Tatiana Svorou – Middle East Monitor
Den 15 januari 2026 avkunnade förseelsedomstolen i Mytilene, Lesbos, en frikännande dom i fallet mot Seán Binder, tillsammans med 23 andra räddningsvolontärer, och avslutade därmed en rättsprocess som hade pågått i mer än sju år. Fallet hade blivit en symbol för hur europeiska gränsregimer utövar kontroll över individer genom att använda rättsliga förfaranden snarare än att uppnå en fällande dom. Binder, en irländsk medborgare och tidigare volontär vid Emergency Response Centre International (ERCI), greps den 21 augusti 2018 och hölls i förvar i över 100 dagar. Från 2018 till 2026 konfronterades han med en rad anklagelser enligt både grekisk straffrätt och nationell säkerhetslagstiftning. Dessa inkluderade anklagelser som hjälp till irreguljär migration, deltagande i en kriminell organisation, penningtvätt och spionage. De potentiella straffen för dessa brott kunde ha uppgått till maximalt 25 års fängelse.
Åklagaren var förankrad i Binders verksamhet på Lesbos under 2017–2018, inklusive samordning av nödinsatser, radioövervakning av nödanrop, översättning och samarbete med sök- och räddningsinsatser i Egeiska havet. Under förfarandet kunde åklagarna dock inte visa att de centrala rättsliga förutsättningarna som krävs enligt de grekiska och EU:s ramverk för bekämpning av smuggling hade uppfyllts. Dessa förutsättningar inkluderar förekomsten av ekonomisk vinning, exploaterande avsikt eller förekomsten av strukturerad kriminell verksamhet. Efter en omfattande utvärdering av fallet kom domstolen fram till slutsatsen att handlingarna i fråga bör klassificeras som humanitära snarare än kriminella.
Betydelsen av detta resultat ligger i dess blottläggning av den sårbarhet som är inneboende i det rättsliga ramverk som används för att reglera rörlighet i Europas periferi. Sedan åtminstone 2015 har den europeiska migrationspolitiken präglats av objektifiering, fokus på säkerhet och en avsiktlig inskränkning av lagliga vägar till skydd. Dessa strategier har visat sig förskjuta ansvaret mot tredjeländer, havszoner och rättsliga gråzoner, vilket gör rörelse i sig till en plats för misstänksamhet. Följaktligen har humanitära aktörer framträtt som alternativa infrastrukturer för vård, dokumentation och överlevnad, istället för statliga hjälpaktörer. Dessutom ifrågasätter deras närvaro fiktionen att gränsvåld är oavsiktligt eller exceptionellt. Följaktligen har den politiska responsen inte varit en anpassning, utan snarare kriminalisering, vilket omdefinierar närhet till mobilitet som medverkan i olaglighet. Inom ramen för rättssystemet i Grekland har ett anmärkningsvärt antal rättsfall som involverar hjälparbetare på ön Lesbos lett till att åtal lagts ner efter utdragna rättsliga förfaranden. Detta fenomen har inträffat i fall där åklagaren har medgett avsaknaden av väsentliga bevis.
Gemensamheten mellan dessa fall är inte kriminellt beteende, utan snarare en delad styrningsteknik där målet med straffrätten är att införa osäkerhet, utmattning och förseningar. Det är uppenbart att frihetsberövande, reserestriktioner, ekonomisk osäkerhet och skadat rykte fungerar som instrument för administrativ disciplin. I detta fall utgör gränsen mer än bara en geografisk avgränsning eftersom den representerar en distinkt tidsmässig regim som omfördelar risker genom den ojämna fördelningen av tidsmässiga varaktigheter mellan organ. Insatserna är avsevärt högre i detta fall, eftersom det representerar en mer djupgående epistemisk manöver, och de som ingriper för att mildra sådan skada ses ofta med misstänksamhet, medan våldet som begås vid gränsen i allt högre grad betraktas som en nödvändig del av politiken. Detta är en fundamentalt kolonial logik som behandlar rörlighet från det globala syd som ett hot snarare än en konsekvens. Domstolens avvisande av denna logik blottlägger dess rättsliga svaghet, men det avvecklar inte de politiska ramverk som upprätthåller den. Lagar mot smuggling, som ger berörda myndigheter betydande utrymme för skönsmässig bedömning, fortsätter att tillämpas i samband med nationella säkerhetsbestämmelser och utdragna förfaranden före rättegång.
Frikännandet av de 24 volontärerna ger en rättslig lösning på detta enda fall. Upprätthållandet av Europas gränser uppnås dock inte enbart genom patruller och avtal; domstolskalendrar, processuella förseningar och strategisk odling av rädsla spelar också en avgörande roll i denna process. Det är absolut nödvändigt att migrationsstyrning konfronterar de strukturella asymmetrier som finns, snarare än att tillgripa kriminalisering av dem som uppmärksammar dem. Först då kan frikännanden förväntas ske med någon grad av regelbundenhet, och solidaritet kan erkännas som både en praxis som ska skyddas och en hörnsten i mänsklig erfarenhet.
Original text: Europe’s border policy on trial: The ERCI case ends in acquittal after seven years
