Abdennur Prado – Webislam

Inledande anmärkning: Även om jag redan har skrivit om detta ämne, anser jag det nödvändigt att återvända på grund av den kritik som gjordes när Sadiyya Shaikh ledde bönen vid den fjärde internationella kongressen om islamisk feminism.

Personligen tror jag att den enkla frågan, om det är laglig eller inte för en kvinna att leda bönen framför män och kvinnor, är en förolämpning mot alla muslimska kvinnor. Själva frågan är kränkande, och att vi även måste diskutera något så självklart i sig visar i vilken utsträckning kvinnohatet har gripit så många muslimska män och kvinnor, vilket döljer islams skönhet och gör hjärtan blinda. Vi muslimer har blivit vana vid den här typen av frågor, och tålmodigt svarar med Koranen i hjärtat och profeten Muhammeds exempel, frid vare med honom, som en vägledning:

1. Koranen vittnar om kvinnors möjlighet att leda ett samhälle, både politiskt och andligt, inklusive på en profets nivå.
2. De villkor som gäller för predikan är kunskap om Koranen, sunna och Islams läror, liksom personens inre tillstånd (personens imam eller tillit till Gud och dennes taqwa eller Guds medvetande). Ingen av de egenskaper som krävs har något att göra med den berörda personens kön.
3. Det finns inte en enda vers i Koranen, inte är en enda hadith som förbjuder en kvinna att leda bönen framför män och kvinnor eller förvägrar henne rätten att ge predikan.
4. Det finns en hadith som visar att profeten Muhammed valde en kvinna att leda kollektiva böner i deras gemenskap: ”Det är bevittnad om Umm Waraqah, som hade lärt sig Koranen utantill, att profeten, fred och välsignelser från Allah vara med honom, beordrade henne att fungera som imam för människorna i hennes hem (Ahl Dariha), och hon hade en muezzin, och hon brukade vara imam för människorna där hemma.” Här menas med ordet Dar (vars första mening är hemma, men kan ha en breddare bemärkelse), en stadsdel eller område, eftersom vi annars inte skulle förstå behovet av en böneutropare. Ibn Hajar nämnde i sin kommentar till denna hadith att ”Ahl dar” refererar till trakten, och han specificerar i hadithen att alla var män.
5. Det finns många prejudikat för godkännande av kvinnliga imamer från ledande jurister (inklusive Ibn Rushd och Ibn al – Arabi i al-Andalus samt Abu Thawr, Abu Dawud, Tabari, Ibn Hanbal och Ibn Taymiyah).

Denna sista punkt tillåter oss klargöra att det inte handlar om en ny omtolkning, något nytt att läsa. När man talar om en omtolkning, utgår man från att det finns en viss förbestämd tolkning, och på sätt och vis är det tänkt att detta är den kanoniska eller ortodoxa synsätt, mot vilken vi måste motivera tolka om. Men det är helt felaktigt, av flera skäl.

För det första, eftersom en grundläggande princip i fiqh är att en sak bara kan anses haram eller olagligt om man bevisar att det är så fallet, och i själva verket är detta en central föreskrift, det vill säga att de som bör bevisa att kvinnliga imamer är haram är deras motståndare, innebär det att så länge de inte presenterar några bevis, baserad på Koranen och sunna, i själva verket finns det inget behov av att bevisa att det är lagligt.

Och eftersom ingen (mig veterligen) har presenterat hittills något bevis på olagligheten med kvinnliga imamer, man behöver faktiskt inte bevisa deras laglighet. Egentligen det räcker med att läsa de många skriftliga fatwor mot kvinnliga imamer för att inse att sådana belägg saknas. Vilken medveten muslim som helst (dvs. en som reflekterar på egen hand och inte blint följer andras yttrande) kommer efter att ha läst alla fatwor emot, till övertygelsen att det är helt legitimt med kvinnliga imamer.

Till dem som inte accepterar kvinnliga imamer genom att ange att det inte finns någon hadith som uttryckligen ger denna rätt (och förnekar med det giltigheten av hadith om Waraqah Umma), skulle jag ställa två frågor: Finns det en hadith eller vers i Koranen som tillåter kvinnor att tvätta golvet? Finns det en hadith som säger uttryckligen att svarta eller romer eller européer, osv. kan leda bönen? Om det inte finns någon hadith eller vers, och för att vara konsekvent med sin argumentation, borde de komma till slutsatsen att kvinnorna är förbjudna att tvätta golvet, och att det är förbjudet för svarta, européer eller romer att leda bönen.

För det andra, eftersom det finns många muslimska tänkare som genom historien har försvarat lagenligheten i att en kvinna leder bönen framför män och kvinnor. Bland de framstående jurister som har försvarat kvinnliga imamer måste vi nämna Abu Thawr (dog 240 eH) från Imam Shafis skola. Också Abu Dawud (do. 270 eH) grundare av Zahiri skolan. Och den stora Tabari (dog 310 eH), Koran kommentator och skapare av en skola av rättsvetenskap som inte längre finns kvar. Ibn Rushd säger i sin Bidayat al-Mujtahid att Abu Thawr och ibn Tabari är ett undantag bland ulama, eftersom ”de tillåtet kvinnor att leda män i bönen utan begränsningar.” Också den stora sufimästaren Ibn al-Arabi försvarar överväldigande de kvinnliga imamerna:

”Vissa hävdar att kvinnliga imamer är helt legitimt, både att leda män och kvinnor, och jag delar denna uppfattning. Andra säger att det är laglig bara framför kvinnor, utan män närvarande. Profeten bekräftade vissa kvinnors fullkomlighet som han gjorde med vissa män, även om det blev flera av de senare som uppnådde det. Man kan överväga denna fullkomlighet som nubuwwa eller imam kallelse. Följaktligen är imam kallelse av en kvinna giltig, och man bör inte lyssna på de som är emot det utan bevis.” (Al-Futuhat al-Makkiya, volym I, sid. 447)

Vad som är förvånande är att veta att även bland Hanbali är kvinnliga imamer som leder män acceptabel, åtminstone i vissa fall. Ibn Taymiyyah (dog 728 eH) skrev:

”Det är tillåtet för en utbildad kvinna att leda Taraweeh böner för illitterata män, enligt Ahmed ibn Hanbalis kända påstående, och andra icke obligatoriska böner. På detta finns det två hadith.” (Radd al-Maratibul-Ijma, sid. 290, Dar Ibn Hazm förlag).

Ibn Taymiyah hänvisar till berättelserna som ingår i Musnad av Ibn Hanbal som säger att kvinnor kan också leda männens nafl (icke obligatoriska) böner. Det bör noteras att vissa forskare förnekar att ibn Taymiyah skrev detta arbete. Men också i hans fatwa samling hänvisar han till tillåtligheten av en kvinna att leda bönen, när hon är väl insatt i Koranen och männen okunniga (Majoo al-Fatawa, 23 vol, sid. 248). Yusuf Qaradawi citerar az-Zarkashei:

”Enligt Imam Ahmad ibn Hanbal och de flesta av hans anhängare, är det tillåtet för kvinnor att leda män i Tarawih böner.”

Således kan det också sägas att de som motsätter sig kvinnliga imamer, gör en omtolkning mot de som har ansett det som lagligt. De som accepterar kvinnliga imamer, strikt följer profeten Muhammeds sunna, och de som förnekar den göra det utifrån överväganden som är helt främmande till islam.

Sanningen är att jag inte förstår varför så mycket motstånd att män och kvinnor gör något så naturligt som att samlas för att dyrka Allah. De som gör det till något extraordinärt och en orsak till fitna är de som har vägrat, utan någon islamisk grund, kvinnornas rätt att leda bönen för män och kvinnor. Och naturligtvis är det mycket mer inspirerande att lyssna på en predikan av människor med kunskap som Amina Wadud eller Saadiyya Shaikh, än från så många officiella imamer, som saknar de minsta kvalifikationer som krävs för att leda bönen (iman, taqwa, ilm, mm.).

Svaren, som alltid, har varit skiftande. Från dem som vädjar till ”förfädernas religion” (mina föräldrar gör inte det och därför är det inte islamisk), till dem som ser det som vanligt. Men återigen, fortfarande ingen har gett oss en tillstymmelse till bevis, hämtade från Koranen och/eller profetens sunna, som visat att detta är något otillåtet.

Den så kallade historiska argument: ”Mina föräldrar gjorde inte det” eller ”detta inte har gjorts tidigare” har ingenting att göra med islam, men med anknytning till något som starkt fördöms i Koranen, att blind följa förfädernas religion. Man kan tillämpa på dem följande Koranverser:

Men när de uppmanas att följa de [regler] som Gud har uppenbarat, svarar de: ”Vi följer dem som våra förfäder följde.” – Men om deras förfäder inte använde sitt förstånd och saknade vägledning? De som vägrar att lyssna till sanningen kan liknas vid [får] som hör [herdarnas] rop utan att förstå vad de betyder. Eftersom de inte använder sitt förstånd [förblir de] döva, stumma och blinda. (2:170-171)

Och när de hör uppmaningen: ”Kom och slut upp kring det som Gud har uppenbarat och kring Profeten”, svarar de: ”För oss räcker det som var våra förfäders tro.” Men om deras förfäder inte använde sitt förstånd och saknade all vägledning. (5:104)

TVEKA INTE [Muhammad] om vad [avgudadyrkarnas] dyrkan innebär; deras dyrkan skiljer sig inte i något avseende från den som deras förfäder ägnade sig åt före dem. Vi skall ge dem till fullo vad som tillkommer dem; ingenting skall dras ifrån. (11:109)