Ranjan Solomon – Middle East Monitor

 

Israels utdragna konflikt har skapat en intern kris som får betydligt mindre uppmärksamhet än dess militära eller diplomatiska konsekvenser: ett fördjupat problem med osäker livsmedelsförsörjning. Enligt uppskattningar sammanställda av israeliska organisationer för livsmedelssäkerhet går nästan 39 procent av den mat som produceras eller konsumeras i landet till spillo, ett systematiskt misslyckande som kostade ekonomin cirka 26 miljarder shekel (cirka 7 miljarder dollar) enbart under 2024.

Omfattningen av slöseriet står i skarp kontrast till den ökande fattigdomen. Ungefär 1,5 miljoner människor i Israel upplever nu osäker livsmedelsförsörjning, även om överskottsmat kasseras i alla leveranskedjor. Under det senaste decenniet har de kumulativa förlusterna från matsvinn överstigit 211 miljarder shekel, vilket dränerar både hushållens välfärd och offentliga resurser (National Insurance Institute of Israel).

I makroekonomiska termer stod matsvinnet enbart under 2024 för nästan 1,3 procent av Israels BNP, medan det genomsnittliga hushållet kasserade mat värd närmare 2 900 dollar årligen. Dessa siffror understryker hur ineffektivitet och ojämlikhet har samexisterat inom samma ekonomiska system.

Osäkerhet i livsmedelsförsörjning är inte bara en fråga om hunger. Israeliska hälso- och välfärdsbedömningar uppskattar att de årliga hälso- och miljökostnaderna överstiger 2,7 miljarder dollar, drivna av undernäring, stressrelaterad sjukdom och miljöpåverkan av storskaligt avfall.

Kriget har kraftigt intensifierat dessa påtryckningar. Arbetskraftsbrist inom jordbruket, orsakad av massmobilisering och restriktioner för palestinska och utländska arbetare, har stört planterings- och skördecyklerna. Som ett resultat har priserna på frukt och grönsaker stigit, vilket har gjort färsk mat ännu mer utom räckhåll för låginkomsthushåll.

Redan före den nuvarande konflikten kämpade Israel med höga livsmedelspriser drivna av marknadskoncentration, svag konkurrens och skyddande tullbarriärer. Krigsförhållanden har förstorat dessa strukturella problem, vilket gjort den inhemska livsmedelsproduktionen både mer skör och dyrare.

Medan internationell uppmärksamhet till stor del har fokuserat på militära utgifter har den bredare ekonomiska nedgången fått mindre granskning. Israels BNP krympte med 20,7 procent under det sista kvartalet 2023, vilket markerar en av de kraftigaste kvartalsvisa nedgångarna i landets historia.

Samtidigt ökade militärutgifterna kraftigt, från ungefär 1,8 miljarder dollar till 4,7 miljarder dollar i slutet av 2023. Israels centralbank uppskattar de totala krigsrelaterade kostnaderna för 2023–2025 till cirka 55,6 miljarder dollar, en börda som kommer att begränsa de offentliga utgifterna i åratal.

De sociala konsekvenserna är nu synliga. Mer än en fjärdedel av israeliska familjer upplever osäker livsmedelsförsörjning, enligt välfärdsorganisationer och bedömningar från civilsamhället. Det som en gång var koncentrerat till marginaliserade grupper har vidgats till ett strukturellt tillstånd som drabbar arbetarklasshushåll, bidragsmottagare och familjer som drabbats av inflation och krigsdriven instabilitet.

Denna kris är varken oavsiktlig eller tillfällig. Den återspeglar den inhemska motreaktionen av långvarig militarisering och krig. En bedömning från december 2025 visade att nästan 60 procent av mottagarna av statligt bistånd rapporterade en försämring av sin ekonomiska situation sedan kriget eskalerade, medan matkostnaderna för låginkomsthushåll nästan har fördubblats.

Livsmedels osäkerhet i Israel har således blivit ett politiskt resultat, inte en marginell välfärdsfråga. Under förhållanden av permanent konflikt omordnas statliga prioriteringar. Försvarsutgifter behandlas som icke-förhandlingsbara, medan socialt skydd försenas, begränsas eller görs villkorligt. Hunger omformuleras som en olycklig bieffekt av nationell säkerhetspolitik snarare än ett politiskt misslyckande som kräver strukturell korrigering.

Geografi förvärrar problemet. Omkring 30 procent av Israels jordbruksmark ligger i konfliktdrabbade områden nära Gaza och längs den norra gränsen. Gårdar i dessa regioner har övergivits, skördecykler har störts och långvariga produktionssystem har spruckit.

Det israeliska jordbruket har länge varit beroende av utländsk och migrantarbetskraft, särskilt för säsongsskörd. Kriget minskade kraftigt denna arbetskraft, vilket blottlade den inhemska livsmedelsproduktionens bräcklighet. Försenad plantering, minskade avkastningar och högre kostnader följde. För att kompensera ökade Israel beroendet av import och knöt livsmedelssäkerheten starkare till volatila globala leveranskedjor och prischocker.

För låginkomsthushåll är konsekvenserna omedelbara. Stigande livsmedelspriser har urholkat köpkraften, medan statligt stöd inte har lyckats hålla jämna steg med inflationen. Det som har framkommit är inte massvält, utan ihållande, strukturell hunger – hanterad byråkratiskt snarare än åtgärdad politiskt.

Det är här begreppet motreaktion blir analytiskt användbart. Motreaktion är inte moralisk bedömning; det är den fördröjda inhemska konsekvensen av externa politiska val. I Israels fall har långvarigt militärt engagemang och belägringsbaserade strategier omformat interna arbetsmarknader, välfärdssystem och hushållens överlevnad i sig.

Samtidigt kräver analytisk klarhet en strikt åtskillnad mellan Israels interna livsmedels osäkerhet och den humanitära katastrof som utspelar sig i Gaza. I slutet av 2025 hade internationella humanitära organ erkänt att Gaza stod inför en konstgjord hungersnöd, med över en halv miljon människor som lider av svår svält.

Gazas kris är ett direkt resultat av belägring, blockad, förstörelse av livsmedelssystem och obstruktion av humanitärt bistånd. Israels livsmedels osäkerhet är däremot intern och politiskt driven. Det ena är ett krigsinstrument; det andra är en konsekvens av att utöva det. Att sammanblanda de två döljer ansvaret snarare än att förtydliga lidandet.

Den israeliska regeringens svar har till stor del varit teknokratiskt: nödbidrag, begränsade livsmedelsbiståndsprogram och kortsiktiga subventioner. Dessa åtgärder hanterar knapphet utan att konfrontera dess strukturella drivkrafter. Det har inte gjorts någon seriös omvärdering av prioriteringar för militära utgifter, ingen omfattande plan för att stabilisera jordbruksarbetskraften och inget erkännande av att långvarigt krig urholkar det sociala kontraktet.

Medborgarna uppmuntras i allt högre grad att uthärda fattigdom som en medborgerlig plikt, medan systemmisslyckande maskeras av retorik om motståndskraft. Med tiden skapar detta legitimitetspåfrestningar. En stat som kan upprätthålla ett av världens mest avancerade militära system samtidigt som den misslyckas med att garantera överkomlig mat för över en fjärdedel av sin befolkning avslöjar en djupgående obalans i prioriteringarna.

Israels framväxande livsmedelskris är inte en anomali. Det är den inhemska kostnaden för att organisera samhället kring permanent konflikt. Militarisering förbrukar inte bara budgetar, utan även social sammanhållning och politisk ansvarsskyldighet. Krig har kostnader som inte kan externaliseras i all oändlighet.

Detta är inte karma eller moralisk uppgörelse. Det är politisk aritmetik. Hunger, i Israel idag, är en motreaktion.

 

 

Original text: Israel’s food crisis – blowback from the economic costs of perpetual war