Adnan Hmidan – Middle East Monitor

Media reaktionen på attacken mot judiska individer på Bondi Beach har avslöjat mycket mer om djupt rotad partiskhet och selektiv upprördhet än om själva händelsen. Inom några timmar flyttade stora delar av pressen och etermedierna sitt fokus från fakta och mot att utnyttja attacken för att genomföra en bredare attack mot pro-palestinska demonstrationer runt om i världen och stämpla dem som farliga, extremistiska och medskyldiga till våld.

Denna reaktion var varken avvägd eller ansvarsfull. Istället följde den ett välbekant och djupt oroande mönster: en isolerad kriminell handling användes snabbt som ett vapen för att smutskasta en global proteströrelse som konsekvent har mobiliserat sig mot massdödande, folkmord och statligt våld – särskilt Israels pågående angrepp på Gaza.

I program och rubriker hänvisades det till att ”globalisera intifadan”, där pro-palestinska demonstrationer implicit, och ibland explicit, placerades i åtalet. Denna inramning dolde medvetet en grundläggande sanning. Våra demonstrationer har alltid varit mot dödande, masslakt och folkmord. De är protester mot förstörelsen av civilt liv, inte mot det judiska folket eller någon annan gemenskap. Att påstå något annat är att ägna sig åt förvrängning, inte analys.

Det som gör denna medieoffensiv särskilt ihålig är identiteten på dess mest högljudda deltagare. Många av kommentatorerna som nu uttrycker oro över våldet är samma personer som under de senaste månaderna rättfärdigat Israels bombardemang av Gaza, rationaliserade dödandet av tiotusentals civila eller höll en noggrann tystnad medan sjukhus, skolor och flyktingläger förvandlades till spillror. Deras plötsliga oro för civila säkerhet klingar ihålig. De är de sista personerna med någon trovärdighet när det gäller att fördöma våld.

Själva attacken mot Bondi Beach verkar ha varit en kriminell handling utförd av ett par individer och bör otvetydigt fördömas, utan tvekan eller förbehåll. Våld mot civila är alltid fel, oavsett motiv eller mål. Att fördöma den handlingen kräver dock inte – och rättfärdigar inte heller – kollektiv bestraffning av en hel proteströrelse eller delegitimering av motstånd mot folkmord.

Den kanske mest avslöjande aspekten av bevakningen ligger dock inte i vad som sades, utan i vad som utelämnades.

Under attacken på Bondi Beach ingrep en syrisk arabisk muslimsk man, Ahmad Al-Ahmad, direkt för att stoppa angriparen. Genom att försätta sig själv i omedelbar fara förhindrade han ytterligare skada och möjligen en betydligt större massaker. Hans handlingar var modiga, instinktiva och otvetydigt humana. Han agerade för att skydda oskyldiga liv, utan hänsyn till identitet, politik eller personlig risk.

Detta borde ha varit centralt i berättelsen. Istället marginaliserades det.

Där Al-Ahmad nämndes överhuvudtaget saknades viktiga detaljer påfallande: hans syriska ursprung, hans arabiska identitet och hans muslimska tro. Dessa fakta raderades i tysthet från en stor del av rapporteringen. Kontrasten är skarp och lärorik. Om angriparen hade varit arab eller muslim skulle dessa identifierare nästan säkert ha dominerat rubrikerna, oändligt återanvänd som förmodade bevis på ett bredare kulturellt eller politiskt hot.

Denna selektiva namngivning – och selektiva tystnad – är inte en slump. Den återspeglar en mediekultur som lätt rasifierar och politiserar våld när det tjänar en viss berättelse, men undviker att göra det när det stör djupt inrotade stereotyper. En muslimsk man som räddar judiska liv passar inte bekvämt in i den dominerande ramen; hans identitet blir därför obekväm.

Raderandet av Al-Ahmads bakgrund tjänar också ett annat syfte. Det hjälper till att upprätthålla den falska uppfattningen att muslimska eller pro-palestinska grupper är i sig predisponerade för våld, snarare än att vara bland dem som mest konsekvent mobiliserar för att skydda civilt liv och motsätta sig massmord. Hans handlingar avslöjar bankrutten i påståenden om att pro-palestinsk aktivism drivs av hat eller extremism.

Försöket att koppla attacken i Bondi Beach till pro-palestinska demonstrationer är inte bara oärligt, utan farligt. Det kollapsar den viktiga skillnaden mellan en isolerad handling av en individ och en systematisk, statsledd våldskampanj. Israels angrepp på Gaza är inte en abstrakt debatt eller ett retoriskt överdriv; det är en ihållande militär operation som utförs med avancerade vapen, fullt politiskt stöd och nästan total straffrihet. Hela stadsdelar har utplånats. Tusentals barn har dödats. Detta våld pågår, är dagligt och avsiktligt.

Att sammanblanda fredliga protester mot sådana grymheter med en kriminell handling tusentals mil bort flyttar uppmärksamheten från dessa brott och kyler ner legitim oliktänkande. Det skapar en atmosfär där solidaritet behandlas som misstänksamhet och protest som provokation. Detta är inte en slump av dålig journalistik; det är ett politiskt val.

Om media verkligen var engagerade i att motverka våld, skulle de berätta Bondi Beach-historien ärligt och fullständigt. De skulle fördöma attacken tydligt, utan att utnyttja den. Det skulle lyfta fram Ahmad Al-Ahmads mod och fråga varför hans handlingar stör rådande berättelser. Och det skulle ifrågasätta makten, snarare än att slå ner på demonstranter som kräver ett slut på folkmordet.

Tills dess måste de som står för rättvisa fortsätta att reagera kraftfullt och självsäkert. Vi måste vägra att låta smutskastning ersätta fakta, eller selektiv upprördhet tysta en rörelse som är förankrad i det mest grundläggande moraliska kravet av alla: att mänskligt liv – inklusive palestinskt liv – ska betyda något.

Original text: Bondi Beach attack: How the media smears pro-Palestine protests while erasing a Muslim hero