Efter attacken i Beirut visade världen ingen solidaritet med det libanesiska folket, än mindre de stora västerländska
medier som gick ut på gatorna med sina korrespondenter för att fördöma terroristhandlingarna som lämnade 44 döda.

”Den 13 november två explosioner utförda av självmordsbombare skakade Ain al-Sikke som ligger i Bourj el-Barajneh,
en förort söder om Beirut, Libanons huvudstad som främst bebos av shia troende. Denna attack som IS/Daesh gjorde
anspråk på, skakade upp denna medelhavsstad och dödade 44 människor och skadade 250”.

Attackerna i Beirut hände innanför ramen för kampen mor takfiri terroriststyrkor, främst Daesh och Jabhat al-Nusra
(en gren av Al-Qaeda), som leds av Libanons armé och Libanons Islamiska Motståndsrörelse, Hizbollah, i den
libanesiska regionen Arsal nära den syriska gränsen.

Efter attacken på Beirut överväldigades inte världens huvudstäder med människor som visade solidaritet med det
libanesiska folket, inte heller dök upp banners eller bilder med texten ”Je Suis Beirut”, än mindre tog de stora
västerländska mediegrupper sina korrespondenter ut på gata för att fördöma denna terrorist angrepp som tog femtio
personers liv. Inte heller färgades Sydney Opera House, The Calgary Tower, Kristus Frälsaren i Brasilien, Wembley
Stadium i London, One World Trade Center, Empire State, italienska monument eller andra stora arkitektoniska platser
i världen med den libanesiska flaggans färger.

Denna brist på solidaritet med de döda som inte är européer är en del av den koloniala mentaliteten som genomsyrar
våra samhällen. Varför, om de döda libaneser är bara en siffra på den långa listan över tusentals, hundratusentals
dödsfall som Medelhavets östra sida lägger på dagligen i konflikt hetsade av västmakterna? Varför bryr sig över döden
av ett fåtal i en libanesisk shiitisk förort? Hur påverkar västvärlden dessa dödsfall, de skadade, den dagliga
blödande om de inte är västerlänningar. Är de inte våra?

Samma dag, efter terrorattacken i Beirut, en annan attack tillskriven också element kopplade till Daesh, men nu i
hjärtat av Europa, i Paris, Frankrikes huvudstad. En serie explosioner och attacker med hjälp av automatiska vapen
dödade, hittills, 130 personer och omkring 300 skadades. Skillnaden var att det inte var huvudstad i ett land som
ignoreras av de stora internationella nyhetsnätverk, och det var inte ett krigshärjat land. Nu var det Frankrike,
liberté, égalité och fraternités land, även om de är bara ord utan användning. Frankrike upplevde det som Syrien har
upplever de senaste fem år, som så riktigt påpekades av Syriens president Bashar al Assad.

Den mentala kolonialismen som ofta skakar vårt folk återigen visades i all sin intensitet, slavens mentalitet,
underkastelse inför de mäktiga och förakten för de som är som oss manifesteras, också, när man jämför
terroristattackerna. Den som attackerades var inte en tredje världs nation, föraktade och fattiga, där döden är ofta
det dagliga brödet. Den 13 november skakades den västerländska kulturen i sina grundvalar, eftersom Frankrike föll
under terrorismens eld och det, för de smala sinnen, de hårda hjärtan, de närsynta syner, de som accepterade det
annars kunde inte godtas, och glömde samtidigt att Frankrike har varit aktivt involverade i aggressionen mot andra
samhälle, som denna vagga till det moderna västerländska samhället betrakta som mindre värda.

Frankrike är inte ett offer

Den franska regeringen är den viktigaste västerländska makten efter USA som stödjer militära operationer, som har
inneburit störtandet av Muammar Gaddafi i Libyen, försöket att störta den syriska regeringen sedan mars 2011 och
splittra landet. Frankrike är en av Israels viktigaste partner och allierade i sin aggressions politik mot det
palestinska folket, aktiv deltagare i Irak och Afghanistan till vilket bör vi också lägga dess delaktighet i den
marockanska monarkins försök att ta kontroll över Västsaharas territorium som kränker rätten till självbestämmande
för Västsaharas folk. Denna Frankrike som nu blev offer har konstaterat att odling av krigs vindar i andra
breddgrader innebär för dess del att skörda stormar, där offren är sina egna medborgare.

Klichéerna är solidaritet med vissa och glömska med andra. Att känna sig fransmän mer än någonsin, som en snobb,
säger låter löjligt och omoraliskt.

Jag har inte hört eller läst att dessa personer som känner sig förfärad över attackerna i Paris, känner sig syrier,
afghaner, libaneser, palestinier och västsaharier. Kolonialismen struntar de fullständigt i. Det finns ingen värre
slav än den som försvarar slavägaren, den som hedrar sina kedjor genom att sätta dem på andra eller för att citera
Goethe ”Det finn inte någon värre slav än den som tror sig vara fri utan att vara det.”

De franska politiker och ledare var välmedvetna om att deras ansträngningar för att ta bort från makten Gaddafi,
Bashar al-Assad, och att ha ännu närmare förbindelser med familjen Al Sauds wahhabitiska regimen och Persiska viken
monarkier skapade monster som en vacker dag skulle vända sig emot sina förmodade föräldrar och försöka rycka deras
ögon och framför allt att deras hegemoniska agerande utanför europeisk territorium skulle betalas av medlemmarna i
samhället, de allra flesta oskyldiga från de brott begångna av den politiska och militära klassen. De som hotar
Frankrike idag är de samma som har fått enorma och generösa hjälp av just Paris och Washington, Tel Aviv och
London.

Dessa barn, förmodligen egensinniga, dansar till musik som dess anhängare spelar och som bidrar till att stärka
aggressionen mot Syrien och Irak och deras långsiktiga politik som ska tillåta dem att omringa Iran och förhindra
Rysslands utveckling som den makt som söker sin plats. Det är ingen tillfällighet att efter attacken i Paris hävdade
en av medlemmarna i den internationella koalitionen som leds av USA, för att förmodligen bekämpa Daesh och vars
resultat har varit ett fiasko, att ”nu kommer vi att fokusera på att förstöra takfiri grupper”. Ett grymt intresses
spel som har orsakat 250 000 syriers död och fördrivit 7 miljoner invånare och lett till 4 miljoner flyktingar,
främst i grannländerna. Förstörelsen av en stor del av deras oljeindustri och den flagranta stöld av deras olja som
säljs till turkar, israeler och européer.

Länder som Danmark har indikerat att de kommer att utöka sina bombningar i Syrien inom ramen för kampanjen mot
IS/Daesh. London har upprepade gånger förklarat att den brittiska regeringen kommer att avsevärt öka budgeten och
underrättelsetjänsters personal för att förhindra terroristattacker på dess territorium och samtidigt har den
brittiske premiärministern David Cameron meddelade att det brittiska parlamentet kommer att be om parlamentets
godkännande för att attackera takfiri/IS positioner i Syrien. I en brainstorming av idéer som utmärkts för hur
overkliga de är, har den polska regeringen föreslagit att skapa en armé av syriska flyktingar för att befria Syrien
från terroristgruppen Daesh. För sin del har den franske inrikesministern Manuel Valls sagt att nya attacker kan
förekomma i Frankrike vilket innebär att extrema åtgärder för inre säkerhet ska utökas liksom samordnings relationer
med sina europeiska partner, USA och triaden Ankara-Tel Aviv-Riyadh.

Frankrike är inte bara ansvarig för sin agerande utomlands men också för dem som rör dess medborgare eftersom
möjligheten att diskutera Frankrikes inblandning i aggressions krig, innebär att redogöra för olagliga handlingar
som syftar till att bibehålla stormakternas hegemoniska status quo och inte som de säger, att de syftar till att
hjälpa människor som blir offer av sådana attacker.

För analytikern Carlos Santamaría finns det ett namn som bär hela ansvaret för det som upplevs i Frankrike i
dagsläget, Francois Hollande, ”fullständigt och total ansvar. Han är det yttersta ansvarig för att beväpna
extremisterna utan att veta att de inte har mer lojalitet än till sig själva och sina takfiri filosofi. Förutom det,
för att utveckla en underkastelses politik inför Pentagon utan att svara inför det franska folket, och ett
oansvarigt förebyggande polisarbetet, engagemang som han lovade efter Charlie Hebdo. Hollande har uppmanat att mörda
Al-Assad och främjat kolonialkrigen i Mellanöstern, vilket gör honom direkt ansvarig för Frankrikes utrikespolitik.”

Händelser som den i Paris, detta lands fortsatta stöd tillsammans med sina västliga allierade och i Mellanöstern som
Israel, Saudiarabien, Turkiet och Persiska viken monarkierna till konsolidering av terroristgrupper som tjänar deras
syften, får oss att misstro möjligheten att dessa terroristgrupper ska ha utfört dessa handlingar utan stöd från
underrättelsetjänster inom den internationella koalitionen led av Washington. Exempel på false flag är flera, bland
annat bombningar i Ankara i oktober som innebar 120 personers död, mestadels motståndare till Erdogans regering, som
före denna händelse stod inför den reella möjligheten av ett nederlag i parlamentsvalet dagar efter attacken. Valet
blev en triumf som före attacken i Ankara inte sågs vara så stort.

Jag är inte Frankrike, precis som jag inte var Charlie Hebdo eller New York.

Mitt hjärta och min handling är med det syriska samhället och dess 250 000 döda, sju miljoner fördrivna och fyra
miljoner flyktingar. Med Libanon och dess samhälle som lidit en sådan barbarisk attack som i Paris attack där 48
Shia troende dog, med det västsahariska folket som inte tillåts uppnå självbestämmande, antingen pga. Spaniens
feghet eller Frankrikes brottsliga medverkan. Med Palestina och dess kamp mot Israel, som får oavbrutet stöd från
den franska regeringen, den som kallar idag till kampen mot terrorismen, den amerikanska och engelska regeringen. En
Palestina som måste beklaga varje dag sina invånares död i händerna på den sionistiska enhetens ockupationsstyrkor,
som det som hände i lägret Qalandia, utan att det leder till någon upprörd fördömande frän västmakternas eller långa
ledare i deras massmedia där man fördömer den israeliska ”nationalsionismens” grymheter.

Min tanke och handling i dag, som i går och i morgon kommer att vara med dem som lider av attackerna från länder som
Frankrike, som idag känner i sitt eget land det som de utför i andra nationer med eld och svärd, i jakten på
ekonomisk och politisk intressen, en ohälsosam hegemoni som föraktar hjälpen från miljontals människor som de
betraktar som andra klass. Idag finns min solidaritet med det franska folket, dess invandrare, med sina sex miljoner
muslimka fransmän. Min solidaritet är med folket, inte med deras regering eller dess ledare eller dess totalitarism,
som ledde till att utrikesministern Laurent Fabius sade vid ett tillfälle att den takfiri terroristgruppen Jabhat
al-Nusra ”har gjort ett bra jobb i Syrien.” Det är en del av hyckleri hos politiker som Fabius och den franska
regeringen, som under masken av offer döljer sitt stöd och deltagande i förstärkningen av terroristgrupper som Daesh
och Jabhat al-Nusra.

Frankrike upplever i dag, beklaglig nog för civilbefolkningen, samma behandling som deras takfiri skyddslingar har
gett till folket i Syrien och Irak. Västvärldens utrikespolitik, som stöds i sin tur av sina allierade i regionen,
Israel, Turkiet, Saudiarabien och de feodala monarkierna i Persiska viken, är de som har bidragit till att befästa
dessa terroriströrelser under den ekonomiska, politiska och logistiska stöd av de som säger idag bekämpar dem. De
har tillåtit deras spridning, även utanför Mellanöstern, vilket genererade oro hos politiker som Hollande, Fabius,
Cameron, Obama, Kerry, bland andra som endast fram till i går stödde behovet av att intensifiera sina attacker mot
Syrien, även om det betydde den fortsatta utvecklingen av denna varelse kallad Daesh. I detta sammanhang, Je ne sui
pas Frankrike.

Artikel publicerad i HispanTV