Imad Mahmoud – Mondoweiss
Min 27-åriga syster Hanan har hamnat i en oändlig mardröm. Hon bodde tidigare med sin man, Fadi, och deras tre barn – Ibrahim, 9, Nada, 6 och Adnan, 4 – i Al-Zawayda, i centrala Gazaremsan. Deras hem förstördes av israeliska bombningar, och nu fungerar ett tält som det enda skyddet för henne och hennes barn – ett ömtåligt utrymme som knappt skyddar dem från vinterns kyla eller det obevekliga regnet, håller tyngden av deras förflutna och hoppas på en framtid som känns alltmer utom räckhåll.
Enligt Medical Aid for Palestinians har 1,9 miljoner palestinier – 90 % av Gazas befolkning – förlorat sina hem i kriget. Hundratusentals människor bor nu i tält, men livet i tält är långt ifrån livet. Regn sipprar igenom alla sidor och lämnar familjer som försöker samla upp det droppande vattnet i gamla krukor. Barn sover på det kalla golvet. Den bittra kylan har dödat minst åtta barn i Gaza i vinter.
En kall, regnig natt besökte jag dem. Jag satt tyst i ett hörn av deras tält och tittade på när Hanan samlade sina barn nära för att skydda dem från den bitande kylan. Ljudet av regnet som dunkade på tältets slitna tyg var öronbedövande, nästan överröstande våra röster. Ibrahim, den äldste, försökte verka modig för sina syskons skull, men oro smög igenom i rösten när han frågade sin mamma:
”Mamma, kommer regnet att hålla i sig hela natten?”
Hanan log mjukt och försökte trösta honom samtidigt som han dolde all smärta hon bar på.
”Regnet varar inte för evigt, habibi. Det hjälper jorden att bli grön.”
Nada tog tag i en liten docka gjord av gamla tygrester och tittade upp på sin mamma med stora, nyfikna ögon.
”Mamma, kommer jorden här att bli grön också?”
Hanan tvekade ett ögonblick, som om orden satt fast i hennes hals. Hon orkade inte släcka hoppet i sin dotters röst.
”Ja, min älskade. En dag kommer det att göra det.”
Regnet tilltog och vatten började sippra genom tälttaket. Hanan tog tag i ett gammalt tyg och försökte desperat åtgärda läckorna. Adnan, den yngste, verkade omedveten om kyla och fukt; han skrattade och pekade på vattendropparna som faller från taket och försökte förutsäga var de skulle landa härnäst.
”Mamma, nästa droppe kommer att falla här!” utbrast han och pekade på ett hörn av tältet.
Vi skrattade alla, till och med Hanan, även om jag kunde se utmattningen i hennes ögon. För en kort stund förvandlade deras skratt det kalla, fuktiga tältet till en plats av värme.
Senare samma kväll vände Ibrahim sin uppmärksamhet mot den släckta spisen i hörnet av tältet.
”Mamma, vill du tända brasan ikväll?” frågade han hoppfullt.
Hanan skakade försiktigt på huvudet och dolde det bittra faktum att det inte fanns något bränsle att elda. ”Kanske imorgon, när regnet är lättare,” sa hon.
Nada sa plötsligt till. ”Mamma, jag vill ha bröd som det du brukade baka hemma!”
Hanan frös ett ögonblick, omnämnandet av deras gamla liv slog mot henne som en våg. Då fyllde doften av färskt bröd deras hem, och barnen väntade ivrigt på en varm bit direkt från ugnen. Nu känns även en handfull mjöl som en lyx.
Hanan var fast besluten att inte låta sina barn känna tyngden av hennes förtvivlan och rotade igenom sina tillhörigheter och hittade en liten mängd mjöl som hon hade sparat. Blandade det med vatten och en nypa salt, gjorde hon små skivor av deg och kokade dem på en bit metallskrot över den knappt fungerande spisen. När hon räckte brödet till barnen lyste deras ansikten upp som om de hade fått en fest.
Adnan bet i sitt stycke och utbrast: ”Mamma, det här smakar precis som brödet vi hade med Baba!” Hanan log, hennes hjärta tungt men fullt på samma gång. Hennes man, Fadi, fördes bort av israeliska styrkor under krigets första dagar, och hans frånvaro har varit djupt känt av Hanan och hennes barn sedan dess.
När regnet avtog satt vi tillsammans och Hanan började berätta historier om deras gamla hem. Hon talade om olivträdet som skulle ge deras trädgård skugga, och fältet där Fadi en gång odlade vete.
Ibrahim lyssnade uppmärksamt och sa plötsligt: ”När vi går tillbaka, ska jag plantera ett nytt olivträd.” Hanan lade sin hand på hans och svarade: ”Vi planterar det tillsammans, habibi, och det kommer att bli det största trädet i Al-Zawayda.”
När barnen äntligen somnade såg jag Hanan sitta tyst och stirra i tältets tak. Regnet hade avtagit till ett lätt duggregn, dropparna föll rytmiskt genom hålen ovanför oss. Trots allt hade ögonen en strimma av hopp – inte bara för henne själv, utan för hennes barn. I sin stilla styrka bar hon en kärlek så djup att den lyste upp även den mörkaste, kallaste natten.
I Gaza är överlevnad en daglig akt av trots, och att hitta ögonblick av skratt och värme i ett tält som drabbats av regn är inget annat än ett mirakel.
Originaltext: ‘Rain doesn’t last forever, habibi’: A long winter night in a tent in Gaza