Ramzy Baroud – The Palestine Chronicle

 

 

Ursprunget till Israels psykologiska krigföring

Krig utkämpas sällan bara på slagfält. De utkämpas också i samhällens medvetandet, i uppfattningen om makt och sårbarhet, och i hela regioners politiska fantasi. Israel förstod denna princip tidigt i sin historia, och psykologisk dominans blev en central del av dess militära doktrin.

Ända sedan de första åren av det sionistiska projektet formulerades idén att makt måste verka överväldigande öppet. År 1923 skrev den revisionistiska sionistiska ledaren Ze’ev Jabotinsky i sin berömda essä Järnmuren att sionismen bara skulle lyckas när den inhemska befolkningen blev övertygad om att motståndet var hopplöst. Först när palestinierna insåg att de inte kunde besegra det sionistiska projektet, menade han, skulle de acceptera dess beständighet.

Händelserna kring Nakba 1947–48 återspeglade denna logik. Mellan 800 000 och 900 000 palestinier fördrevs eller tvingades fly sina hem, då hundratals byar förstördes eller avfolkades. Utvisningarna skedde genom en kombination av direkta militära angrepp, tvångsförflyttningar och det palestinska samhällets kollaps under krig.

Massakrer spelade en avgörande roll i att sprida rädsla. Morden i Deir Yassin i april 1948, där mer än hundra civila dödades av sionistiska miliser, fick snabbt eko över hela Palestina. Men Deir Yassin var bara en bland många massakrer som inträffade under den perioden. Morden på platser som Lydda, Tantura, Safsaf och många andra byar bidrog till ett terrorklimat som accelererade avfolkningen av palestinska samhällen.

Den psykologiska effekten av dessa händelser var enorm. Nyheter om massakrer spreds från by till by och övertygade många palestinier om att det att stanna kvar i sina hem innebar att riskera förintelse. Lärdomen var tydlig: krig kunde fungera inte bara som ett erövringsverktyg utan som ett instrument för psykologisk dominans.

 

Rädslans lära

Med tiden utvecklades detta tillvägagångssätt till en bredare strategisk kultur som betonade avskräckning genom överväldigande våld. Israels krig var utformade inte bara för att besegra fiender militärt utan för att förstärka en uppfattning att motstånd mot Israel alltid skulle sluta med förödande konsekvenser.

Israeliska ledare har ofta uttryckt denna filosofi öppet. Under statens tidiga år förklarade Moshe Dayan, en av Israels mest inflytelserika militära personer, berömt att israeler måste vara beredda att leva med svärdet. Anmärkningen fångade tron ​​att Israels överlevnad berodde på ständig beredskap att använda våld och på att upprätthålla ett rykte om militär hänsynslöshet.

Decennier senare fortsatte israeliska ledare att formulera landets identitet i liknande termer. I mitten av 2000-talet beskrev den tidigare premiärministern Ehud Barak Israel som en ”villa i djungeln”, en fras som återspeglade en världsbild där Israel såg sig själv som en befäst civilisations ö omgiven av fientlig och förmodat barbarisk omgivning.

Denna uppfattning förstärkte idén att Israel alltid måste utstråla överväldigande styrka. Varje tecken på svaghet, enligt denna logik, skulle inbjuda till attack.

Doktrinen tog mer konkret form i början av 2000-talet. Under kriget i Libanon 2006 formulerade israeliska strateger det som senare blev känt som Dahiya doktrinen, uppkallad efter den förort till Beirut som bombades kraftigt under konflikten. Doktrinen förespråkade massivt och oproportionerligt våld mot civil infrastruktur i samband med motståndsrörelser.

Syftet var inte bara att förstöra militära mål utan att orsaka sådan förödelse att hela samhällen skulle avskräckas från att stödja motståndsgrupper.

En liknande filosofi vägledde Israels upprepade krig mot Gaza. Israeliska strateger började hänvisa till dessa periodiska kampanjer som att ”klippa gräset”. Frasen antydde att palestinskt motstånd aldrig kunde elimineras permanent utan kunde försvagas regelbundet genom korta och förödande militära operationer utformade för att återställa israelisk avskräckning.

I årtionden verkade denna strategi fungera. Israels militära överlägsenhet, i kombination med orubbligt amerikanskt stöd, förstärkte en bild av oövervinnerlighet som formade politiska beräkningar i hela Mellanöstern.

Men psykologisk dominans är beroende av tro, och tro kan urholkas.

 

Gaza och avskräckningskrisen

Den första stora brytningen i Israels aura av oövervinnerlighet inträffade i maj 2000, när Israel drog sig tillbaka från södra Libanon efter åratal av ockupation och ihållande motstånd från Hizbollah. Över hela arabvärlden tolkades tillbakadragandet allmänt som första gången Israel tvingades retirera under militärt tryck.

Israel försökte återställa sin dominans i Libanonkriget 2006, men resultatet utmanade återigen bilden av avgörande israelisk militär överlägsenhet. Trots massiva bombardemang och markoperationer förblev Hizbollah intakt och fortsatte att avfyra raketer fram till konfliktens sista dagar.

Ändå inträffade det mest djupgående slaget mot Israels psykologiska doktrin årtionden senare med händelserna kring den 7 oktober och kriget som följde.

Israels svar på den 7 oktober var det förödande folkmordet i Gaza. Hundratusentals palestinier dödades eller skadades, och nästan hela Gazaremsan förstördes.

Våldets omfattning var exempellös även med mått mätt i tidigare israeliska krig mot Gaza. Ändå var målet inte bara militär vedergällning eller kollektiv bestraffning. Det var också ett försök att återställa den psykologiska balans som Israel trodde hade krossats.

Denna logik hade uttryckts år tidigare av israeliska ledare. Under Israels tidigare krig mot Gaza 2008–09 föreslog dåvarande utrikesminister Tzipi Livni öppet att Israel måste reagera på ett sätt som visar överväldigande kraft: När Israel attackeras ”svarar det genom att gå amok – och det är bra”.

Med andra ord fungerade kriget i sig som en psykologisk teater. Men folkmordet i Gaza gav ett helt annat resultat.

 

Myten börjar kollapsa

Moderna krig utspelar sig inte bara genom militära operationer utan genom bilder som cirkulerar omedelbart över hela världen. Under folkmordet i Gaza spreds otaliga videor på sociala medier som visar israeliska pansarfordon – inklusive de en gång fruktade Merkava-stridsvagnarna – som träffas av relativt enkla palestinska pansarvärnsvapen.

I generationer hade Israels militära makt förknippats med teknologisk osårbarhet. Plötsligt bevittnade miljontals tittare något helt annat: en mäktig armé som kämpade mot motståndskämpar som opererade under belägringsförhållanden.

Kriget mot Iran har intensifierat denna psykologiska omvandling.

I årtionden trodde det israeliska samhället – och stora delar av regionen – att Israels territorium var skyddat av en nästan ogenomtränglig defensiv sköld. Synen av vågor av iranska missiler som träffar mål inuti Israel har därför haft en enorm symbolisk vikt.

Dessa bilder utmanar ett av de djupast inbäddade antagandena i Mellanösternpolitiken: att Israel är militärt oberörbart.

Samtidigt utnyttjar andra aktörer denna uppfattningsförändring. Hizbollah fortsätter att upprätthålla betydande militär kapacitet trots upprepade israeliska attacker. Palestinska motståndsgrupper är fortfarande aktiva trots Gazas ödeläggelse. Samtidigt har Ansarallah i Jemen stört sjövägarna i Bab al-Mandebsundet, vilket visar hur även icke-statliga aktörer kan omforma strategiska verkligheter.

Israeliska ledare själva framställer i allt högre grad den nuvarande konfrontationen som existentiell. Benjamin Netanyahu har upprepade gånger beskrivit kriget som en kamp för Israels överlevnad, vilket återspeglar tidigare språkbruk om att leva med svärdet.

Ändå är den djupare krisen kanske inte enbart militär. Israel är fortfarande en av de mest beväpnade staterna i världen. Men den aura av oövervinnerlighet som en gång förstärkte den makten håller på att blekna.

När rädslan börjar försvinna blir det oerhört svårt att återställa den.

Och det kan vara den viktigaste konsekvensen av kriget mot Iran: inte den förstörelse det orsakar, utan kollapsen av den psykologiska doktrin som upprätthöll Israels makt i årtionden.

 

 

Original text: Israel’s Greatest Weapon Was Fear — And It Is Now Failing