Det var en varm Ramadan månad och pojken ville gå till stranden för att bada med sin far. Han kunde inte vägra,
dessutom mindes han hadithen där den älskade profeten (fvmh) uppmanade alla att lära ut att simma.

Far och son kom till en av de många stränderna i provinsen Barcelona precis som den var mest besökt. Havet var något
upprörd, men detta var det minsta som oroade honom, som redan behärskade konsten att simma i havet med sin son utan
att svälja vatten. Problemet var vart skulle han sätta sin blick med så många flickor runt honom. Han visste att en
felaktig blick skulle kosta honom ogiltigförklaringen av sin fasta… Så mycket ansträngning för ingenting! Samtidigt
ville han vara en bra förälder, njuta av en sommar dag och även njuta av alla hemligheter som avslöjas under Ramadan.

Vattnet täckte inte honom och han kunde hålla sin son utan problem varje gång en våg kom, som vid den tiden var ganska
mjuka. Med sin svåra myopi hade han tagit med sina glasögon för att kunna då och då titta på sina saker i stranden.
Varje gång han tittade mot stranden bad han Allah att hjälpa honom att styra blicken. Det var svårt. Och plötsligt kom
en mycket större våg än tidigare som täckte dem helt.

När chocken försvann tittade hans son, fortfarande lite förvirrad, på honom och sade: ”Glasögonen!”. Havet hade tagit
dem. De kom flera vågor av samma storlek, så han inte kunde lämna barnet ensam för att dyka och försöka hitta dem.

De gick ur vattnet bäst de kunde och när de kunde gå utan problem gick fadern tillbaka in för att se om han kunde
hitta glasögonen utan framgång. Barnet, under tiden sprang längs stranden, kanske en våg hade släppt dem lite längre
borta.

Efter några minuter av improduktiv sökning satt fadern på stranden och tittade på horisonten och ropade ”mash’Allah!”.
Och han började skratta. Barnet var lättat efter denna tid av oro. Fadern tänkte för sig själv: ”Sannerligen, hör Gud
bönerna från de som fastar.”

Eftermiddagen fortsatte lugnt som vanligt. De byggde ett sandslott och simmade igen. Detaljerna runt omkring honom
var borta och blivit en ofarlig massa suddiga färger och former. Nu var de klara att gå hem, solen snart skulle gå
ner.