Ranjan Solomon – Middle East Monitor

 

Det Israel gör nu är inte styrka. Det är panik förklädd till suveränitet.

När en stat börjar förbjuda humanitära organisationer i massor – många av dem globalt respekterade, medicinskt neutrala och aktiva i konfliktzoner över hela världen – signalerar det något djupare än ”säkerhetsoro”. Det signalerar en kollaps av moraliskt förtroende. Det signalerar rädsla utan proportioner, rädsla utan anledning – och rädsla som i slutändan slukar dess egna rättfärdigande.

Listan är häpnadsväckande: ActionAid, CARE, Oxfam, Läkare utan gränser i flera länder, danska och norska flyktingråden, World Vision, Caritas, Defence for Children International, Medical Aid for Palestinians och många fler. Dessa är inte väpnade grupperingar. Dessa är läkare, hjälparbetare, barnskyddsförespråkare, flyktingspecialister. Deras brott är inte våld. Deras brott är vittnen.

Att förbjuda dem är inte att bekämpa terror. Det är att kriminalisera medkänsla. Som Ghassan Kanafani varnade med förödande tydlighet: ”Den palestinska saken är inte bara en sak för palestinier, utan en sak för varje revolutionär, var han än befinner sig, som en sak för de exploaterade och förtryckta massorna i vår tid.”

Israels nuvarande politik verkar vila på ett farligt antagande: att varje institution som erkänner palestinskt lidande per definition är en fiende. Detta är inte säkerhetsdoktrin. Det är narrativ kontroll. Och narrativ kontroll är alltid den första besattheten hos en makt som känner att dess legitimitet sjunker.

 

Förbudens fel slutsats

Historien är entydig: förbud utplånar inte motstånd – de intensifierar det. När lagliga vägar för bistånd, oliktänkande, dokumentation och hjälp stängs ner, blir samhällen inte tystare. De blir underjordiska.

Humanitära organisationer har historiskt sett fungerat som buffertar – mellan desperation och kaos, mellan belägring och kollaps. De ger näring, läker, dokumenterar och främjar nedtrappning. Att ta bort dem skapar inte ordning. Det producerar hunger, raseri och radikalisering. En svältande befolkning blir inte lydig. Den blir brännbar.

Israels massförbud försvagar inte det palestinska motståndet; de tar bort de mekanismer som förhindrar total social implosion. Det som återstår är inte fred, utan instabilitet. Istället fångas demokratin av rädsla.

Detta ögonblick markerar något mer oroande än politiska överdrifter. Det markerar ett demokratiskt själverövrande.

Demokratier dör sällan i ett dramatiskt ögonblick. De eroderar genom en sekvens av ”nödvändiga” restriktioner – var och en inramad som tillfällig, var och en motiverad av nödsituationer. Frihet avskaffas inte; den omklassificeras som farlig. Frågor om själva giltigheten ställs eftersom:

En demokrati förbjuder inte läkare för att de behandlar fel kroppar.

En demokrati kan inte förbjuda barnrättsgrupper för att barn är politiskt olämpliga.

En demokrati fruktar inte humanitär rätt om den inte redan bryter mot den.

Det som framträder istället är belägringsstyrning – styrning genom berövande, genom kontroll av åtkomst, genom eliminering av vittnen. Detta är inte motståndskraft. Det är auktoritär reflex.

 

Rädsla som försvagar makten

Paradoxalt nog försvagar Israels handlingar den mycket mer än de försvagar palestinierna.

Varje förbjuden organisation blir ett åtal. Varje utvisad läkare blir bevis. Varje tystad humanitär röst bekräftar vad Israel helst vill förneka – att det fruktar ansvarsskyldighet mer än våld.

Internationellt fördjupas isoleringen. När en stat förklarar nästan hela det humanitära ekosystemet misstänkt, är det inte icke-statliga organisationer som förlorar legitimitet. Det är den förbjudande myndigheten.

Makt som förbjuder medkänsla bannlyser så småningom sig själv från den moraliska gemenskapen. Den underjordiska världen överlever alltid. Det finns en sanning som varje ockupationsmakt så småningom lär sig: den underjordiska världen anpassar sig.

När formella hjälpvägar blockeras uppstår informella – mindre transparenta, mindre reglerade, mer sårbara för militarisering. När internationella organisationer utesluts fyller lokala nätverk tomrummet under hårdare förhållanden. Kontrollen minskar. Kaos växer.

Om Israel söker stabilitet är detta den mest självdestruktiva vägen man kan tänka sig. Om den söker tystnad kommer den att misslyckas.

Om den försöker regera utan vittnen kan den lyckas kortvarigt – men på bekostnad av allt den påstår sig representera. Kanafani förstod detta för länge sedan: ”Man kan döda en revolutionär, men man kan aldrig döda revolutionen.”

Det som verkligen går förlorat. Det som går förlorat här är inte bara humanitär tillgång. Det är det sista trovärdiga påståendet att Israel styrs av förnuft snarare än rädsla.

Stater som är säkra på sin legitimitet förbjuder inte hjälparbetare. Stater som är säkra på sin moral fruktar inte läkare och barnombud. Stater som litar på demokratin kväver den inte för att överleva. Det är så demokratier faller sönder – inte genom invasion, utan genom självförvållade förbud, tills rädsla blir politik och politik blir identitet.

Och när det händer försvagas inte den underjordiska världen. Den växer.

 

 

Original text: When a state bans compassion, the underground grows