Jinan Deena – TRT World
Under de senaste två månaderna, ända sedan Starbucks företagskontor meddelade att det skulle stämma sin fackförening för att ha publicerat ett pro-Palestina uttalande, har en stark bojkott lämnat företaget med en förlust på nästan 12 miljarder dollar.
Enligt vissa rapporter lider verksamheten särskilt i Marocko, och många platser i arabländerna och över hela USA har också sett en minskad försäljning. Detta tyder på en sak: bojkott fungerar.
Sedan 2005 har den officiella BDS-rörelsen (Boycott, Divest, Sanctions) drivit en samordnad bojkottsatsning för att hjälpa Palestina. Denna internationella grupp väljer konsumentbojkottmål som SodaStream samt avyttringsmål mot företag som vidmakthåller Israels ockupation av palestinsk mark.
I nästan två decennier har BDS drivit denna strategi som ett sätt att skära av resurserna som finansierar ockupationen och för att kräva förändring för befrielse och frihet. Runt om i USA har många universitetscampus antagit resolutioner om att avyttra sig från dessa företag, vilket ger bojkotter till en ny, yngre, mer energisk generation.
Sedan oktober har kampanjer som uppmanar palestinska förespråkare att bojkotta företag som McDonald’s, Disney, Starbucks, Coca Cola och andra blivit virala runt om i världen. I vissa länder har restauranger tagit bort Coca Cola- och Pepsi-produkter.
På andra håll har folk sagt upp sina Disney+-prenumerationer, och små barn har hörts säga att de inte kommer att äta McDonald’s eftersom det dödar barn i Gaza – och vi vet alla hur mycket barn älskar Happy Meals! Med varje samordnad åtgärd har vi sett resultatet i minskande försäljning och intäkter.
Vissa bojkotter har sträckt sig bortom företag, eftersom fler människor blir medvetna om var de spenderar sina pengar. I många stora städer har aktivister publicerat listor över israeliska företag att bojkotta, samtidigt som de delar med sig av palestinska affärer för att använda dem istället.
Företag vars ägare är allierade med den palestinska saken får också extra stöd, eftersom de har blivit utsatta för att de har talat ut. I västerländska länder har makeupartister, innehållsskapare och influencers mött motreaktioner för att ha förespråkat en vapenvila och för att avsluta ockupationen.
I sin tur har många pro-palestinska supportrar blivit prenumeranter eller följare för att stärka dem, även om de inte nödvändigtvis är intresserade eller stämmer överens med dem och deras vanliga innehåll. Till och med jag, med en blygsam men effektfull Instagram-följare, har sett tio gånger så många nya följare som de som slutar följa mig. Budskapet är tydligt – att tala med integritet är att vara på rätt sida av historien.
Vad betyder allt detta för Israel? Alltför länge har den israeliska regeringen kontrollerat den offentliga berättelsen och målat upp sig själv som offret. Men med påverkan av sociala medier och spridningen av information som levereras på några sekunder till våra telefoner, har det blivit lättare att skingra regeringens lögner. Fler tar till orda i offentliga forum och med ett växande stöd känns det lättare att agera.
Ingen gillar att vara den enda som säger ifrån, men bojkott är ett mycket lättare sätt att visa stöd eftersom personen blir en del av ett kollektiv. Vi uppmuntrar varandra, håller varandra ansvariga och gratulerar de små och stora vinsterna.
Allmänhetens samvete vaknar. Efter över 75 år av brutal ockupation av det palestinska folket bryter de igenom murarna som har byggts runt dem. Kapitalismen har fått oss att känna att utan vissa bekvämligheter är vi mindre än. Att om vi bestämmer oss för att ta bort bekvämlighet från våra liv kommer vi att verka extrema eller radikala i vår aktivism.
Men att klippa dessa band är en form av kärlek och en form av motståndskraft inför konsumtionstrenden. En av de största testerna av detta var en kampanj för att bojkotta all Black Friday-shopping. Palestinska arrangörer och aktivister i USA diskuterade denna aktion tungt. I slutändan var det lätt att framställa den dagen som en distraktionstaktik från allt som händer i Gaza och på Västbanken.
Behöver vi verkligen en annan elektronisk enhet? Behöver vi verkligen mer kläder? Att avstå från konsumtion är att i huvudsak frigöra oss själva.
Vart går vi härifrån? När konflikten fortsätter och våra handlingar börjar kännas mindre påverkande, och när människor bränner ut och blir distraherade med den kommande semesterperioden, kommer vi att kunna hålla uppe den fart vi har byggt upp?
Jag skulle vilja säga ja, det kommer vi att göra, eftersom vi har sett mycket positiva resultat för våra insatser. Den pågående slakten av våra palestinska bröder och systrar har visat oss att motståndskraft är vårt enda svar. Vad är det mindre besväret med att välja ett annat läskmärke, titta på program på en annan streamingtjänst eller köpa kaffe från ett bättre, mer lokalt kafé inför ett pågående folkmord?
Så länge vi fortsätter att konsumera med medvetande, kan vi känna oss säkra på att vi gör allt vi kan i detta ögonblick. Det palestinska folkets frihet beror på det.
