Houssain Labrass – houssainlabrass.blogspot.com.es
Regler för kvinnas klädsel i Koranen
Versen om hijab
I denna vers avses uteslutande budbärarens kvinnor. Hijab är inte ett klädesplagg men en avskiljare (gardin). Läs följande sura:
TROENDE! Gå inte in i Profetens hus annat än om ni inbjudits till en måltid och [gå då inte in] förrän vid utsatt tid. Men om ni har inbjudits, stig in [när tiden är inne]. Och ta avsked när måltiden är över och dröj er inte kvar för att samtala i förtrolighet. Det besvärar Profeten, som av finkänslighet [drar sig för att be er gå]. Men Gud drar sig inte för [att säga] sanningen. När ni behöver vända er till [Profetens hustrur] för att be om något, tala då till dem från andra sidan av ett förhänge (hijab); detta är bästa sättet för er och för dem att bevara hjärtats renhet. Och företa er ingenting som kunde förarga eller såra Profeten. Och ta inte under några omständigheter [någon av] hans änkor till hustru efter hans död! Inför Gud skulle detta vara en oerhörd handling. (33:53)
Orsakerna som tillskrivs denna versuppenbarelse är flera:
– En är att Omar Ibn Al-Khattab sade till Budbäraren: ”O Guds budbärare, i ditt hus kommer in i den dygdige och den oförskämde, och om du skulle rekommendera dina kvinnor att prata bakom en gardin (hijab) som separerade dem.” Och då uppenbarades versen.
– En annan orsak som hänförs till uppenbarelsen av denna vers är tillfällen då Budbäraren gifter sig med Zainab bint Jahsh och versen uppenbarades för att lära troende den rätta formen att interagera med profetens fruar.
– Ett annat skäl är att Omar Ibn Al-Khattab var inbjuden till en ceremoni hemma hos Budbäraren och när de åt från den gemensamma tallriken, rörde man vid händer rörde av en av profetens fruar och separationen befalldes.
– Ett annat skäl är att när samma ceremoni, giftermålet med Zeinab, var slut kom profeten tillbaka flera gånger eftersom det fanns kvar en grupp som han trodde hade gått och separationen uppenbarades.
Detta tyder på att denna vers om hijab har ingenting att göra med resten av de troende, men den är exklusiv för profetens kvinnor.
Termen hijab finns i sju verser i Koranen och ingen av dem har något att göra med den nuvarande användningen som hänvisar till kläder.
Det är inte människan givet att Gud talar till henne på annat sätt än genom ingivelse eller från andra sidan av ett förhänge (hijab) eller genom ett sändebud som Han sänder och som uppenbarar det Han vill [skall uppenbaras]. Gud är upphöjd, vis. (42:51)
och de säger: ”Våra hjärtan är övertäckta så att dina ord inte når fram, och våra öron har täppts till och ett hinder (hijab) har rests mellan oss och dig. Handla nu [som du anser bäst]; vi skall handla [som vi anser bäst]!” (41:5)
sade han: ”Jag har fattat sådan kärlek till detta [jordiska] goda att jag glömmer [att åkalla] min Herre!” – [och medan hästarna travade förbi upprepade han detta] till dess de försvann bakom en slöja (hijab) [av damm; och han befallde:] (38:32)
OCH MINNS [vad] denna Skrift [har att säga om] Maria. Hon drog sig ifrån de sina till ett [avskilt] rum i öster och lät dem förstå att hon ville vara i ostördhet genom [att anbringa] ett förhänge (hijab). Och Vi sände till henne Vår ingivelses ängel som uppenbarade sig för henne i en välskapad mans skepnad. (19:16-17)
OCH NÄR du [Muhammad] läser ur Koranen, låter Vi ett osynligt förhänge (hijab) avskärma dig från dem som inte tror på det eviga livet… (17:45)
En mur (Hijab) skall skilja de båda [grupperna] åt. Och där finns de som hade både insikt och urskillning och som känner var och en på hans särskilda kännetecken. Till dem som har paradiset till arvedel skall de ropa ”Fred!”. Men de har inte fått stiga in i paradiset, dit de längtar. (7:46)
TROENDE! Gå inte in i Profetens hus annat än om ni inbjudits till en måltid och [gå då inte in] förrän vid utsatt tid. Men om ni har inbjudits, stig in [när tiden är inne]. Och ta avsked när måltiden är över och dröj er inte kvar för att samtala i förtrolighet. Det besvärar Profeten, som av finkänslighet [drar sig för att be er gå]. Men Gud drar sig inte för [att säga] sanningen. När ni behöver vända er till [Profetens hustrur] för att be om något, tala då till dem från andra sidan av ett förhänge (hijab); detta är bästa sättet för er och för dem att bevara hjärtats renhet. Och företa er ingenting som kunde förarga eller såra Profeten. Och ta inte under några omständigheter [någon av] hans änkor till hustru efter hans död! Inför Gud skulle detta vara en oerhörd handling. (33:53)
Versen om Khimar
Och säg till de troende kvinnorna att de bör sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet och inte visa mera av sina behag än vad som [anständigtvis] kan vara synligt; låt dem därför fästa slöjan (khimar) så att den täcker barmen. (24:31)
Anledningen till uppenbarelsen av denna vers var att de arabiska kvinnor under profetens tid, använde huvudbonad antingen på axlarna eller på huvudet, och när de använde den på huvudet brukade de låta bonaden hänga på ryggen och visade på ett överdrivet sätt brösten.
Syftet med versen antyder att det inte handlar om att täcka huvudet men barmen, och det finns inget sätt att kunna säga något annat utan tvivel. Inte heller hänvisar det till en viss typ av klädsel och när den talar om khimar, gör det endast för att bekräfta att den sociala miljön använde detta plagg och fastställer inte användningen av khimar eftersom det står ”låt dem därför fästa slöjan (khimar) så att den täcker barmen” det vill säga, något de redan använde, troende eller inte, eftersom den var inte enbart en muslimsk klädsel. Versen beordrar inte dess användning som något nytt eftersom plaggets syfte är att täcka barmen och det är ett tydligt syfte i versen.
Att få fler slutsatser än detta är inget annat än ren spekulation utan grund. När man bekräftar att det finns något specifik, innebär inte det att denna bekräftelse blir ett påbud och en fiqhs yttrande som säger att när en vana eller bruk som bekräftas i Koranen eller hadith blir en handling av dyrkan utan att det finns en tvingande vers som bekräftar det, är en ijtihad och yttrande som är tvingande endast för författaren av denna åsikt.
Och detta syfte framgår av beskrivningar av kvinnornas klädsel på den tiden, till exempel:
Enligt Imam Azamajshari: ”deras bröst exponerades och allt som fanns runt omkring och de lät sin khimar hänga på ryggen och därför allt kunde ses.”
Att täcka huvudet var inte exklusivt för kvinnor, det var också en vana bland män.
I Al-hafith Ibn Hajars förklarings arbete om al-Bukhari sade han: ”Khimar var för kvinnor som turban för män”.
Så, versen kom bara för att bekräfta förekomsten av en vana eller bruk och inte för att inrätta en ny ordning, eftersom påbudet gäller täckandet av barmen och inte huvudet.
Sura om Al-Jilbaab
Profet! Säg till dina hustrur och dina döttrar – och till [alla] troende kvinnor – att de [utanför hemmet] noga sveper om sig sina ytterplagg (jilbab); på så sätt blir de lättare igenkända [som anständiga kvinnor] och undgår att bli ofredade. Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig. (33:59)
Analysen av denna vers är mycket intressant. För det första är versen inte en reglerande vers, eftersom det som uppenbaras är en diskurs som sätts i profetens mun som en vägledning för att skydda de troende kvinnor från en social ond som hotade dem. Med andra ord är det en riktlinje mot att välja ett plagg som uppfyller syftet med att skydda kvinnorna från ett socialt gissel som omger dem, d.v.s., en lämplig klädsel för att reglera den icke-verbala kommunikationen mellan män och kvinnor.
Orsakerna till uppenbarelsen av denna vers har konsistensproblem.
– Enligt Al-Qurtubi var skälet att skilja de kvinnliga troende från slavarna, eftersom vissa depraverade män skulle kunna blanda ihop dem, på grund av slavarna visade hela ansiktet inklusive huvud och kroppsdelar.
Denna förklaring har ett mycket allvarligt problem om vi accepterar den, eftersom den första frågan som uppstår är vad händer med de troende som var slavar? En fråga bland andra dussintals frågor som skulle motsäga Koranen som inte gör skillnad mellan människor i form av rättigheter till förmån för troende och människor i allmänhet.
För Qurtubi var skälet till versen att skilja mellan fria och slavar. Och om vi accepterar detta skulle innebära att denna vers inte längre behövs idag eftersom slaveriet redan har avskaffats.
– Imam Attabari försvarade också av samma skäl, det vill säga, att slavarna misshandlades av män och för att de troende kvinnor skulle skiljas beordrades dem därför att använda jilbaab.
– Imamen Attabari hänvisade också till orsaken för versen var att när kvinnor gick ut på natten för att göra sina behov kunde de angripas av män som misstog dem för slavar och utnyttjade dem.
Vissa använder denna vers för att motivera täckandet av även ansiktet (niqab), eftersom de uppfattar jilbab som ett tyg som täcker hela kroppen, inklusive ansiktet.
Men för andra kunniga innebär denna slutsats stora problem i fiqhs syften. Den som läser Koranen och har studerat något om fiqh vet att det finns en viktig del i applicerandet av fiqh i ett muslimskt samhälle. Detta centrala inslag är vittnesbörd. Varje gång någon anklagas eller en omständighet beskrivs i en domstol, alltid måste finnas bevis och vittnen som bekräftar det.
Koranens påstående och envishet på frågan om vittnesmål är mer än uppenbart i många verser, till exempel i suran Kon vers 282 talar man om lånet för att sedan i vers 283 definiera en regel om vittnesbörd:
Undanhåll inte vad ni har bevittnat. Den som undanhåller vittnesmål syndar i sitt hjärta. Gud vet vad ni gör. (2:283)
Och andra verser varnar om att vittnesmål ska vara av och för sanningen, därför säger man att vittna för Gud, inte av intressen och böjelser… till exempel i sura Kvinnor, vers 135:
TROENDE! Slå vakt om rätten och rättvisan som Guds vittnen, även om det skulle vara till skada för er själva eller era föräldrar och nära anförvanter. Vare sig det gäller en rik man eller en fattig stackare är Gud närmast [att döma] såväl den ene som den andre. Låt därför inte era känslor [för eller emot någon] påverka er; då är det fara att ni avviker [från rättens väg]. Och om ni förvanskar sanningen eller undandrar er [att vittna], är Gud väl underrättad om vad ni gör. (4:135)
Det är nu jag tar upp frågan om niqab: Hur skulle man kunna upprätta vittnesbörd i ett samhälle där kvinnor bär niqab när vittnet inte kan se deras ansikten? Tänk dig ett rån på en stormarknad, kvinnan bär niqab, kameran och vittnen kan inte se ansiktet på personen bakom niqab, hur ska de kunna vittna mot den här personen? Och detta är en av de miljontals frågor som kan uppstå i frågan om identitet och dess förhållande till vittnet i en social modell där kvinnor bär hijab.
Är det logiskt att tro att Profeten och hans följeslagare skulle ha fastställt dessa regler med vetskap om betydelsen av vittnesmål i islam?
Uppenbarligen vid en verifiering av dessa hadith giltighet och granskning av historien finner vi att det var omöjligt.
Problem med verbet ”iudniina”
Det kommer från verbet ”dana iadni”, från substantivet ”idnaa” som kan betyda antingen täcka hela kroppen med ett plagg från topp till botten som översättaren säger eller innebära att förlänga tyget på klänningen som andra tolkare påstår. Således leder verbet till mer än en tolkning. Och detta är positionen hos Azhar forskare som Sehij Asharawi eller Sheikh Abd al-mutaala Assaiidi.
Dessutom grunden för fikh föreskriver att alla regler kretsar kring deras orsak och syfte (al-Illah). Om orsaken eller syftet med regeln försvinner, försvinner med dem regeln, och om de dyker upp igen, dyker regeln upp igen. Om skälet till versen var skillnaden mellan fria och slavar då har orsaken försvunnit eftersom slaveriet är borta.
Dessutom användningen av niqab har fått vid senare tider en helt annan symbolik. Till exempel under de mamlukiska rikena i Egypten (1382–1517) var niqab ett tecken på prostitution. De kvinnor som bar niqab, täckte sina ansikten av skam och för att tydliggöra sina eventuella kunder deras tillgänglighet, och anledning till att de täckte sina ansikten var att de hoppades att en dag lämna detta yrke och återvända till samhället utan att bli igenkänd.
