Nyligen ägnade nyheterna en artikel till mipsters (ord bildas från muslim + hipsters), som beskrivs som en ”urban
stam som skapar ny trend, särskilt bland ungdomar.” Både de mest progressiva och de mest konservativa sektorer inom
den islamiska världen anser denna nya urbana filosofi som något oseriöst. Men de själva anser ha brutit stereotyperna
om hijab och muslimska kvinnor, och om oförenligheten av islam med modernitet, fritid, avant-garde och mode.

Jag känner många unga muslimska kvinnor som kanske passar in i profilen för en mipster men de vet inte ens vad det är.

Frågan förtjänar en tanke bortom kulturella överväganden om vad som händer i huvudsakligen de nordamerikanska och
europeiska urbana subkulturer, men även i större städer runt om i världen. Speciellt intresserant är det intensiva
och varierande samspel mellan kultur och religion.

Kläder gör inte mannen, inte heller riddarens svärd. Att bära hijab innebär inte nödvändigtvis att vara god muslim,
precis som att inte bära det innebär inte att vara en dålig muslim. Detsamma gäller för den manliga skägg eller
klädsel. Men att bära den senaste moderna klädsel gör dig inte heller smart eller modern eller hip hop, rap,
surfandet, eller att veta hur man rör sig som en traceur som praktiserar parkour, konsten att förflytta sig i
stadsmiljö, riktiga akrobater som orsakar min bedövade beundran. Ibland är de mest aptitretande rätter inte de mest
intressanta för vår hälsa.

Hijab har en religiös funktion precis som skägget, att gå helt obemärkt förbi. Eller ännu bättre, att det yttre inte
ska definiera oss, men det som finns inne.

Att göra hijab till en politisk eller estetik rättfärdigande har ingenting att göra med islam, men med vår tids
stadskulturer. Som att göra trendig sovjetiska militära hattar innebär inte ett rättfärdigande av kommunismen.

Skönheten är inte oförenlig med andlighet, tvärtom, den är en fysisk manifestation av densamma. Inte heller har
puritanismen eller extrem stränghet något att göra med andligheten. Man ska inte vanställa, täcka, förbjuda eller
avstå för att undvika ”synden”, men hålla sig till dygden med en solid center utan rädsla för världen.

Ingen får en bitter smak av något söt, och det blir vackrare för ögat, en ung kvinna som bär hijab nonchalant och
trendigt än en som bär det som om det vore en kloster klädsel. Men därifrån att hävda någon andlig betydelse i både
estetiska former finns en avgrund. Det kan förstås bara utifrån ett kulturellt perspektiv.

Precis som med en modell, oavsett vilken kläder han eller hon bär, ser denne alltid bra ut, medan samma kläder på en
normal person kan vara skrämmande. En person som har förskönat sin inre, blir varken vackrare eller fulare av kläder,
det är han/hon själv som lyser med sin närvaro alla sina fysiska uttryck. Vi kan måla våra ögon, men vi kan inte
återskapa dess briljans. Vi kan dominera retorik, men det är bortkastad om vi inte har något intressant att säga.

Vid ett tillfälle en marockansk kvinna som vanligtvis inte bar hijab, bestämde sig för att göra det. När han gick för
att handla i en livsmedelsbutik kände hon på sig blickarna från alla i sin omgivning. Till och med säkerhetsvakterna
prioriterade hennes rörelse genom butiken. Hon kände sig så iakttagen att hon bestämde sig för att aldrig mer bära
den.

Är inte kärnan i hijab att täcka sig för att undvika uppmärksamhet? I det här fallet hennes hijab var att ta bort det.
Men det kommer att finnas kvinnor som försvarar det med att säga ”vad andra människor tycker är inte viktig” för att
det handla om att glädja Allah och inte männen. Jo, det är sant. Men det är också sant att vi måste lära oss att leva
i fred och harmoni med andra. Det, gläder också Allah väldigt mycket. Medkänsla är inte synonymt med underkastelse
och det är en motorväg utan avgift mot andlig tillväxt.

På ett sätt hur man bär en hijab är för en mipster synonym med att inte bära det. Det är som att säga ”Hellre död än
att vara vanlig”. Det de bär som klädsel är en vacker modeaccessoar som säger ingenting om deras religiösa tro, men
om deras estetiska förfining, elegans, kvinnlighet och frihet. Och naturligtvis bär hon det för att synas inte för
att gå obemärkt förbi.

Det borde inte spela någon stor roll för oss vad vi menar med vårt utseende, men vad andra ser och tolkar och
framförallt hur det påverkar dem. Är det förståeligt att en kvinna som klär sig så att hon visar sina vackra och
långa ben och säger samtidigt att hon gör det inte för att andra ska titta på dem men för att hon gillar att klä sig
så? Det, tror inte ens hon på.

Att förföra är en mycket subtil konst. Men precis som vi inte kan kräva någon att klä sig på ett visst sätt, kan vi
inte heller kräva någon att titta bort när vi passerar och även hyckla och säga att vi gör det inte för att bli sedda
men för att vara stiliga och känna oss bekväma med oss själv. Hur kan man känna sig stiliga och vackra, om inte genom
andras erkännande? Med en magisk spegel?

Vi älskar att förföra. Varför inte? Men det har ett pris. Att vilja plocka honungen utan att bli stucken av bina är
dumt. Det är som när kändisarna försöker skydda sitt privatliv när de skamlöst har utnyttjat sin offentliga image.

Jag gillar Mipsters, jag gillar hur de klär sig och rör sig när de går, denna sensuella glädje hos ohämmade kvinnor.
Det är alltid friskare än att täcka sig med en säck av sorg. Men man ska röra sig bland dem som i ett minfält som kan
explodera när som helst och sedan skyller de dig för att ha trampat på dem.