Antonio Manuel Rodríguez – Webislam
Jag har den stora lyckan att leva i en by. Ganska nära och mer tid att ägna det till naturen. Förra veckan tog jag min son ut med bilen för att visa honom att grön inte är född genom att kombinera blått och gult färg, men genom den enda funktion vi inte har lyckats stjäla från Gud, fotosyntesen. Jag öppnade den privata grinden som stänger en allmän gångväg och gick genom vägen som formas mellan stängsel och taggtråd. Min son frågade mig alla sakers namn, stenar, vatten.
Och jag lekte med att hitta på. Tills han pekade på ett träd. Och en annan. Och en annan. Och jag ville inte dölja min okunnighet. Jag vet inte, sa jag. Och han svarade mig med nya ögon, flytande och besvikna som nu bor permanent i mitt minne.
Jag vet inte vad dessa träd heter. Eller hur tomaterna planteras. Jag kan inte heller skilja agnarna från kornet. Men jag vet hur man hittar maten på hyllorna i snabbköpen. Som en outsider i New Delhi eller en miljonär i New York. Samma morgon köpte jag ingredienserna för en gryta. Medan jag skalade vitlöken insåg jag att de kom från Kina. Jag torkade mina händer och ringde min pappa för att be honom lära min son att odla paprika eller något annat. För att han skulle lära sig det jag inte lärde mig. Att leva med fötterna på marken och inte med ryggen mot henne. Det vad Daniel Goleman nu kallar för ”ekologisk intelligens” och som inte är något annat än ett konstgjort substitut till det våra kloka förfäder gjorde. De bodde i osmos med landskapet. Vi förstörde det för att kunna köra våra bilar genom den. Nitton män och en tyska har lovat miljoner för att rädda vår privilegierade tillgång till konsumenternas välfärd, medan deras nitton fruar tog te med Englands drottning. Avtalets officiella uttalande har sex sektioner. En rikstidning skriver så här: ”fem om vi utesluter den sista, mer eller mindre vittnesmål, tillägnad kampen mot klimatförändringarna.”
De vet precis vad patienten i kris heter: ekonomin. Och de kallar det global eftersom de tror att världen tillhör dem. Den nya Messias profeterade: ”Patienten har stabiliserats. Nu finns det bara sår som behöver läka.” Han ljuger.
Det är inte världsekonomin som är sjuk utan världen själv. Dess kropp och dess själ. Jorden och mänskligheten. Det finns inte tillräckliga naturresurser så att alla i världen kan leva som du gör. En tredjedel av majs som produceras i USA används till biobränsle. Och det behövs 360 kilo för att ge mat till två barn i ett år. Det tar nio gånger mer mark att producera ett kilo kött än spannmål. Och det görs precis där människor svälter för att du ska kunna äta en hamburgare. Jag vill inte att denne sjuke ska bli frisk så att vi ska fortsätta leva med ryggen mot det planet som plundras självisk och okunnig av några få. Han måste dö så att vi alla kan dricka och äta. Nu och för alltid.
