Alejandro Marcó del Pont – Rebelion

Bilden var lika vältalig som den var beräknad: USA:s president och Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen som förseglar sitt handelsavtal på Donald Trumps golfbana i Skottland. Scenen, värdig en kommersiell hyllning till ensidig makt, visade mer än en förhandling mellan jämlikar; det verkade som en vasalls hyllning till sin feodalherre. Bakom den fotografiska hjärtligheten döljer sig dock en ekonomisk jordbävning vars efterskalv kommer att påverka marknader, industrier och geopolitiska balanser i åratal.

Kärnan i avtalet är ett tullsystem som, långt ifrån att korrigera handels obalanser, snarare välsignar dem. USA, med ett globalt handelsunderskott på 1,2 biljoner dollar – varav 44 % är koncentrerat till Kina (295,512 miljarder dollar) och EU (236 miljarder dollar) – har lyckats införa villkor som förstärker dess strukturella fördelar. Om vi lägger till Japan (70 miljarder), Vietnam (123 miljarder), Mexiko (171 miljarder och Kanada (61,97 miljarder) står dessa sex partner för 80 % av underskottet. Paradoxen är avslöjande: de som exporterar mest till USA är också de som har störst förhandlingsstyrka, men EU har valt att ge efter snarare än att utöva den.

Den nya bastullen på 15 % på europeiska varor representerar ett språng från de historiska 1–2 %. Även om den säljs som en eftergift (jämfört med det ursprungliga hotet på 30 %) är den i själva verket en förtäckt skatt. Ännu värre är att 50-procentiga tullar på stål och aluminium förblir intakta, medan de ”strategiska” undantagen (flygteknik, kemikalier, mejeriprodukter) nästan uteslutande gynnar konglomerat med lobbyverksamhet i Washington.

I utbyte mot denna tullvila har Bryssel skrivit under tre blankocheckar som kommer att omforma dess ekonomi:

1. Energi: 750 miljarder dollar i inköp av amerikansk LNG, olja och kärnreaktorer fram till 2028. Bakom denna klausul – utformad för att ”minska beroendet av Ryssland” – ligger en triumf för de texanska energilobbyerna. Företag som Cheniere Energy (majoritetsägare: BlackRock) har redan tecknat 20-åriga kontrakt med europeiska företag som Eni (Italien) och SEFE (Tyskland).
2. Investeringar: 600 miljarder dollar i ytterligare kritisk infrastruktur i USA, från halvledare till ren energi. En stimulans för amerikansk industri, finansierad med europeiskt kapital.
3. Försvar: ”Hundratals miljarder” i vapeninköp från Lockheed Martin och Raytheon. Här är ironin grym: ReArm Europe-planen, som lättar på finansreglerna för att spendera 650 miljarder euro på försvar, kommer att sluta med att fylla på kontona för just de entreprenörer som dominerar Pentagon.

De tysta förlorarna (och de högljudda vinnarna)

Kostnaden för sektorn är förödande:

– Fordon: 15-procentstullarna kommer att kosta Tyskland ”miljarder per år”. Volkswagen rapporterar redan förluster på 1,3 miljarder dollar; BMW och Mercedes, trots att de tjänat 4 miljarder dollar på minskningen från 27,5 %, står inför press att flytta produktionen till USA.

– Läkemedel: Med 60 % av USA:s import kommer Europa att bära mellan 13 och 19 miljarder dollar i extra kostnader.

– Kemikalier och stål: Den tyska industrin (VCI) kallar 15-procentstullarna ”oacceptabla”; metalltullarna på 50 % förblir oförändrade.

Samtidigt är vinnarna uppenbara:

– Det militärindustriella komplexet: den globala försvarsmarknaden, som kommer att nå 2,4 biljoner dollar år 2033, har Lockheed Martin som sin största vinnare.

– Texas skiffergas: långsiktiga kontrakt säkerställer efterfrågan under det kommande decenniet.

– De teknokratiska eliterna: avtalet förhandlades fram av och för transatlantiska företag, med en avsiktlig vaghet (”inte juridiskt bindande”) som gör att båda sidor kan sälja det som en inhemsk seger.

De makroekonomiska konsekvenserna är allvarliga: en minskning av EU:s BNP med 0,5 % (upp till 1 % i Ungern) och förlusten av 8 000–10 000 jobb för varje miljard i minskad export. Men den mest oroande aspekten är den strategiska urholkningen. Som Viktor Orbán varnade – med sin vanliga skarpa retorik – förhandlade Von der Leyen ”som en fjäderviktare”. Europa har bytt suveränitet mot en hägring av stabilitet och pantsatt sin energi-, industri- och försvarsautonomi.

Budskapet är tydligt: i den transatlantiska trädgården växer bara de blommor som Washington vattnar. Och idag har Europa accepterat att vara en del av landskapet.

Original text: UE: un día negro para el jardín