Gwyn Daniel – Middle East Eye

 

Under de senaste två åren har världen bevittnat en sådan intensifiering av grymheter som utgår från den israeliska staten att vart och ett hotar att skymma det förra.

Detta innebär oundvikligen att det att reagera på varje nytt övergrepp riskerar att distrahera från den centrala frågan: det obevekliga sionistiska projektet att etniskt rensa Palestina till förmån för en etnonationalistisk judisk stat, och skapandet av en neutraliserad och kastrerad regional miljö, där stater överger den palestinska saken av egenintresse eller på grund av mobbning från Israel och USA.

Israels senaste attack mot Iran utplånade i stort sett bevakningen av det pågående folkmordet i Gaza.

Detta har i sin tur skymt de våldsamma övergreppen, markstölden och den etniska rensningen som äger rum på den ockuperade Västbanken. Palestinska medborgare står inför ett sådant mångfacetterat angrepp mot deras liv och försörjning att många enskilda handlingar som förtjänar granskning och analys förbises inom denna malström, särskilt om de inte anses ha dödliga konsekvenser.

För att förstå syftet med Israels folkmord i Gaza är det bra att stanna upp och beakta kopplingarna mellan detta utrotningsprojekt och de regelbundna hatdemonstrationerna i Jerusalem, med allt det språkliga våld de förkroppsligar.

Medan den bredare världen har fokuserat på de komprometterande folkmordsuttalanden som gjorts av israeliska ledare sedan oktober 2023, har palestinska kommentatorer varit mycket mer uppmärksamma på deras decennielånga historia.

Det är därför viktigt att se tillbaka på den rasistiska och eliminerande retorik som har utgått från ”Jerusalemdagen” långt före den senaste Netanyahu-regeringen, med dess kabinett av uttalade extremister och rasister.

 

Våldsamma besvärjelser

En retrospektiv blick möjliggör en mer grundlig förståelse av sambandet mellan den rasistiska retoriken hos högerextrema ligister och de folkmordshandlingar vi nu bevittnar.

Den palestinska forskaren Nadera Shalhoub-Kevorkians arbete är avgörande i detta avseende. Hennes arbete omfattar det breda politiska och historiska landskapet av bosättarkolonialism och utforskar i detalj hur dess praktiker infiltrerar palestinska liv.

I två kraftfulla och framsynta publikationer från 2017 och 2019 uppmärksammade hon den utrotningsretorik som manifesterades under de årliga ”flaggmarscherna” i Jerusalem och dess konsekvenser för koloniserade palestinier. Som medborgare i Gamla stan har hon direkt upplevt pöbelmassornas våldsamma och rasistiska besvärjelser och förstår deras toxiska inverkan på både en fysisk och en intellektuell nivå.

I en artikel från 2017 där hon beskriver denna ”karneval av statligt våld” uppmärksammar Shalhoub-Kevorkian också användningen av Gamla stans murar som ett verktyg för kolonisering: ”Denna mer explicita användning av judiska bilder [genom projektioner på väggarna] är ett sätt att förklara vem rummet tillhör. Projektionerna är avsedda för både sig själv och andra – inte bara signalerar de till judar att de är stadens ägare och herrar, utan skickar också ett exkluderande budskap till palestinier. En sådan estetisk judaisering av rummet speglar den faktiska processen att ersätta infödingen med bosättare”.

Budskapet, på flera nivåer, är att palestinier helt enkelt är avsedda att försvinna. Om de ”försvinner” från språk och visuella bilder blir deras fysiska försvinnande alltmer uppnåeligt.

Shalhoub-Kevorkians arbete belyser den avgörande kopplingen mellan retorik och handling. Med hänvisning till en fruktansvärd händelse i juli 2015, då en grupp religiöst-nationalistiska israeliska bosättare brände ner en hel palestinsk familjs hem i den ockuperade byn Duma på Västbanken. Detta dödade ett 18 månader gammalt spädbarn och hans föräldrar och skadade hans fyraårige bror allvarligt. Hon argumenterar: ”Sådana extrema former av förkroppsligat våld, riktat mot en familj i deras hemmiljö, kan ses som den logiska kulmen av parader som främjar utvisningen av palestinier från polisen.

”Förutom att invadera sinnena och den offentliga och privata sfären, reproducerar våldsamma, statligt godkända marscher också de strukturer av judisk överhöghet som ger legitimitet åt sådan grymhet.”

I sin bok från 2019, Incarcerated Childhood and the Politics of Unchilding, beskrev Shalhoub-Kevorkian hur Jerusalems fanatiska demonstranter i Tel Aviv för 11 år sedan, under Israels angrepp mot Gaza 2014, redan firade förintelsen av Gazas barn.

Deras ramsor var kyliga: ”I Gaza finns det inga studier / Inga barn finns kvar där / Det finns ingen skola imorgon / Det finns inga barn kvar i Gaza! Oleh! / Gaza är en kyrkogård.”

 

’Må deras byar brinna’

Det som systematiskt har genomförts sedan oktober 2023 i form av folkmord och ”utbildningsmord” – den totala förstörelsen av Gazas skolsystem – förebådades och firades alltså ett decennium tidigare. Folkmordsdrömmar har blivit folkmordsverklighet.

Det språkliga våldet från ”Jerusalemdagen”-marscherna, med deras upprepade ramsor av ”Må deras byar brinna”, ”Mohammed är död” och ”Död åt araber” – tillsammans med fullskaligt jubel över antalet döda palestinska barn i Gaza – är obscent i sig, men andra aspekter måste också betonas.

En är den nästan totala avsaknaden av begränsningar för användningen av sådant våldsamt, rasistiskt och folkmordsspråk. Israel har lagar mot hatpropaganda, men deras tillämpning är massivt oproportionerlig, med verkställighet huvudsakligen riktad mot palestinier.

Under årets marscher levde deltagarna i en triumferande orgie och krävde förintelsen av den palestinska ”Andre”. De verkade bli ytterligare upphetsade av att se deras önskningar materialiseras; både i deras omedelbara omgivning – de stängda jalusierna i palestinska butiker och de palestinska medborgarnas reträtt från gatorna – och i förstörelsen av Gaza.

Enligt en rapport i Guardian skanderade en stor grupp ”Gaza är vårt” och bar en stor banderoll med texten ”Jerusalem 1967, Gaza 2025” – i själva verket ”hotade de med fullständig militär annektering av Gazaremsan för att upprepa erövringen av Östra Jerusalem”.

Dessa pöbelhopar har fått sällskap av och stöttats av högerextrema ministrar som Itamar Ben Gvir och Bezalel Smotrich, som nyligen skröt om att Israel ”förstörde allt som finns kvar av Gazaremsan”. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, som höll ett kabinettsmöte i det palestinska distriktet Silwan och gick genom en tunnel under al-Aqsamoskén, firade ivrigt bilderna: ”Jerusalem har svepts in i blått och vitt, med flaggparaden som marscherade i full kraft.”

Den extrema och oförminskade vårdslöshet med språk som tillåts varje år under demonstrationerna i Jerusalem kunde inte stå i större kontrast till den överkänslighet som visas över alla uttalanden som eventuellt kan tolkas som anti-israeliska eller anti-judiska. Ju fler krigsförbrytelser Israel begår, desto kraftfullare övervakas protesternas språk.

Som kommentatorn Mohammed el-Kurd uttryckte det: ”En drönare är en sak, men en trop – en trop är oacceptabelt”. Shalhoub-Kevorkian själv kritiserades av sitt universitet för att hon vågade skriva under en namninsamling om palestinska barn som innehöll ordet ”folkmord”, och hon greps av polisen efter en intervju som avslöjade sionistisk brottslighet.

Med de främsta spridarna av rasistiskt, folkmordsspråk nu etablerade i regeringen och entusiastiskt uppmanade Jerusalems pöbelhopar bestående av främst unga män till ytterligare triumferande och hatiska utbrott, gjorde de israeliska myndigheterna naturligtvis få försök att tygla dem. Det var oundvikligen palestinier vars utrymmen och sinnen kränktes, eftersom de uppmanades av polisen att stanna inomhus och utom synhåll.

 

Straffrihetens villkor

Dessa ritualiserade och obegränsade manifestationer av rasism, med sina skrytsamma utslagningsföreställningar som utgör en förebud för den folkmordsretorik som skulle följa med och rättfärdiga Israels nuvarande angrepp mot Gaza, Israels fanatiska pöbelhopar, kan inte ses som en förvirrad utkant.

Vi kan spåra hur både ett sammanhang av straffrihet och en brist på begränsningar av folkmordsretorik kopplas direkt till användningen av sådant språk av dagens folkmordsmän.

Som alla inom psykologyrkena vet, när inga yttre gränser sätts – när inga konsekvenser följer av kränkande eller våldsamt beteende – uppmuntras förövarna att endast följa sina egna intressen, fantasier, önskningar och besattheter, samtidigt som de objektifierar och avhumaniserar andra.

Grymhet och sadism frodas under straffrihetens villkor, som vi har sett i det eskalerande monstruösa Israels våld i Gaza. Den straffrihet som beviljas Israel av dess viktigaste allierade handlar inte bara om att misslyckas med att stoppa våldet; den skapar aktivt förutsättningarna för att det ska intensifieras.

Med hjälp av Jerusalems gamla stads mikrokosmos har den obegränsade ”våldskarnevalen”, med dess ritualer av avsiktlig förnedring, nu replikerats med dödlig effekt i Gaza, där en stolt och orubblig befolkning avsiktligt reduceras till en desperat och svältande hord, samlas i boskapsfållor i Gaza Humanitarian Foundations slakterier som utger sig för att vara utfodringsstationer och mördas medan de söker mat.

Medan högerpöbelmobbar i Jerusalem firade rasdominans och uppviglade till utrotning, bevittnade vi deras önskningar förverkligas på Gazas dödsfält.

Den obegränsade makten, det diplomatiska skyddet och den obegränsade tillgången till dödliga vapen som beviljats Israel av USA och de flesta västerländska regeringar har gång på gång avslöjat hur ett misslyckande med att begränsa underblåser ytterligare överdrifter. Krig ger en bekväm täckmantel för etnisk rensning och utrotning.

De senaste attackerna mot Libanon, Iran och Syrien avslöjar en israelisk premiärminister i greppet av obegränsad hybris. Vid sidan av intensifierade ansträngningar att driva ut palestinier från deras förfäders land, verkar han hänge sig åt den absurda och psykotiska fantasin att inte bara Jerusalem, utan hela Mellanöstern, kan komma att draperas i blått och vitt.

 

 

Original text: How Israel’s racist mobs paved the way for Gaza genocide