Tamam Abusalama – The New Arab

 

 

Ad Hoc Liaison Committee, som medsponsras av USA och har till uppgift att samordna biståndet till palestinier, träffades förra veckan med representanter för den palestinska myndigheten och den så kallade fredsstyrelsen. Men bakom denna noggrant iscensatta humanitära fasad finns en djupare politisk verklighet som Europeiska kommissionen hellre vill dölja inför utrikesrådet: EU:s eget ansvar.

En dag senare, i Luxemburg, återvände EU:s utrikesministrar till en välbekant punkt på dagordningen: Mellanöstern. Den här gången hade dock diskussionen en ovanlig vikt. Över hela Europa har allmänhetens uppmärksamhet skärpts kring en fråga som länge undvikits av en stor del av den politiska eliten: huruvida associeringsavtalet mellan EU och Israel bör upphävas.

I årtionden har det avtalet behandlats som orörligt. Men uppmaningar att upphäva det är inte nya. De går 24 år tillbaka i tiden.

I april 2022, som svar på storskaliga israeliska militära operationer på Västbanken, antog Europaparlamentet en resolution som uppmanade just till detta. Europeiska kommissionen, då liksom nu, valde att inte agera.

Ungefär samtidigt antog FN:s kommission för mänskliga rättigheter också en resolution som fördömde Israel för massmordet på palestinier. Bland de främsta motståndarna fanns USA, Tyskland, Storbritannien och Tjeckien, länder som fortfarande är bland Israels viktigaste militära och politiska anhängare.

 

Undvikande

Idag är EU:s passivitet inte längre försvarbar. I takt med att Israel utökar sina angrepp över Gaza och den bredare regionen, och inför drakoniska åtgärder som den nyligen godkända dödsstraffslagen, har EU:s selektiva tillämpning av mänskliga rättigheter och internationell rätt blivit omöjlig att ignorera.

På mindre än tre månader undertecknade mer än 1,1 miljoner européer det europeiska medborgarinitiativet ”Rättvisa för Palestina”, vilket gör det till det snabbast växande programmet i sitt slag. Mer än 350 tidigare diplomater och över 60 människorättsorganisationer har upprepat kravet på avstängning. FN-experter har klargjort att ett sådant steg är ”det absoluta minimum”.

Inom rådet blir splittringar alltmer synliga, och Palestina är alltmer en central fråga. Spanien, Irland och Slovenien har drivit på för att sätta avstängningen på dagordningen. I ett gemensamt brev som skickades förra veckan till EU:s utrikespolitiska chef Kaja Kallas, skrev ministrarna från dessa länder att Israel bryter mot människorättsklausulen, artikel 2 i associeringsavtalet mellan EU och Israel, och konstaterade att ”Europeiska unionen inte längre kan stå vid sidlinjen”.

Belgien och Sverige anslöt sig till initiativet. Andra, som Luxemburg, är fortfarande oklara. Samtidigt har Tyskland och Italien återigen blockerat processen. Tysklands utrikesminister Johann Wadephul avfärdade förslaget som ”olämpligt”, medan Italiens utrikesminister Antonio Tajani hävdade att det hade ”definitivt lagts på is” och argumenterade för att ett avbrott skulle skada israeliska civila.

 

Medverkan

Den efterföljande presskonferensen med Kaja Kallas, kommissionens vice ordförande, var avslöjande. Genom att betona bristen på majoritetsstöd bland medlemsstaterna avslöjade Kallas fördjupade klyftor – inte bara mellan regeringar, utan även mellan institutioner och allmänheten.

Kallas underlåtenhet att erkänna de växande politiska, institutionella och folkliga kraven på avstängning undvek dock Palestinas växande vikt i EU-politiken och dess bredare konsekvenser för unionens demokratiska trovärdighet.

Denna ovilja att agera återspeglar en djupare bräcklighet inom EU:s ledarskap, nämligen en ovilja att anpassa sin utrikespolitik till sina uttalade åtaganden enligt internationell rätt och mänskliga rättigheter, även när trycket ökar inifrån de egna leden.

Skiftet i språkbruk är lika talande. ”Illegala bosättningar”, länge erkända av EU som ett krigsbrott enligt internationell rätt, har mjukats upp till den mildare termen ”landrofferi”. Samtidigt reduceras systematiskt våld och politiskt förtryck i hela Palestina och den bredare regionen till en vag ”humanitär situation”.

Detta är inte neutrala språkliga val. De är avsiktliga politiska inramningsåtgärder som syftar till att avpolitisera situationen och urvattna ansvarsskyldigheten.

Vad Europas politiska ledarskap fortsätter att underskatta är dock att allmänheten inte längre är villig att titta bort. Bevisen på kränkningar av mänskliga rättigheter och brott mot internationell rätt, som möjliggjorts, motiverats och upprätthållits av årtionden av EU-politik, kan inte ignoreras. Inte heller kan den selektiva tillämpningen av internationell rätt, dikterad av politisk bekvämlighet, förbli icke ifrågasatt.

Över hela Europa tar detta ögonblick form. Civilsamhället, gräsrotsrörelser och ett ökande antal politiska aktörer förenas kring ett tydligt krav: konsekvens, ansvarsskyldighet och tillämpning av internationell rätt utan undantag.

EU står nu inför ett val som det inte längre kan skjuta upp. Det kan fortsätta att dölja sin passivitet bakom procedurmässiga splittringar och utspätt språk, eller så kan det agera i linje med de principer det påstår sig upprätthålla. Vad det inte kan göra är båda.

 

 

Original text: How long can EU’s ’Zionist Veto’ block Israel’s accountability?