Jasim Al-Azzawi – Middle East Monitor

 

De tre spökena – krigsförbrytelser, BDS och globalt fördömande – kommer att plåga Israel under de kommande decennierna, oroa dess samvete och urholka dess legitimitet. De är inte övergående kritik, utan eviga anklagelser som skär över gränser och generationer. Anklagelser om krigsförbrytelser bär moraliska fläckar som ingen diplomatisk rökridå kan dölja. Bojkott-, avyttrings- och sanktionsrörelsen (BDS), även om den är omtvistad och ännu en icke-transformerande kraft, fortsätter att galvanisera civilsamhället mot upplevd orättvisa och gnager på Israels ekonomiska och kulturella ställning. Och globalt fördömande – upprätthållet av bilder om förstörelse, svält, krossade barn och tolerans av tystnad – föder ett gemensamt obevekligt minne. Var och en av dessa sammanför en triad av redovisning som möjligen skulle kunna upphäva Israels moraliska och politiska motståndskraft.

 

Krigsförbrytelser och nedgången i moralisk legitimitet

Israel står idag inför en domstol med globalt samvete. Anklagelser om krigsförbrytelser – om kollektiv bestraffning och urskillningslös bombning av flyktingläger och sjukhus – har lett till officiella utredningar inför Internationella brottmålsdomstolen. ICC:s chefsåklagare Karim Khan påminde länderna i maj om att ”ingen står över lagen, och de som använder svält eller kollektiv bestraffning som vapen kommer att hållas ansvariga.” Dessa är inte abstraktioner av lagen; de är moraliska anklagelser.

Internationella jurister noterar att förödelsen av Gaza har producerat ”de mest omfattande bevisen på potentiella krigsförbrytelser sedan Bosnien”. Den oövervinnliga berättelsen om självförsvar sönderfaller inför satellitbevis, överlevandevittnesmål och forensiska bevis. Med Dr Philippe Sands, författare till East West Street, uttrycker det: ”När lagligheten misslyckas kollapsar legitimiteten, och med den den moraliska byggställningen för statsskap”.

 

BDS och kraften i civilt motstånd

Bojkott-, avyttring- och sanktionsrörelsen, som en gång avfärdades som en symbolisk gest, har mognat till en vital kraft i civilt motstånd. Det som ursprungligen var en palestinsk vädjan till civilsamhället 2005 genljuder nu på västerländska campus, fackföreningar och till och med gudstjänstlokaler. Europas största pensionsfonder omvärderar sina investeringar i Israel. Musiker och filmskapare tackar nej till framträdanden i Tel Aviv. De kulturella murarna sluter sig.

Desmond Tutus etiska imperativ är fortfarande sant: ”Om du är neutral i orättvisa situationer har du valt förtryckarens sida.” BDS tvingar världen att ta ställning. Folkrättsexperten Francis Boyle, författare till den första palestinska vädjan till ICC, menar att ”BDS är Nürnbergprincipen tillämpad utan arméer – medborgarnas maktprövning”.

Israels motreaktion – som kallar rörelsen antisemitisk – har successivt vacklat, även bland liberala judiska observatörer som insisterar på att det inte är hat mot judar att tala ut mot ockupation. Bojkotterna i sig terroriserar inte Israels ledarskap, utan beror på insikten att den moraliska konsensusen nu riskerar att undkomma deras kontroll.

 

Global förbittring och förlusten av narrativ kontroll

Israels historia – en gång en berättelse om existentiell överlevnad – har överträffats av bilder av förstörda skolor och krossade barn. Moralisk isolering vinner alltmer. Förskjutningen är generationsmässig och känslomässig, och den är oåterkallelig. Unga aktivister och väljare i västerländska huvudstäder ser alltmer Gaza som sin generations moraliska fråga.

Professorn Rashid Khalidi vid Columbia University kallar detta ”slutet på narrativt monopol” och menar att ”Palestina har blivit den spegel genom vilken global orättvisa reflekteras”. Från Johannesburg till Dublin, från New York till Jakarta, görs nu den sympati som tidigare reserverats för Israels hjälplöshet anspråk på av palestinsk envishet.

Blaise Pascal hade rätt: ”Hjärtat har sina skäl som förnuftet inte känner till.” Världens känslomässiga barometer förändras. Och med den förändras Israels moraliska höjdpunkt – förlorad inte i konfliktens skyttegravar, utan genom en akut förlust av narrativ kontroll.

 

En spegel från historien: Sydafrikas uppgörelse

Historien visar fula speglar. Även Sydafrika under apartheid trodde att det kunde uthärda kritik genom att överleva militär dominans och diplomati med väst. Men moralisk delegitimering, sanktioner och massmobilisering störtade så småningom dess citadell.

Det var 1986 som den amerikanska kongressen lade in sitt veto mot president Reagans veto mot sanktioner mot Pretoria. Inom några år kollapsade apartheid inte genom invasion, utan genom isolering. Nelson Mandelas ord är fortfarande sanna: ”Vi vet alltför väl att vår frihet är ofullständig utan palestiniernas frihet.” Den solidariteten har blivit verklighet, snarare än retorik.

Forskare inom jämförande politik varnar oss för att Israels väg härmar den som hölls under sen apartheid: moralisk utarmning, ekonomiska svårigheter och oenighet inom generationer bland deras egna medborgare. Som professor Ilan Pappé kortfattat uttrycker det: ”Det som fäller ett orättvist system är inte dess offers upprördhet, utan dess anhängares skam.”

Israels öde kommer inte att avgöras av järnkupoler eller amerikanska veton, utan av huruvida landet konfronterar sina spöken – brotten, bojkotterna, raseriet – och vägrar att förneka dem. Makt utan legitimitet är svag.

Världen tittar på. Historien gör en bedömning. Och bågen – lång, långsam, oförlåtande – böjer sig mot rättvisa.

 

 

Original text: The triad of war crimes, BDS, and global condemnation haunting Israel’s future