Josh Shahryar – renostan.wordpress.com
Jag var bara 6 år gammal när min familj tvingades fly inbördeskriget i Afghanistan till exilen i Pakistan i slutet av 80-talet. Min syster Neelo, fem år äldre än mig, var inskriven i en offentlig skola för afghanska flyktingar som sponsrades av saudiska pengar och inspirerad av det muslimska brödraskapet. Hon, liksom många muslimska kvinnor, bar bara en enkel scarf som täckte hennes hår.
Jag kommer ihåg Neelo när hon tog sin lilla ryggsäck, satte scarf runt håret, och gick till sin första dag i skolan. Tyvärr minns jag också att när hon återvände hem från skolan berättade hon för mina föräldrar att ”vakterna hade sagt ’Antingen bär du hela hijab eller chador, eller kom inte till skolan.’” Hennes lilla scarf var inte längre tillräckligt.
Skolan där hon gick leddes av ultrakonservativa.
Neelo tvingades att bära det mest restriktiva form av hijab – nästan som kvinnan på bilden. Det gick bra fram till följande år, eftersom jag började gå till skolan. Min mamma satte mig ner och berättade att från den stunden skulle jag behöva följa min syster till skolan varje dag.
Det slutade att jag hatade det. Varje dag i skolan i flera år, när vi två gick tillsammans till Neelos skola, män såg på henne, bedömde hennes kropp under hennes svarta kläder, viskade sinsemellan, gestikulerande med händerna, visslande, skämtande och med fräcka anspelningar – trots allt de kunde se var hennes ögon.
De män vi passerade på trottoaren sade förödmjukande saker – vissa saker av sexuell natur som jag var för ung för att förstå. Min mor och min far ville att jag skulle följa med henne till skolan för om jag inte var med henne, vem vet vad dessa män skulle kunna göra med henne? Jag växte upp med historier om kvinnor som trakasserades, blev slagna och till och med kidnappades – trots att de alla bar sina hijab. Förövarna av dessa brott tillhörde alla etniska grupper, de var pakistanier och afghanska flyktingar som oss.
Denna erfarenhet traumatiserade mig, jag blev arg med en känsla av hjälplöshet. Vi pratade aldrig om det. Vad hon inte vet är att jag visste att hon var känslomässigt och psykiskt skadad. Hon behövde inte tala om för mig satt hon inte skyddades av sin hijab. Tårarna bakom slöjan var tillräckliga.
Dessa minnen kom tillbaka för att hemsöka mig i tisdags, den Internationella dagen för hijab. Man firar denna dag den muslimsk kvinnas rätt att välja hur hon vill klä sig. Huvudduken och andra mer restriktiva former att täcka ansiktet och kroppen är allmänt kända som hijab, i århundraden har det blivit en symbol för konservativ islam och, för vissa, även en kännetecknande för de blygsamma och fromma muslimska kvinnor. Medan praxis inte är samma i alla länder, att bära den ”konservativa” hijab innebär att helt täcka håret och på många ställen även hennes ansikte med en slöja. Det finns många typer, som pardah (en lång tunn sjal som täcker huvudet och bålen som bärs främst i Sydostasien), burka (ett slags blå kostym som helt täcker kvinnornas kropp inklusive deras ansikte, den används i Afghanistan, Pakistan och Indien) eller någon annan nationell version. Enligt de mest konservativa tolkningarna bör inte kunna ses någon del av kvinnan förutom hennes ansikte, händer, fötter under anklarna, och ibland hals.
Stora framsteg i kvinnors rättigheter under de senaste två århundradena har tillåtit religiösa kvinnor ta sig friheter på hur de vill klä sig. Ändå har den konservativa religiösa rörelsens dominerande svar på detta fenomen varit att skilja dess utövande från sin religiösa karaktär och hitta skäl som motiverar det inte bara från ett fromt perspektiv men också deras förmodade praktiska fördelar.
Jag låter ett utdrag ur en artikel skriven av en författare vid namn Sehmina Jaffer Chopra på den populära webbplatsen på muslimska frågor Islam101.com förklara vad som händer:
En annan fördel med att bära slöja är att den skyddar kvinnor. Muslimer tror att kvinnor som visar sin skönhet för alla försämrar sin status genom att bli föremål för sexuell lust och blir utsatta för män som ser på dem som ”en belöning för sexuell lust.” (Nadvi, 8)
Hijab presenterar dem som kvinnor som tillhör den grupp av blygsamma och kyska kvinnor så att överträdare och sensuella män kan känna igen dem som sådana och inte göra narr av dem med illvilja. (Nadvi, 20)
Hijab löser problemet med sexuella trakasserier och oönskade sexuella närmanden som är så förnedrande för kvinnor, när män får blandade signaler och tror att kvinnor vill få deras uppmärksamhet på grund av det sätt de visar sin kropp. Kursivering är min.
Att hijab skyddar kvinnor från sexuella trakasserier och/eller våld är verkligen inte en minoritets uppfattning. Framstående egyptiska islamiska imamer som Sheikh Yusuf al-Qaradawi som anses vara den andlige ledaren för Muslimska brödraskapet och största delen av det sunnimuslimska tänkande och Ayatollah Sayyed Ali Khamenei, den högsta religiösa och politiska makten i Iran och en av de viktigaste källorna för shiitisk rättspraxis, har stött denna uppfattning.
Och detta är inte bara ett falskt uttalande som inte har någon grund i verkligheten, men det är också mycket farligt. Och jag vet det eftersom jag bevittnade i år hur Neelos slöja misslyckades med att skydda henne.
Jag vet eftersom jag har sett, hört eller läst många första hands redovisning över sexuella övergrepp eller sexualiserade våld mot kvinnor som bar hijab vid attacken. Hijab kan inte och kommer inte att stoppa de män som misshandlar kvinnor, även om endast skuggan av en kvinnas kropp kan ses. Perversa män är perversa män. Ta exemplet med Egypten, där de sexuella trakasserierna mot kvinnor har blivit pandemi, oavsett man bär hijab eller inte.
Det enda myten om att det finns ett samband mellan hijab och en låg incidens av sexuella trakasserier och våld mot kvinnor gör är att mobba kvinnor. Männen gör kvinnorna en björntjänst när de anklagar de som inte täcker sin kropp, samtidigt som de insinuerar att en kvinna som angrips trots att hon bär slöja har gjort något för att förtjäna det. Detta hindrar kvinnor att tala ut och fördöma sexuella övergrepp. Många imamer och konservativ sociala muslimer som anger sig vara kunniga som Zakir Naik som i denna video , som bör ses av alla som är intresserade av att lära mer om detta ämne, förkunnar öppet och tyder på att kvinnor som inte bär hijab söker bli trakasserade och sexuellt misshandlade. De går så långt som att relatera kvinnornas rätt att klä sig som de vill i väst med den höga förekomsten av sexuellt våld mot kvinnor där.
De väljer att ignorera alla rapporter som visar hur antalet offer för sexuellt våld som erhållits är lägre än verkligheten i många islamiska samhällen på grund av den tabu och stigma som omgärdar frågan, och med det bortser de från det faktum att sexuellt våld leder till hedersmord och att många kvinnor mördas varje år.
Perversa är perversa. De kommer att sexuellt angripa kvinnor som bär hijab eller en minikjol eftersom de perversa och inte för att kvinnor har utövat sin rätt att klä sig som de vill.
Att fortsätta föreviga myten om den magiska hijab gör bara att problemet växer, och i själva verket löser plagget ingenting. För att åtgärda detta bör vi kunna tala öppet om detta problem, öka medvetenheten och utbilda människor om det, skapa nya lagar mot dessa brott och har en polis enhet som verkligen agera mot dessa brottslingar när ett klagomål lämnas in. Om allt detta hade varit i drift under 1980-talet, kanske Neelo eller miljontals andra offer som hon, inte behövde utstå den fasa som hon var tvungen att leva med i åratal.
Bära eller inte bära hijab är ett personligt val som bör skyddas. Många kvinnor som bär den njuter av denna fromhet och blygsamhets gest. Men detta handlar dock inte om hijab eller kvinnornas val, utan om kvinnohat och pseudovetenskap.
Det handlar om det faktum att kvinnor som bär hijab är inte säkrare än de som inte bär den. Det handlar om att det är nödvändigt ett reellt skydd för kvinnor i islamiska samhällen, hemma, på gatorna, på jobbet och inte bara mirakulösa kläder.
