Iqra Online – The Muslim Vibe
Detta var ett möte som ägde rum i West-End av Toronto av en syster som tog bussen hem. Liksom med många andra incidenter av islamofobisk natur (som av någon anledning alltid tenderar att äga rum i kollektivtrafiken), hade detta alla element som får en att undra hur det större samhällets sinnen har anpassats till att tänka och bete sig på ett visst sätt.
I stort sett ingen på bussen talade ut för att försvara henne (typisk illustration av åskådareffekten), vilket i huvudsak antydde att antingen detta är normalt eller så minskar de sitt ansvar att säga ifrån när en annan person blir mobbad.
Nedan är mötet med hennes egna ord:
Efter en fantastisk kväll ute med mina vänner fylld med god mat och skratt på en fredagskväll, hoppade jag på buss 26E klockan 22:02 för att åka hem. En berusad dam kom också på bussen och satte sig på tresitssätet framför mig. Hon låg ner på ett sådant sätt att hennes smutsiga skor skulle vara vända mot mig.
Föga anade jag att detta var början på en intressant bussresa med den här kvinnan. Jag, skrattande för mig själv, ignorerade detta eftersom jag visste att hon inte var i rätt sinnestillstånd. Damen som satt mitt emot mig gav mig en blick och skrattade åt hur löjlig hon såg ut.
Ett par minuter senare reste hon sig och fortsatte att stirra på mig. Under tiden hade jag mina hörlurar i örat och ignorerade henne. Sedan började hon prata, men jag anade inte att hon pratade om mig förrän jag såg henne prata och stirra på mig tillsammans med andra passagerare som också tittade på mig. Det var då jag sänkte volymen och insåg att det handlade om mig.
Jag är inte säker på vad hon sa innan men hon var definitivt högljudd. Hon pekade på min hijab och kallade mig ett ”handdukshuvud” och kommenterade hur fult det såg ut. Sedan kommenterade hon av någon konstig anledning om mina glasögon. Hon sa alla möjliga rasistiska saker som ”ni galna muslimer som kommer in i mitt land” och ”ni är en beige skräp”. (Hon använde faktiskt mer vulgära och profana ord för att beskriva min hudfärg).
Andra på bussen tittade och jag antar att de väntade på någon sorts reaktion från mig så jag började säga ”Om du inte har något bra att säga, säg det inte alls.” Jag fick inte ens chansen att avsluta den meningen innan hon sa åt mig att ”håll käften, du har ingen rätt att prata alls.”
När jag började upprepa igen vad jag först ville säga avbröt hon mig igen och sa: ”tänk inte ens på att för fan prata på ditt barbariska språk.” Jag antar att hon antog att jag skulle prata på något främmande språk som svar på vad hon skrek åt mig.
Hon kommenterade sedan hur muslimer kommer hit och försöker ta över, använder det kanadensiska systemet och försöker få sin vilja igenom, och hur Islam vill dominera hela världen. Hon pratade om hur vi kvinnor är förtryckta i vår religion och agerar som slavar med ”en ful bit av skit på huvudet”. Hon kallade mig också en galen muslim.
Samtidigt var alla på bussen tysta, inklusive busschauffören som inte ens tittade bakåt en enda gång för att se vad som pågick trots att vi båda satt längst bak i bussen.
Hon flyttade sedan till bakre delen av bussen för att fortsätta sina rasistiska kommentarer till de andra, och utöver det hela pratade hon så högt att jag till och med hörde henne framifrån i bussen. Jag tittade tillbaka på henne med avsky och under tiden tittade jag på andra människor som bara gav mig medlidande leenden och skakade på huvudet i ånger.
En svart kille som pratade i sin telefon tittade på mig och skakade ursäktande på huvudet och gav mig ett sorgset leende och samma dam som skrattade med mig i början av åkturen log nu mot mig och sa att jag bara skulle ignorera henne.
Jag fortsatte att sitta och fundera på vad jag skulle göra. Jag kunde höra henne prata om ett besök på York University som hon gjorde och hur det var infekterat av muslimer överallt och hur det hela kommer att sprida sig. Det mesta av hennes tal innehöll riktigt profana och sårande ord med antingen islam eller muslim i samma mening.
En våg av olika känslor svepte igenom mig. Jag var rädd, arg och förödmjukad. Jag undrade för mig själv vad jag skulle göra härnäst? Jag hade två val egentligen. Jag kunde antingen gå av mitt stopp genom ytterdörrarna eller så kunde jag gå till bakdörren och ge henne en bit av mitt sinne. Jag bestämde mig för det senare eftersom jag inte tänkte låta en lågmäld kvinna som hon förnedra mig och min religion framför hela bussen.
Bara för att hon var berusad och inte i rätt sinnestillstånd, gav det henne ingen rätt att säga sådana diskriminerande saker till mig. Jag ville komma ut som den bättre personen, men samtidigt ville jag komma ut stark. Jag ville visa henne att även om jag var en muslimsk kvinna klädd i hijab, skulle jag inte vara tyst och acceptera allt hat hon kastade mot mig, i motsats till hennes ursprungliga uppfattningar om oss.
När min hållplats närmade sig gick jag till baksidan av bussen och började berätta för henne att jag skulle bli ”den bättre kvinnan här och inte snoka ner till din nivå genom att använda sådana oförskämda och rasistiska ord.” Jag fick inte ens chansen att avsluta det första gången innan hon började skrika på mig framför hela bussen igen för att ”håll käften och gå tillbaka till där jag kom ifrån.” Hon gjorde mycket mer rasistiska kommentarer om Islam och min ”handduk” och folk bara stirrade på mig och sa åt mig att ignorera henne.
Den här killen som satt framför dörrarna sa till mig ”du ser att hon är full och har problem, lyssna inte på vad hon säger.” Jag sa till honom ”Jag tänker inte låta henne förödmjuka mig och min religion så här framför hela bussen. Bara för att hon inte tror på samma sak som jag och inte accepterar det, betyder det inte att hon måste gå iväg så här.”
Jag tittade sedan runt på alla på bussen och frågade ”Varför är det ingen som säger emot det hon säger till mig? Det här är rasism. Om det var en svart person eller mexikan (jag försökte hänvisa till några incidenter från historien) skulle åtgärder ha vidtagits, någon skulle ha talat upp mot denna orättvisa. Bara för att jag ser annorlunda ut än dig (jag menade min huvudduk) betyder inte att får bli attackerade på det här sättet framför alla.”
Jag skakade och var rädd men jag visste att jag var tvungen att försvara mig. Alla som känner till min personlighet vet att jag inte är den typen av person som utåt går och pratar inför en folkmassa på plats, än mindre inför ett gäng främlingar. Men jag visste att jag för det första aldrig skulle se dessa människor igen och för det andra behövde jag lämna bussen utan att ångra att jag inte höll huvudet högt och pratade tillbaka.
Jag höll i bussens dörrar för att öppna den och tittade mot henne och sa till henne ”åtminstone skaffa dig ett ordentligt liv och utbilda dig om din okunnighet snarare än att leva ett eländigt, berusat liv som detta”.
När jag gick på gatan gick en man som den rasistiska damen pratade med om muslimer bredvid mig och sa till mig att jag bara borde ha ignorerat henne. Jag sa till honom att ”om jag bara hållit tyst där, så skulle hon ha vunnit. Hon skulle ha sett att jag accepterar vad hon säger till mig. Det skulle också förstärka uppfattningarna hon har om kvinnor som mig själv med huvudduk i den meningen att vi inte kommer att tala för oss själva. Jag visste att hon inte tog in något jag sa men jag försökte bevisa en poäng för resten av bussen också som var upptagna med att lyssna på alla rasistiska kommentarer hon kastade på mig.”
Mannen sa då till mig ”ja, jag är stolt över dig, och låt aldrig någon påverka dig att sluta tro på din tro och bära din huvudduk.” Detta fick mig att le bakom mina tårar.
Upplevelsen var minst sagt överväldigande. Det var en blandning av ilska och tårar men jag försökte hålla mig stark och hålla tillbaka tårarna tills jag klev av bussen. Det är verkligen nedslående att se vårt samhälle på 2000-talet ha sådana människor som strövar omkring på gatorna och tror att de kan säga vad de vill till dem som kanske inte delar samma trossystem som de gör.
Jag ber inte någon att sitta där och acceptera min tro, jag ber dig bara att respektera våra olikheter. Och jag ber dig också att läsa på egen hand om vissa saker och att inte basera din kunskap på någonting, vare sig det handlar om religion eller ett rån. Gör din research innan du gör en bedömning av en grupp människor.
Det var också oerhört nedslående att se ingen säga emot vad hon sa hela tiden hon höll på med sitt gnäll om mig själv som bär hijab och muslimer. Ingen brydde sig om att säga åt henne att sluta med vad hon sa eller att lämna mig ifred och lämna hennes fördomar och okunskap åt sidan.
Det är först efter en händelse som denna inträffar när du inser ett par saker. För det första borde jag ha gått fram till busschauffören. Om han vägrade att göra något borde jag ha ringt polisen och rapporterat att jag känner mig hotad på bussen jag var på.
Jag tycker verkligen synd om den här damen för hennes bristande utbildning när det gäller vissa trosuppfattningar. Jag tackar henne också. Varför? För att hon gjorde mig starkare. Hon fick mig att vilja resa mig och tala för att försvara mig själv och min tro. Hon fick mig att peka ut de andra passagerarna på bussen för att de inte tog ställning för att stödja mig medan jag utkämpade min egen strid.
Busschauffören är den som ansvarar för hela bussen och det faktum att han inte ens brydde sig om att fråga om allt var OK gör att jag ifrågasätter dem som tjänstemän i den offentliga tjänsten. Som muslimsk huvuddukbärande kvinna är det viktigt att vi talar upp mot orättvisor som drabbar andra och oss själva. Vi ska vara aktiva, inte passiva. Vi bör inte heller låta våra känslor komma före oss. Vi måste förbli starka och ställa dem till rätta för att visa förövarna och de som bevittnar att vi inte kommer att tolerera sådant beteende alls.
Jag hoppas att den här damen blir vägledd på rätt sätt och jag ber verkligen att ingen annan person, vare sig det gäller deras religion, etnicitet, färg eller kön, upplever samma situation som jag gjorde. Det skrämmer mig att tänka att om någon som var osäker på hijab eller till och med sin religion gick igenom det jag gjorde i 10 minuter, skulle de tänka igen på vem de är och sin identitet som muslim.
Vi borde älska oss själva och vara tacksamma hela tiden för det här var bara ett test från Gud, den Allsmäktige. Jag ber att mänskligheten tar ett steg framåt och lär sig att acceptera olikheter mellan människor snarare än att fortsätta sprida hat baserat på våra olikheter. Utbildning kan verkligen hjälpa till att lösa alla problem.
