Youssouf Omarjee – Saphirnews

Inom islam är vänlighet inte bara en avsikt eller en tom fras, utan ett andligt och socialt imperativ som manifesteras genom konkreta handlingar. Det återspeglar uppriktig tro, ett ljus som lyser upp både den troendes hjärta och deras omgivning. I en tid där ord överflödar och solidaritetsgester ibland minskar, påminner islam oss kraftfullt om att vänlighet inte är begränsad till uttalanden, utan mäts genom dagliga handlingar, etiska val och uppmärksam närvaro av andra.

Sufismens stora mästare, de andliga guider som utforskade islams inre dimension, betonar denna idé: vänlighet är en väg som leder till Gud. För Ibn Arabi, en av de mest framstående sufistiska tänkarna, är vänlighet en manifestation av gudomlig kärlek. I sitt huvudverk, ”Mecca Illuminations”, förklarar han att Guds kärlek till sina varelser uttrycks genom barmhärtighet och medkänsla, och att genom att efterlikna dessa egenskaper närmar sig den troende andlig perfektion. ”Gud är vacker och Han älskar skönhet”, säger en hadith qudsi, och denna skönhet uppenbaras i vänlighet mot andra. Således blir varje vänlig handling, varje lugnande ord, varje gest av generositet en återspegling av gudomlig barmhärtighet.

Profeten Mohammed, frid och välsignelser vare över honom, förkroppsligade denna vänlighet i sitt dagliga liv. Haditherna är fulla av exempel där han visade särskild ömhet och omsorg för de mest utsatta. En hadith återberättad av Al-Bukhari och Muslim berättar att profeten sa: ”Den som inte har medkänsla med människor, Gud kommer inte att ha medkänsla med honom.” Denna hadith resonerar med den koraniska versen: Och till Hans under hör att Han har skapat hustrur åt er av er egen art, så att ni kan finna ro hos dem, och Han har låtit kärlek och ömhet uppstå mellan er. I detta ligger helt visst budskap till människor som tänker. (30:21) Här presenteras välvilja som ett tecken på gudomlig närvaro i mänskliga relationer, ett band som förenar hjärtan och bör uttryckas genom handlingar av ömhet och respekt.

En medkänsla som bör omfatta alla varelser. Rumi, den sufitiska poeten vars skrifter har bestått genom århundradena, uttryckte denna idé vackert i sina dikter. För honom är välvilja en dans, en ständig rörelse mot andra, en öppning av själen. I Masnavi skriver han: ”Vänlighet är ett ljus som lyser upp vägen till enhet.” Detta ljus kan bara lysa om det får näring av handlingar.

Rumi berättar historien om en man som, när han såg en annan man svälta, erbjöd honom sin egen mat. Denna till synes enkla gest är faktiskt en manifestation av den djupaste tron, för den förkroppsligar kärleken till sin nästa, en central princip i islam. Koranen betonar denna skyldighet i Surah Al-Baqara: Ge ert bidrag [till kampen] för Guds sak och låt inte era egna händer medverka till er undergång. Och gör gott – Gud älskar dem som gör det goda och det rätta. (2:195)

I den islamiska traditionen är vänlighet inte begränsad till mellanmänskliga relationer. Den sträcker sig till hela skapelsen. En hadith återberättad av Abu Dawud säger att profeten sa: ”En kvinna blev förlåten för att hon gav vatten till en törstig hund.” Denna berättelse illustrerar vänlighetens universalitet: den måste omfatta alla levande varelser, ty gudomlig barmhärtighet sträcker sig till hela skapelsen.

Koranen, i Surah Al-An’am, påminner oss: Det finns inte ett enda av markens djur, inte en fågel som bärs av sina vingar, som inte bildar samhällen liksom ni själva… (6:38) Denna holistiska syn på vänlighet inbjuder den troende att vara uppmärksam på alla varelsers lidande, mänskliga eller andra, och att agera i enlighet därmed.

Islam erbjuder en väg där vänlighet är en verklighet som är tillgänglig för alla.

Vänlighet är dock inte begränsad till enstaka generösa handlingar. Det är också en konstant attityd, en inre disposition som odlas genom tålamod, lyssnande och ödmjukhet. Al-Ghazali betonar i ”The Religious Sciences Revival” att sann vänlighet uppstår från ett hjärta renat från ego och stolthet. Han skriver: ”Vänlighet är frukten av självkännedom och kunskap om Gud.” Med andra ord, ju mer en troende blir medveten om sina egna begränsningar och om gudomlig storhet, desto mer kapabel är de att visa vänlighet mot andra. Koranen, i Surah Al-Hujurat, upprepar detta krav: Troende! Undvik i möjligaste mån att göra lösa antaganden [och förmoda det ena och det andra om varandra]; det kan ligga synd i sådana antaganden… (49:12) Välvilja börjar därför med vägran att döma förhastat, med önskan att förstå innan man fördömer.

Slutligen är välvilja i islam oskiljaktig från rättvisa. De två begreppen kompletterar varandra: rättvisa skapar balans, medan välvilja tillför mildhet och medkänsla. Profeten sa: ”De troende är i sin ömsesidiga kärlek, medkänsla och vänlighet som en kropp.” (Hadith återberättad av Al-Bukhari och Muslim) Denna bild av en enda kropp illustrerar det ömsesidiga beroendet mellan medlemmarna i det muslimska samfundet, där ens lidande måste kännas av alla, och där välvilja blir en kollektiv plikt. Koranen, i Surah Al-Ma’idah, betonar detta ansvar: TROENDE! Stå fasta på Guds sida som vittnen för rätt och rättvisa… (5:8)

Sammanfattningsvis är välvilja i islam en bro mellan ord och handling, mellan tro och praktik. Det handlar inte bara om att säga ”var god”, utan kräver att vi är det, varje dag, i små gester såväl som i stora uppoffringar.

Profetens hadith och Koranens verser sammanfaller i samma sanning: välvilja är ett ljus som bara kan lysa om det drivs av handlingar. Det är tecknet på en själ i fred med sig själv och med världen, en själ som i varje varelse känner igen återspeglingen av gudomlig barmhärtighet. I en värld som ofta präglas av individualism och hastverk erbjuder islam således en väg där välvilja inte är ett avlägset ideal, utan en verklighet tillgänglig för alla, förutsatt att de lever den fullt ut.

Youssouf Omarjee är en av grundarna av kollektivet ”Muslimer som strävar efter respekt och harmoni genom inkludering” på ön Réunion, Frankrike (Merci 974).