Hamid Derrouich – Saphirnews

Den senaste undersökningen som Ifop genomfört, med titeln ”Översikt över förhållandet till islam och islamism i Frankrike”, förtjänar en noggrann och opartisk läsning. Långt ifrån att vara ett enkelt beskrivande verktyg inom religionssociologi är denna undersökning mer besläktad med ett retoriskt grepp med ett politiskt syfte, vars huvudsyfte är att objektivisera och förstärka en redan existerande ångest inom majoritetsopinionen.

Metodologiskt baseras undersökningen på ett urval av 1 005 personer som identifierar sig som muslimer, hämtade från ett representativt urval av den franska befolkningen med hjälp av kvoteringsmetoden (kön, ålder, samhällsyrkes kategori, region, urbaniseringsgrad, nationalitet). Den administreras via telefon, följer Ifops standardpraxis och presenterar ur detta perspektiv en helt respektabel nivå av statistisk robusthet. Problemet ligger därför inte i urvalets tekniska kvalitet, utan i de epistemologiska och narrativa val som styr konstruktionen av studieobjektet.

Även om den kräver en kritisk läsning av några av dess metodologiska och tolkningsmässiga förutsättningar, behåller Ifop-undersökningen sin obestridliga samhällsnytta. Att gå bortom de förenklingar som muslimer utsätts för kräver först och främst att muslimerna själva går med på att engagera sig i klarsynt introspektion i syfte att beslutsamt återta det gemensamma rummet.

Ett islam/islamism-kontinuum som väcker frågor

Från början etablerar den systematiska associationen av ”islam” och ”islamism” ett ramverk genomsyrat av misstänksamhet: Islam uppfattas inte längre som ett vanligt religiöst fenomen, utan som ett potentiellt hotfullt kontinuum av vilket islamism skulle utgöra den logiska förlängningen. Denna semantiska sammansmältning kontaminerar hela det konceptuella ramverket. Underliggande alltihop finns i själva verket ett substrat som innehåller två särskilt ångestframkallande frågor: ”Hur många islamister?” och ”Hur många medlemmar i Muslimska brödraskapet?”.

Genom att närma sig islamism och Muslimska brödraskapet främst genom en ”kvantitativ lins” beskriver undersökningen varken åsikter eller religiösa utövningar, inte ens individuella eller kollektiva erfarenheter relaterade till islam, utan kartlägger snarare ett utrymme som kognitivt presenteras som ett potentiellt hotfullt monolitiskt block, utan bortser från uppenbara skiljelinjer. En heterogen aggregering består således av mycket olikartade element: den överlägsenhet som ges religiösa regler över republikens lagar i vissa områden; idén att sharia bör tillämpas, även delvis, i icke-muslimska länder; och uttrycket av sympati, hur måttlig den än är, för en rörelse som betecknas som islamistisk.

Genom att göra detta sammanblandar undersökningen traditionell fromhet, vanlig moralisk konservatism och uttrycklig anslutning till ett teokratiskt eller politiskt-religiöst projekt, eller till och med ett subversivt företag med terroristiska syften. Gränsen mellan den individuella strävan efter andlighet, moralisk och kulturell konservatism och politisk radikalisering suddas ut, så att ett helt spektrum av positioner reduceras till samma patologiska kategori av ”islamism”, som i själva verket blir ett politiskt projekt som hotar det historiska franska folkets identitet.

Ett paradigmatiskt exempel gäller frågan om sharialagar. Även om frågeformuläret skiljer åt flera kategorier och en strukturerande gradering (fullständig tillämpning, partiell och anpassad tillämpning, avslag på tillämpning), är den mediesammanfattning som antagits följande: ”46 % av muslimerna i Frankrike anser att sharialagar bör tillämpas i icke-muslimska länder.”

Denna maximalistiska formulering döljer den nyans som ändå finns i rådata. På liknande sätt framhäver rapporten det faktum att ”38 % av franska muslimer godkänner alla eller delar av islamistiska ståndpunkter”, medan samma tabell visar att 45 % ogillar alla dessa ståndpunkter. Denna senare siffra, även om den är högre, uppnår aldrig samma nivå av narrativ synlighet.

Objektiverande ångest

Uttrycket ”helt eller delvis” är extremt tvetydigt: det kan omfatta anslutning till en enkel princip som anses moralisk (till exempel att bära slöja) såväl som en radikal politisk agenda, men allt klumpas ihop under samma etikett. Samma logik gäller sympati för ”islamistiska rörelser” (Muslimska brödraskapet, salafism, wahhabism, jihadism, etc.). Den markerade siffran är: ”38 % uttrycker sympati för minst en islamistisk rörelse.” Med andra ord uttrycker 62 % ingen – en siffra som, märkligt nog, aldrig betonas eller värderas.

Efter några oskyldiga frågor om religiös utövning, Ramadan eller att bära slöja, skiftar undersökningen snabbt till mycket kontroversiella ämnen: rätten till avfall, tillämpningen av sharialagar, religiösa reglers företräde framför republikens lagar, och sedan islamism, Muslimska brödraskapet och jihadism. Fokus är nästan uteslutande säkerhetsrelaterat och antagonistiskt.

I slutändan erbjuder denna undersökning inte en neutral eller ”objektiv” ögonblicksbild av muslimer i Frankrike, utan representerar snarare ett retoriskt grepp utformat för att objektivisera majoritetssamhällets oro: ”Hur många islamister finns det bland oss?” Hur många medlemmar i Muslimska brödraskapet finns det bland unga människor? De analytiska kategorier som används är de som ger näring åt denna kollektiva oro. Men med samma data skulle man kunna berätta en helt annan historia: den om en majoritet av franska muslimer som inte känner någon sympati för islamistiska rörelser och som i ännu större antal uttryckligen ogillar deras ståndpunkter. Valet att inte berätta denna historia är i sig ett politiskt uttalande.

Undersökningen som Ifop genomfört, även om den kräver kritisk analys av några av dess metodologiska och tolkningsmässiga antaganden, har ett obestridligt samhällsvärde. Dessa punkter utvecklas i en andra artikel, som följer.

Hamid Derrouich har en doktorsexamen i statsvetenskap.