M.J. Rosenberg – Rebelion

 

Jag vet inte varför förvånar mig på något sätt att den amerikanska högern, inklusive det republikanska partiet har bestämt sig för att genom att förvandla muslimerna till syndabockar har de hittat vägen till framgång. Det är trots allt inget nytt.

Jag minns att strax efter 11-S kolumnisten Charles Krauthammer, som nu är en av de mest vältaliga antimuslimska demagoger, nästan tappade fattningen i min synagoga i Chevy Chase, Maryland, när rabbin sade något om vikten av inta blanda ihop terroristattacker med muslimer i allmänhet.

Det var Yom Kippur helgen, den heligaste dagen på året, men det hindrade inte Krauthammer att skrika högt att han inte instämde med rabbin. Hans åsikt är att Israel och USA är i krig mot muslimer och de måste vinna detta krig.

Det var chockerande, inte bara för att Krauthammers utbrott var så hemskt felplacerad men också för att personen i fråga faktiskt tillrättavisade rabbinen för at han inte predikade hat mot alla muslimer på Försoningsdagen (Yom Kippur).

Följande år, rabbinen som kom från Israel gav en predika om intifadan som då välde sin vrede över Israel och Västbanken.

 

En predikan med effekt

Predikan var en fullständig galenskap som skapade en tårfylld övergång från intifadan till Förintelsen och tillbaka.

Jag minns att jag tänkte, ”Den här killen skyller verkligen palestinierna för sina föräldrars lidande under Förintelsen.” Jag trodde att jag hade lyssnat ouppmärksamt eftersom ämnet var så löjligt.

Sedan kom slutet av predikan, som blev oförglömlig. Rabbinen avslutade med orden från Predikaren: ”Allt har sin tid … Det finns en tid att födas och en tid att dö, en tid till att växa och en tid att plocka vad som är planterade, … en tid att sörja och en tid att skratta, en tid att sörja och tid att dansa …”

Så tittade han upp och sa: ”Nu är en tid att hata.”

Först trodde jag att jag hade hört fel. Han skulle väl inte uppmana församlingen att hata. Det fanns dussintals barn i rummet. Det var inte möjligt.

Men det var det. Det talar väl om många av de trogna som jag talade med när vi lämnade templet som uttryckte sin bestörtning. Även högerextremister kände att det var fel att stödja hat som en dygd.

Rabbinen dock ångrade inte sitt uttalande. Jag mejlade honom för att klaga och han svarade med att sina ord uttryckte vad han trodde. Underbart.

Man kan fråga sig vad Mellanöstern har att göra med det onda utbrott av islamofobi (egentligen islamo-hat) som tydligen har tagit över delar av detta land.

 

Den amerikanska islamofobins ursprung

Svaret är att allt har något att göra. Även om hatet riktas mot arabamerikaner (vilket gör det värre), de motiverar det med hänvisning till 11-S, en attack som genomfördes av muslimer från Mellanöstern.

Fobin förstärks av hatet mot muslimer och araber uttryckt (eller proklamerade överallt) i årtionden i Israels försvars namn.

Det räcker att titta bara på vad som händer i kongressen, där liberaler från New York, Florida, Kalifornien och på andra håll inte förlorar ett tillfälle att förklara att oavsett vad Israel gör är det bra, och oavsett vad muslimerna gör, det är fel.

Kan någon hävda att sådan försåtlig retorik inte har någon inverkan på den allmänna opinionen?

De antiarabiska och antimuslimska fördomar ger en legitimitet som inte har några andra former av hat. Oförsonliga fanatiker som hatar afroamerikaner eller judar, till exempel, tror att de kan säga att de inte känner hat. Det är inte så med muslimer som föraktas ostraffat.

Och i den fråga är liberalerna värre än de konservativa därför att liberalerna utesluter muslimer och araber (och nu turkarna) från alla humanitära instinkter som påverkar deras åsikter om alla andra grupper.

De konservativa kombinerar sina förolämpningar mot araber med en allmän främlingsfientlighet, vilket framgår av deras syn på invandring.

 

”Liberaler” utan liberalism?

Liberalerna å andra sidan väljer att förringa muslimer.

De gör det aktivt genom att försvara var och en av israelernas aktioner mot araberna med en passionerad entusiasm. Och de gör det passivt genom att inte uttrycka en tillstymmelse till medlidande med de muslimer som lider och dödas av israeler, som de 432 palestinska barn som dödades i kriget i Gaza 2008.

Liberalerna ansluter sig snabbt de konservativa för att tala i representanthuset och senaten i Israels försvar mot alla möjliga anklagelser (minns hur automatiskt attackerades Goldstone rapport om Israels krigsförbrytelser i Gaza, utan att ens läst om de fasor som beskrevs av Goldstone).

Och sedan läste de uttalande skrivna av AIPAC (American Israel Public Affairs Committee, en israelisk lobby verksam i USA) med listor över alla de fruktansvärda saker som araberna har gjort medan Israel erbjuder, som Gandhi, konsekvent ut vänskapens hand. Det vore löjligt om effekten av allt detta inte vore så hemskt.

Varför skulle inte allt detta hat påverkar också uppfattningen av arabamerikanerna? Hat överstiger alltid sina gränser, precis som hatet mot Israel är ibland ren gammal antisemitism.

Slutsats: De blandar en drink som utan tvekan kommer att orsaka våld. Men de som gör det tillhör inte alla högern. Det finns också många liberala politiker som gör det för att behaga vissa av sina bidragsgivare.

Jag säger inte att allt skuld för detta hat ligger hos Rush Limbaugh och Glenn Beck på Fox News. Men sluta inte skylla på era favoriter, liberala och progressiva politiker. Med några få (mycket få) undantag, är de alla lika dåliga.

 

 

MJ Rosenberg är en senior utrikespolitiskskribent på Media Matters Action Network. Denna artikel publicerades först i Foreign Policy Matters, en del av Media Matters Action Network.