Adam Warden – Middle East Monitor
När man undersöker utvecklingen av extremistiska rörelser i Mellanöstern, delar parallellerna mellan sionistiska militanta grupper och ökända organisationer som ISIS en oroande gemensam grund med rötter i religiös extremism och en strävan efter etnisk-religiös överhöghet. Även om Israels försvarsstyrkor (IDF) och Islamiska staten Irak och Syrien (ISIS) ofta betraktas som motsatta krafter, verkar de med liknande ideologisk glöd och använder våld för att uppnå sina mål.
Terrorgrupper före staten som Lehi (”Stern Gang”) och Irgun, som senare utgjorde ryggraden i IDF, förlitade sig på systematiskt våld mot civila palestinier för att etablera den sionistiska staten Israel. På samma sätt försöker ISIS-rester fortfarande använda terror för att hävda dominans och rädsla som ett sätt att skapa ett islamiskt kalifat över Levanten. Den kritiska skillnaden mellan IDF och ISIS ligger inte i ideologi, utan i uppfattning. Medan Lehi och Irgun ursprungligen stämplades som terroristgrupper av de brittiska och amerikanska regeringarna, tillät deras slutliga absorption i en erkänd militär styrka dem att avskaffa terroristetiketten och omstöpas till ”statsförsvarare”. Alldeles för länge har det internationella samfundet legitimerat IDF:s agerande av denna enda anledning.
Trots denna förändring i status förblir den underliggande ideologin om etno-religiös dominans oförändrad.
IDF och ISIS fortsätter att sträva efter sina territoriella och ideologiska mål genom militärt våld mot civilbefolkningen. Denna gemensamma grund för våld och extremism underbygger den bestående verkligheten att IDF fortsätter att verka med samma terroristtaktik som sina militanta föregångare från 1940-talet, vilket ytterligare lyfter fram den obrutna kopplingen mellan dess terroristiska ursprung och dess blodiga kampanjer i Libanon och Gaza.
Denna kontinuitet av våld spårar tillbaka till den sionistiska rörelsens tidiga dagar, där jakten på en judisk stat i Palestina till synes krävde mer än diplomati. I ett desperat försök att säkra en judisk stat på toppen av ett blomstrande palestinskt samhälle, beslutade den sionistiska rörelsen att militanta åtgärder mot både de brittiska mandatmyndigheterna och det palestinska folket var nödvändiga.
Irgun grundades 1931, följt av splittergruppen Lehi 1940, med det enda syftet att beväpna terrorn för att göra den fortsatta brittiska närvaron i Palestina ohållbar, samtidigt som den skickade ett mörkt budskap till den arabiska befolkningen att de skulle rikta in sig på män, kvinnor och barn för att uppnå sin status som stat. Bombningar, mord och massakrer förekom ofta, med några av de mest ökända våldsdåden, inklusive bombningen av King David Hotel 1946 som dödade 91 människor, och massakern i Deir Yassin i april 1948, där Irgun- och Lehi-styrkorna slaktade minst 100 palestinier bybor. Dessa terrordåd var inte isolerade incidenter, utan en del av en bredare strategi för att skrämma den arabiska befolkningen till underkastelse eller flykt. Den sionistiska rörelsen såg våld som ett medel för att uppnå ett mål, som utnyttjade rädsla för att uppnå politisk och territoriell dominans.
Trots internationellt fördömande av dessa grymheter, utropades staten Israel efter grova kränkningar av mänskliga rättigheter under Nakba, vilket resulterade i dödandet av över 15 000 palestinier, förstörelsen av 530 palestinska städer och byar och en kampanj för sexuellt våld mot palestinska kvinnor. Omkring 750 000 palestinier fördrevs. Istället för att demonteras och ställas till svars, absorberades den sionistiska milisen i den nybildade IDF, vilket tillät dem att övergå från terrorgrupper till statliga aktörer. Denna absorption legitimerade inte bara deras tidigare våldsmetoder utan säkerställde också fortsättningen av deras etniska överhöghetsideologi inom ramen för en nationell väpnad styrka.
Precis som Lehi och Irgun använde våld för att etablera den sionistiska staten, använder ISIS liknande taktik för att skapa ett islamiskt kalifat, och dess arv fortsätter att färga Mellanöstern med blod från oskyldiga. ISIS har tillgripit extremt våld mot främst civilbefolkningar sedan starten. Bildad av kvarlevorna av Al-Qaida i Irak under ledning av Abu Bakr Al-Baghdadi, försökte IS genomtvinga sina radikala tolkningar av Islam genom ren terror. Detta tillvägagångssätt involverade orkestrering av utbredda brutalitetshandlingar, inklusive självmordsbombningar, halshuggningar och massavrättningar. Bland dess mest ökända handlingar är massakern på yazidiska bybor i Sinjar 2014, där ISIS-styrkor dödade tusentals och tillfångatog många andra, och den obevekliga kampanjen mot religiösa och etniska minoriteter i regioner som Mosul och Raqqa.
Strategin som användes innebar högprofilerade terrordåd för att avveckla statliga strukturer och tvinga lokalbefolkningen att följa efterlevnaden. Dessa inkluderade massavrättningen av 1 700 irakiska soldater vid Camp Speicher i Tikrit, förstörelsen av forntida arkeologiska rester i Palmyra och den systematiska inriktningen mot kurdiska och shia samhällen i det självutnämnda kalifatet. Sådana åtgärder var integrerade i strategin att skapa en atmosfär av rädsla, destabilisera regionen och väcka global uppmärksamhet.
En form av psykologisk krigföring som ISIS använde i detta avseende var släppandet på nätet av otaliga videor med halshuggning och korsfästelser till en global publik på sociala medier.
Dessa videor utformades inte bara för att terrorisera lokalbefolkningen, utan också för att rekrytera anhängare genom att visa upp gruppens extrema tolkning av islamisk rättvisa. Videon från 2014 av den amerikanske journalisten James Foleys halshuggning exemplifierar ISIS:s användning av psykologisk terror för att skicka ett budskap till väst och avskräcka intervention i Irak och Syrien.
Trots skillnader i kommandostruktur och regionala sammanhang använder både IDF och ISIS terrorism strategiskt för att främja sina ideologiska och territoriella mål, vilket avslöjar en oroväckande likriktning i deras användning av asymmetriskt våld mot icke-stridande. IDF och dess militära rabbinat, som tillhandahåller religiösa tjänster till judiska soldater och fattar beslut i frågor om religion och militära angelägenheter, har åberopat judiska skrifter upprepade gånger för att rättfärdiga extremt våldshandlingar mot palestinier. Rabbiner inom IDF och de i det bredare israeliska samhället har spelat en avgörande roll i att utforma militära kampanjer med rötter i folkmord, etnisk rensning och sexuella övergrepp när det gäller religiösa plikter. Under Israels krig i Gaza 2014 fick soldater broschyrer från IDF-rabbiner som citerade stycken från Toran som uppmuntrade att se palestinier som Guds fiender och legitimera förstörelse som en del av ett heligt uppdrag. Soldater distribuerade dessa pamfletter, som hänvisade till bibliska massakrer som anspelar på berättelserna om amalekiterna och kanaanéerna. Kriget skulpterades som en nödvändig och gudomlig handling och drevs av radikala tolkningar av Toran.
Denna åberopande av religiösa judiska berättelser för att rättfärdiga våld i det nuvarande sammanhanget återspeglar det sätt som ISIS åberopar tidiga islamiska strider för att rättfärdiga sina terrorkampanjer i Irak och Syrien.
Detta kan ses med överste Eyal Karim, den nuvarande chefen för militärrabbinatet i IDF. På frågan om soldater fick våldta kvinnor under krig, svarade Karim att som en del av att upprätthålla fitness för armén och soldatens moral under strider, är det tillåtet att ”bryta” anständighetens murar och ”tillfredsställa den onda böjelsen genom att ha sex med attraktiva icke-judiska kvinnor mot sin vilja, av hänsyn till de svårigheter som soldaterna möter och för den övergripande framgången.”
Användningen av religiös retorik av IDF:s rabbinat gör mer än att bara stödja våld, det helgar det och låter soldater tro att de inte bara agerar till försvar av sin nation utan också uppfyller en högre andlig plikt. Denna farliga sammanblandning av statlig terrorism med religiösa imperativ är inte olik ISIS retorik att framställa dess brutala metoder som gudomligt mandat.
I sin kärna använder de två grupperna religiös doktrin som ett vapen, och motiverar sina respektive terrorkampanjer och förtryck mot civila som en del av ett gudomligt uppdrag. Denna dynamik skapar en miljö där de värsta brotten mot mänskligheten inte bara rättfärdigas utan också uppmuntras. Religiösa ledare i IDF och ISIS tar effektivt bort moralisk tvekan genom att förvandla krigsförbrytelser till troshandlingar, och som ett resultat av detta behandlar myndigheterna inte grymheter som beskjutning av FN-drivna skolor i Gaza eller målinriktning på ambulanser och medicinsk personal som brott mot humanitär rätt men som steg i självförsvar ostraffat. Det religiösa stödet av krigsförbrytelser tjänar till att förstärka och vidmakthålla cykler av våld, eftersom det avhumaniserar civila (oavsett om det är palestinska eller yazidiska minoriteter), och framställer dem som enbart hinder för uppfyllandet av en högre kallelse istället för människor med rättigheter och skydd enligt internationella lag.
IDF, långt ifrån att vara en konventionell militär som försvarar en nationsgränser, har institutionaliserat just den terrorism som den påstår sig motarbeta och bäddar in extremistiska ideologier inom sina led under täckmantel av statens legitimitet. Genom att åberopa religiösa skrifter för att legitimera det systematiska förtrycket, etniska rensningen och folkmordet av palestinier har Israel och dess allierade inte bara normaliserat krigsförbrytelser utan också framställt dem som moraliskt försvarbara. Genom att göra det har Israel förvandlat sin statliga terrorism till ett religiöst motiverat och internationellt understött projekt för regional och global dominans. Den sionistiska staten bäddar in terror i strukturen av sina militära operationer, och därmed har Israel blivit en nation där terrorism inte är en aberration; det är statens politik, med gudomligt godkännande som sin yttersta sköld.
Originaltext: The IDF and ISIS are two sides of the same coin as agents of chaos in the Middle East
