Dr Mustafa Fetouri – Middle East Monitor
Det som hände sexåriga Hind Rajab den 29 januari 2024 är ett gripande eko av den fasa som drabbade nioåriga Kim Phuc i den vietnamesiska byn Trảng Bàng för mer än ett halvt sekel sedan.
I båda fallen var offren barn – de som internationell rätt och grundläggande moral kräver deras skydd hela tiden.
Världen minns smärtsamt bilden av Kim Phuc – springande naken, med bränd hud – efter att hennes halmtak och hela byn hade svepts in i napalm, vilket media skapade smeknamnet ”Napalmflickan”. Varken Kim Phuc eller alla andra i hennes hem och hela byn kunde ha överlevt elden utan ren tur, eftersom de saknade den skyddsutrustning, förebyggande åtgärder, räddningsåtgärder eller civilförsvar som är kända idag. Kim Phuc levde vidare och blev en symbol för tragedi och lidande då hon var tvungen att genomgå 17 kirurgiska operationer för att återställa sin brända kropp.
Hind Rajab hade inte den turen, vilket är en chans på miljonen jämfört med Kim Phucs. Hon dödades trots att hon överlevde den första attacken i timmar, i fasa och lidande. En av anledningarna till att ”Napalmflickan” överlevde var att hon befann sig utanför sin hydda, vilket kunde ha fångat henne. Hind Rajab var faktiskt instängd i en Kia Picanto med sina sex nära och kära i över tre timmar. Turen hjälpte också Kim Phuc att bli sedd av Associated Press fotograf Nick Ut, som tog en bild på henne medan hon sprang nerför vägen i ren fasa, innan han tog henne till sjukhus.
I Hinds fall visste många människor var hon var. Hennes vädjan om hjälp hördes. Ett räddningsteam skickades till och med – bara för att en israelisk stridsvagn skulle se till att hon aldrig kom undan levande. Hennes potentiella räddare i deras ambulansbil dödades också kallblodigt. Idén är enkel: omvärlden borde inte veta någonting om vad som hände. Ingen journalist var i närheten för att ta bilder av Hind och inga vittnen överlevde den fruktansvärda scenen. Den israeliska armén är professionell på att dölja sina brott, särskilt när offren är hjälplösa oskyldiga barn, nyfödda, mödrar och äldre. De är där för att etniskt rensa, ”klippa gräsmattorna” för att städa platsen från dess invånare och förkunna att den är helt livlös och spillroströd, annars är deras ”triumf” ofullständig. Soldater är också angelägna om att få några ”fina” bilder och videomemes att sprida offentligt som bevis, om några bevis behövs, på deras hängivenhet till sin militära doktrin och deras exakta och trogna genomförande av order. Utan det kommer de inte att kunna skryta inför sina kollegor att de dödade och förstörde utan nåd!
Den anonyma piloten, som gav världen ”Napalmflickan”, visste troligen, enligt de flesta källor, inte vad som fanns under honom. Många säger att han leddes att tro att han bombade fiendens positioner. Inte soldaterna i Tel Al-Hawa där Hind mördades. De var skyddade i sina stridsvagnar, bara några meter från Hind och hennes familjemedlemmar. De kunde inte bara se dem utan också höra deras skrik och rop på hjälp. När räddningsteamet anlände i sin ambulans var de mindre än 100 meter från stridsvagnen som avfyrade skott mot dem med garantier om en exakt träff – de precisionsattacker som den israeliska armén alltid har skryt med att utföra med stor professionalism, vilka hittills har lämnat över 51 000 människor döda!
I kölvattnet av sådana tragedier försöker militära befälhavare och politiker ”rättfärdiga” och ”förtydliga” vad som hände och varför, och om någon utredning är på gång för eventuell ansvarsskyldighet.
I fallet med ”Napalmflickan” hade president Nixon själv fräckheten, oförskämdheten och skamlösheten att försöka ifrågasätta äktheten av Kim Phuc-fotografiet när han såg det och förklarade: ”Jag undrar om det där var fixat.” I fallet med Hind såg den israeliska militären, fältbefälhavarna, politikerna och deras amerikanska anhängare egentligen inte behovet av att säga mycket. Israel förnekade att de någonsin hade några trupper eller stridsvagnar på den platsen i Tel Al-Hawa just det datumet och tiden. Ändå bad det amerikanska utrikesdepartementet Israel om ytterligare detaljer och Israel svarade, efter en ”utredning”, genom att upprepa sina förnekelser och utrikesdepartementet tystnade, eftersom det Israel säger är den gudagivna sanningen och inte bör ifrågasättas, inte ens av USA som beväpnar, finansierar och diplomatiskt skyddar Israel.
Det hopplösa FN trodde att tragedin med Hinds mord kunde ”uppgå till ett krigsbrott”. Men för Israel var det nonsens, eftersom det kom från en organisation de redan identifierat som antisemitisk och judehatande! Den israeliske försvarsministern Yoav Gallant och hans chef Benjamin Netanyahu, under vars ledning Hind mördades, har formellt åtalats av Internationella brottmålsdomstolen och betraktas nu som rymlingar. Men det är knappast tillräckligt eftersom självbelåtenheten i sådana tragedier inte ens nämns. I det här fallet, och i Kim Phucs fall, är den självbelåtna partnern i skräcken USA, vars pengar och vapen har gjort sådana fasor möjliga.
Om Kim Phuc kom att symbolisera lidandet av krigets brutalitet mot barn, står Hind Rajab nu som en symbol för världens moraliska misslyckande – där rättvisa inte bara saknas, utan hånas av just de makter som påstår sig upprätthålla den. Den tidigare amerikanske presidenten sa att han var ”upprörd” när de två israeliska ledarna åtalades av ICC. Istället för att se vad de hade gjort, såg han bara att deras handlingar inte alls kvalificerade för ansvarsskyldighet.
I sitt sista ögonblick, när Hind pratade med Palestinska Röda Halvmånens (PRCS) sändare, sa hon: ”Jag är så rädd. Snälla kom. Snälla ring någon som kan komma och hämta mig.” Någon försökte uppriktigt och desperat, men vad kan någon göra när man står inför en stridsvagn som har order om att skjuta urskillningslöst? Världen som en gång svek ”Napalmflickan” är dömd att svika Hind också – om den inte återupptäcker sin mänsklighet. Fram till dess kommer fler barn som Hind och Kim att mördas för ingenting annat än att vara oskyldiga.
Original text: Echoes of burning flesh: From ‘The Napalm Girl’ to Hind Rajab
