har sett nyligen.

Dessutom har USA en stor evangelisk kristen väljarbas som driver politiker att lägga sin vikt bakom Israels egensinniga handlingar oavsett hur allvarliga de är och hur komplicerade konsekvenserna kan bli. Dessa kristna tror att Israels överlevnad är avgörande för Jesu andra ankomst och Apokalypsen. Deras press på amerikanska politiker ser till att de står på Israels sida, även den minsta empati för den palestinska saken är en no-go-zon.

När de facto-regeringen i Jemen införde sina egna sanktioner mot Israel i solidaritet med palestinierna som står inför folkmord i Gaza, och har riktat in sig på sjöfart i Röda havet kopplat på något sätt till ockupationsstaten, har USA satt ihop en internationell sjökoalition för att attackera Jemen, snarare än att försöka stoppa folkmordet. Skyddet av israelisk handel snarare än palestinska liv är ytterligare ett iögonfallande och avskyvärt exempel på Washingtons undergivna inställning till Israel. Den uppenbarligen förfallna positionen för USA som offrar sina resurser och personal för Israels säkerhet är totalt obegriplig, med tanke på att Israel aldrig har skickat sina trupper för att skydda USA:s tillgångar någonstans i världen. Tvärtom, så långt tillbaka som 1967 attackerade Israel USS Liberty utanför Egyptens Sinai-kust och dödade 34 medlemmar av besättningen och skadade 173 andra. Inga åtgärder vidtogs mot ockupationsstaten, och överlevande från attacken har ända sedan dess hävdat att det har förekommit en mörkläggning av successiva amerikanska administrationer.

​En annan stor orättvisa från USA:s sida har varit dess användning av sitt veto vid FN:s säkerhetsråd för att skydda Israel från det globala samfundets fördömande. Som USA:s förre president Richard Nixon sa i sin bok Beyond Peace, har Israel inget betydande strategiskt värde för USA:s intressen sedan slutet av det kalla kriget, vilket gör USA:s skydd ännu mer irrationellt.

I allt detta vet amerikanska politiker att de kan lita på en följsam pro-israelisk media i Amerika. Vi har sett journalister och nyhetsankare upprepa Israels berättelse om ”självförsvar”. Detta i sin tur uppmuntrar inte bara amerikanska politiker, utan även Israel självt i sin brutala militära ockupation av Palestina. Alla som står upp mot pro-israeliska politiker kommer att ställas inför karaktärsmord i mainstreammedia. Demoniseringen av representanterna Ilhan Omar, Rashida Tlaib och Alexandria Ocasio-Cortez med flera är ett nyckelexempel på detta.

Och se vad som hände med president George Bush Senior som, trots att han stått högt i popularitetsinsatserna efter Gulfkriget mot Irak 1990-1991, misslyckades med att bli omvald. Varför? För att han undanhöll lånegarantier från Israel på grund av dess illegala bosättningar på den ockuperade Västbanken. Den pro-israeliska lobbyn samlades mot honom, vilket kostade honom en andra mandatperiod i Vita huset.

Ett annat exempel på kostnaden för att stå upp mot den sionistiska staten var den avlidne amerikanska senatorn Paul Findley, som tjänstgjorde från 1960 till 1981. Hans anti-israeliska hållning kostade honom så småningom hans position, vilket noteras i hans bok They Dare To Speak Out.

Frågan som står på spel är amerikanska politikers frihet att utöva sin roll ansvarsfullt med gott samvete och dra tillbaka sitt generella stöd från Israel och hålla det till svars för dess ockupation och etniska rensning av Palestina. USA har hävstången att göra detta, med sitt militära bistånd och diplomatiska täckning i FN för Israel. Det är dags för amerikanska politiker att ta tag i den sionistiska nässlan och utan tvekan rädda många liv i krig i Mellanöstern som hotar hela världen. Om de gör detta kommer ”Genocide Joe” aka ”Butcher Biden” att ha ett mer hedervärt arv än att medverka till massmordet på palestinier, särskilt barn och kvinnor. Detsamma gäller för politiker i Storbritannien, Europa och på andra håll.

Världen minns och hedrar individer som Nelson Mandela mycket mer än de amerikanska presidenterna som har stött en stat som grundades på terrorism och som har dödat och förtryckt palestinierna i mer än 75 år. Detta obestridda stöd för apartheidstaten Israel har inte bara kostat USA miljarder dollar, utan också internationell goodwill. Det är dags att lämna det parasitära Israel, innan det fullständigt dödar de ideal och grundvalar som USA byggdes på.

Originaltext: Why is the US scared of Israel despite global condemnation of its support for the Zionist regime?