Adnan Hmidan – Middle East Monitor

 

När Catherine Connolly valdes till Irlands president kändes chockvågorna långt bortom Dublin. Hennes seger var inte en symbolisk gest, inte heller en rutinmässig politisk milstolpe. Det var en direkt moralisk tillrättavisning av den israeliska ockupationen och av de lobby nätverk som i årtionden har förlitat sig på att tysta, skrämma och diktera Europas diskurs om Palestina.

Dessa nätverk förstod faran omedelbart. Deras panik handlade inte om det irländska presidentskapets begränsade konstitutionella befogenheter; det handlade om något mycket mer hotfullt för dem: kollapsen av narrativ lydnad i Europa. Connollys uppgång signalerade att en europeisk väljarkår, när den är fullt vaken och fullt informerad, inte längre kan manipuleras till att kalla folkmord för ”självförsvar” eller ockupation för ”säkerhet”.

 

Irlands minne av ockupationen

Irland känner inte till ockupation från läroböcker utan från erfarenhet. Det är en nation som minns belägring, berövande och kolonialmaktens maskineri. Ingen mediespinning, hur välfinansierad den än är, kan övertyga ett sådant folk om att slakten av instängda civila är en ”rättighet”. Det är därför de irländska gatorna svämmade över i solidaritet med Gaza under Israels senaste grymheter. Som Nelson Mandela förklarade: ”Vår frihet är ofullständig utan palestiniernas frihet.” För många irländska väljare förkroppsligade Connolly den moraliska instinkten – ofiltrerad, utan ursäkter och orädd.

 

Rädslans motreaktion

Ockupations vänliga motreaktioner var snabba och våldsamma. Syftet var inte att debattera utan att delegitimera, skrämma och tysta. De fruktar Connolly inte för vad hon kan skriva under, utan för vad hon kan säga – eftersom hon talar osminkade sanningar: etnisk rensning, kollektiv bestraffning, krigsförbrytelser. Ord som krossar de bekväma illusioner som europeisk medverkan har vilat på.

Frantz Fanon skrev att kolonialismen ”inte är en tänkande maskin… det är naket våld.” De som försvarar det våldet vet att när det väl avslöjats börjar det smula sönder. Connolly har slitit bort masken. Hon vägrade att upprepa det fega ordförrådet som likställer ockupant och ockuperad, eller de eufemismer som västerländska ledare gömmer sig bakom. Hon namngav brottet – och bröt därmed rädslans förtrollning.

 

En vändpunkt för Europa

Detta är större än Irland. Det är ett ögonblick av moralisk uppgörelse för en kontinent som har predikat mänskliga rättigheter samtidigt som den beväpnat sina kränkare. Aimé Césaire varnade Europa för att ”ingen koloniserar oskyldigt, och ingen koloniserar ostraffat.” Idag står Europa framför en spegel: antingen hedra de värderingar man påstår sig försvara eller erkänn att dessa värderingar aldrig var universella. Irland, troget sin historia, har valt de förtrycktas sida.

För palestinier – särskilt i diasporan – bevisar Connollys seger att kampen om berättelsen i väst är vinnbar. Ockupationen må dominera vapen, företag och lobbygrupper, men den förlorar det moraliska argumentet. Varje ärlig röst, särskilt inifrån Europa, accelererar den förlusten.

 

Bortom firandet: en strategisk öppning

Detta är inte ett ögonblick för applåder och reträtt. Det är en strategisk öppning som måste vidgas – för att bygga starkare allianser, utmana censur och föra palestinska röster djupare in i det europeiska civilsamhället. Den irländska erfarenheten erbjuder en tydlig lärdom: när sanningen talas tydligt väljer människor rättvisa.

Den raseri som rasar genom pro-ockupations kretsar idag är det tydligaste beviset av alla. Man fruktar bara det som verkligen hotar.

 

Ett budskap till världen

Irland har skickat ett budskap – till Europa, till Palestina och till varje nation som tittar på: eran då kolonialt våld åtnjöt moralisk immunitet är över. Connollys ämbete må vara ceremoniellt, men hennes seger är det inte. Historien ställer sig inte på kolonisatörens sida. Den ställer sig på dem som talar, gör motstånd och vägrar att knäböja.

Och idag har Irland valt att stå upp.

 

 

Original text: Catherine Connolly’s victory: Europe’s moral rebellion against the Israeli occupation