Muhammad Hussein – Middle East Monitor

 

I den kanadensiska staden Montreal förra veckan blev pro-Palestina-protester, som också var i opposition till en Nato-konferens, våldsamma när demonstranter enligt uppgift krossade rutor, brände fordon, attackerade poliser och avfyrade rökbomber och fyrverkerier. Det var vandaliseringshandlingar som fördömdes av tjänstemän, inklusive den kanadensiske premiärministern Justin Trudeau, som stämplade de ”förfärande” händelserna som ”antisemitism, hot och våld”.

På en presskonferens strax efter sa dock Montreals borgmästare Valérie Plante till journalister att hon tror att protesterna togs över ”av professionella vandaler”, och erkände att polisen i staden är van vid en vanlig händelse där ”agitatorer” – enligt uppgift ofta kända som det svarta blocket – dyker upp vid protester för att vandalisera egendom.

”Protesten i sig var att dela oro över vad som händer i Palestina och vandaler tog över protesten”, sa hon. ”Det använder en sak för att bryta saker och sätta människors säkerhet på spel. Att protestera är ett tecken på en sund demokrati, men vandalerna tänker bara på sig själva och inte orsaken eller effekterna det kommer att ha på alla andra”.

En politisk protest som helt enkelt blev sur av anarkistiska och marxistiska agitatorer av våldsam och revolutionär karaktär? En sådan incident verkar uppenbarligen oskyldig nog, och säkerligen möjlig med tanke på den mycket blandade och mångfacetterade naturen hos den pro-palestinska och anti-NATO folkmassan i allmänhet.

Ändå verkar det också finnas ett mer olycksbådande element på spel i dessa demonstrationer som blivit våldsamma i alla västerländska länder.

En månad före händelserna i Montreal startade våldet i Nederländernas huvudstad Amsterdam i oktober efter en fotbollsmatch mellan holländska Ajax och israeliska laget Maccabi Tel Aviv. I scener som såg utbredda strider på gatorna i den europeiska staden, stämplade israeliska och västerländska medier snabbt händelserna som ett resultat av antisemitism och hävdade att holländska ungdomar av marockansk härkomst medvetet hade attackerat israeliska fans, med den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu som fördömde ”överfallet på våra medborgare”.

Dessa rapporter visade sig dock mycket snabbt strida mot omfattande ögonvittnen och videobevis, som visade att de israeliska fansen förvärrade situationen genom att först skandera anti-arabiska och anti-palestinska slagord – som ”inga skolor i Gaza eftersom det inte finns några barn kvar” och ”låt IDF vinna för att knulla araberna” – samtidigt som de drog ner palestinska flaggor, attackerade en taxichaufför, vandaliserade egendom och anföll dem som försökte förhindra dem.

Men snarare än att bara vara en tillfällighet, kom det snart rapporter om möjlig inblandning och överlag från Israels utländska underrättelsetjänst Mossad, i oroligheterna som först upprepades av Watheq Alsadeh, en palestinsk samhällsledare i Nederländerna, som uttalade i en videointervju på Al -Ghad TV att det som hände ”har noggrant förplanerats av underrättelsetjänsten – och jag hoppas att den holländska underrättelsetjänsten är inte medskyldig till detta – tillsammans med israeliska Mossad och Shin Bet.”

Han uttryckte sin tro att ”den israeliska Mossad är huvudplaneraren bakom det som hände i Amsterdam. Efter 13 månader av brott mot det palestinska folket i Gaza har Israel fått ett dåligt rykte bland européer, och igår var dess enda chans att vända på steken, media mässigt, för att tjäna sina intressen. Se vem som kan vinna på detta, och du kommer att hitta Mossad och ockupationen.”

Till nominellt värde var hans påståenden just det: påståenden, ogrundade utan några verkliga bevis eller material som skulle kunna backa upp dem bortsett från liknande spekulationer i sociala medier.

Men snart nog började online användare lägga märke till innehåll som verkade ha förutsett eller förutspått våldet i Amsterdam och israelisk underrättelsetjänsts potentiella inblandning, såsom rapporter i europeiska och israeliska medier som före fotbollsmatchen avslöjat att Mossad-agenter skulle följa med Maccabi Tel Aviv fans till den holländska huvudstaden för att ge ökad säkerhet.

Denna åtgärd berodde enligt uppgift på säkerhetsproblem som israeliska myndigheter påstås ha varit medvetna om i förväg angående den ”mycket höga risken” för en sådan incident, vilket varnats för i ett dokument från Israels diasporaministerium.

Trots all den skenbara retoriken och all media tradition som grumlar frågan, är agentprovokatörer som sköts och kontrolleras av israelisk underrättelsetjänst en mycket verklig möjlighet i de protester vi ser över hela västvärlden.

Tillbaka i februari i år uppgav en organisation som kallar sig ”Shirion Collective” – ​​en självbeskriven ”privat judisk övervakningsstyrka” – öppet i ett (nu raderat) inlägg på X att den sökte ”frivilliga som är villiga att bära keffiyehs och walk in” pro-Palestina-demonstrationer i stora städer den månaden som en del av ett projekt som det kallade ”Operation Global Insight”

Under det uppenbara initiativet hävdade gruppen att den kommer att erbjuda kontant kompensation till ”individer med arabiskt klingande namn och Mellanösternutseende” som ”kan vara unikt positionerade för djupare infiltration” i den pro-palestinska rörelsen. Dessutom sa det att det skulle ge rekryter utbildning från ”en av våra före detta Mossad-teamledare”.

Även om sanningshalten och äktheten av ett sådant projekt inte har verifierats, och även om det faktiskt helt enkelt kan vara en bluff eller fantasier från en sionistisk supremacist, är omfattningen av Israels underrättelsetjänst redan känd.

Bortsett från officiella agenter och anslutna motsvarigheter inom den västerländska underrättelsetjänsten, har Mossad ett brett nätverk av hjälpare över hela världen, ett exempel är ”Sayanim” – hjälpare och volontärer inbäddade i de judiska diasporagemenskaperna – som enligt uppgift hjälper dem i deras uppdrag.

Enligt den brittiska undersökande journalisten Gordon Thomas, som skrev om ämnet i sin bok ”Gideons spioner”, ”utan dess Sayanim, kunde Mossad inte fungera”, med det har funnits ”mer än 4 000 Sayanim i Storbritannien, nästan fyra gånger så många som i USA” 1998.

Som en självutnämnd judisk stat, exploaterar och använder Israel den globala judiska diasporan – samhällen som inte själva gör fel – för att säkra sina egna intressen i det sionistiska projektets namn. På ett sådant sätt har det gamla namnet på Israel och dess långa historiska arv blivit så kapat av sionisterna att de förstår kraften i en diasporagemenskap och längtan efter dess andliga ”hemland” som ett gravitationscentrum.

Det är ett gemensamt tema mellan många judiska och tolv shiitiska samhällen, som båda har sina egna andliga och politiska hjärtan som de är skyldiga sin lojalitet och som de kan tjäna och rapportera till. Det i sig kräver inte att medlemmar av dessa samhällen tar rollen som hemliga agenter för – i det här exemplet – Israel eller Iran, men det fungerar som en betydande grund från vilken dessa stater och deras regeringar lätt kan exploatera och odla sådana agenter.

Det är något som sunniterna nästan alltid har saknat som helhet, även under på varandra följande ”kalifat” fram till ottomanernas fall. Oundvikliga splittringar och sunniislams decentraliserade natur resulterar i att dess samtida anhängare växlar mellan sympati för stater som Turkiet, Qatar eller Saudiarabien, beroende på deras sekter eller undergrupperingar.

Inte ens då finns det inget starkt samordnat nätverk av underrättelseinsamling eller spionage som utnyttjas från deras sympatisörer. En utländsk sufi som är pro-Turkiet spionerar till exempel inte för Ankara, och en västerländsk salafi rapporterar inte alla aktiviteter till Riyadh.

Detsamma kan inte sägas om Israel och dess underrättelsetjänster, å andra sidan, som förvisso övervakar och övervakar, definitivt har kapaciteten och nätverken för att utföra globala operationer som har gjorts under decennierna, och som verkligen kan så oenighet och anstifta civilt våld i hela västvärlden.

 

 

Originaltext: The covert front: Is Israel engineering violence in the West?