Mahdi Garba – The Muslim Vibe

 

 

Enligt många historiska källor kom islam till Afrika genom muslimska flyktingar som flydde förföljelse på den arabiska halvön.

Islam kom också längs den östafrikanska kusten ungefär samtidigt på 700-talet, som en del av den fortsatta dialogen mellan folket på östkusten och handelsmän från Persiska viken och Oman.

Vissa källor säger att den första migrationen av muslimer var från Arabien till Abessinien där de accepterades av en kristen kung. Två år senare, år 615 e.Kr., ägde den större migrationen rum med välkända följeslagare som stannade där fram till 629 e.Kr.

Det tidigaste konkreta beviset på islam och muslimer i östra Afrika är en moskégrund i Lamu där guld-, silver- och kopparmynt daterade 830 e.Kr. hittades under en utgrävning 1984. Den äldsta intakta byggnaden i östra Afrika är en fungerande moské i Kizimkazi på södra Zanzibar, daterad 1007 e.Kr. Det verkar också som att islam var vanlig i Indiska oceanen år 1300 e.Kr.

När Ibn Batuta från Marocko besökte de östafrikanska kustområdena år 1332, hela vägen ner till den nuvarande gränsen mellan Moçambique och Sydafrika, var de flesta kustbosättningarna muslimska, och arabiska var det vanliga litterära och kommersiella språket som talades över hela Indiska oceanen – Batuta arbetade till och med som kadhi, en högste muslimsk jurist, på Maldiverna i ett år och använde arabiska som sitt arbetsspråk.

 

Islamiska samfund och muslimer i östra Afrika

Det är sunnimuslim av shafi’i-skolan som mestadels utövas av swahili, somalier och andra afrikanska muslimer i östra, centrala och södra Afrika. Sunni-asiater följer mestadels hanafi-skolan.

En minoritet av muslimerna tillhör de olika shiamuslimska skolorna: Ithna-asheria, Aga Khan Ismailia och Bohra/Wohra, som mestadels är av asiatiskt ursprung; de är också de rikaste av de muslimska samhällena.

Det finns dokumenterade bevis på indiska shiamuslimska bosättningar längs Kenyas kust som började under 1400-talet. Vasco da Gama visades till och med vägen till Indien av en indisk muslimsk kapten bosatt i Malindi, Kenya, som hade den swahili/Indiska oceanen-titeln Maalam/Mwalimu som betyder ”pilot”.

Östafrikaner av omanskt ursprung, nästan alla swahilitalande och afrikaniserade, tillhör vanligtvis ibadhi-sekten, medan de av jemenitiskt eller hadhramisk ursprung följer maliki- eller hambaliskolor inom sunniislam.

Dussintals muslimska brödraskap och sufiordnar finns också i Tanzania och några få i Kenya, men lite är känt om deras organisation och arbete. De är dock inte politiskt eller ekonomiskt involverade i någon aktivitet. De är ganska löst organiserade och sysslar mestadels med teologisk undervisning och diskurs i moskéerna, utför religiösa riter och ritualer, och utövar även helande och erbjuder terapi till individer och familjer som lider av psykiska problem av olika slag.

 

Islam i Östafrika idag

Även om islam idag fortfarande är en av de dominerande religionerna i regionen, menar vissa att utbildning, och acceptansen av islamiska skolor, fortfarande är en tvistefråga för många.

Professor Nazeer Ahmed bekräftar att: ”Utbildning har varit en ständig utmaning för muslimerna. Kolonialadministrationerna skapade ett utbildningssystem som tydligt gynnade de som gick på missionsskolor framför de som tog examen från koranskolorna. Skillnaderna i utbildning fortsätter än idag och återspeglas i antalet universitetsutexaminerade.” Han fortsätter:

”Muslimska barn tar examen i betydligt färre antal än vad deras antal motiverar. En ond cirkel av fattigdom och brist på utbildning har tagit ut sin rätt i Moçambique, Somalia och Malawi. Muslimerna står inför en dubbel utmaning: Hur de ska lära sina barn Koranen och islamiska discipliner och samtidigt avancera inom de sekulära, tekniska disciplinerna för att konkurrera med resten av befolkningen.”

Enligt FN:s statistikavdelning består Östafrika idag av 19 stater: Kenya, Uganda, Rwanda, Burundi, Tanzania, Malawi, Moçambique, Djibouti, Somalia, Eritrea, Etiopien, Somaliland (Afrikas horn), Madagaskar, Zambia, Zimbabwe, Sudan, Sydsudan, Komorerna, Mauritius, Seychellerna, Réunion och Mayotte.

Med en total muslimsk befolkning på 28 960 000 år 1979 (då länderna var sju) hade Östafrika cirka 39 % av den muslimska befolkningen i delregionen, där Tanzania hade den största (10 210 000) och Rwanda den minsta (140 000).

En av de få negativa konsekvenserna av islams spridning i östra Afrika var till viss del utvecklingen av feodalismen, vilket förändrade uppfattningarna om markägande och odlingsrättigheter bland de bantutalande.

Kvinnor i många muslimska jordbrukssamhällen förlorade en del av sina traditionella rättigheter att odla eller äga mark. Islam gav dem dock bland andra rättigheter arvsrätten, som inte fanns tidigare.

Genom muslimernas kommersiella aktiviteter fördes östra Afrika i närmare kontakt med resten av världen – även om detta också negativt ledde till en eventuell europeisk kolonisering.

Islam förde också med sig läskunnighet och litteratur och gav muslimer av olika ursprung ett gemensamt språk – swahili – vilket också har varit en välsignelse för icke-muslimer.

 

Slutsats

Sammanfattningsvis kom islam till Östafrika i tidig ålder via Afrikas horn så långt tillbaka som på 700-talet. Religionens anhängare hade lidit förföljelse på den arabiska halvön och hade migrerat till subregionen och därefter fått asyl.

Århundraden senare kom fler som köpmän, och konvertiter vanns bland de kristna och hedniska befolkningarna på kontinenten. Vi har också sett att det idag i Östafrika, på grund av dess närhet till Indiska oceanen, finns så många saker som regionen har gemensamt med indier, särskilt indiska muslimer, som de samfund som finns inom islams fålla.