Chris Habiby – Mondoweiss

När Internationella domstolen avgjorde den 19 juli att Israels politik och praxis i de ockuperade palestinska områdena var olagliga, ”motsvarande brottet apartheid” enligt domstolens president, var det en upprättelse för palestinier, deras allierade, vänner och människorättsorganisationer som har sagt detsamma i årtionden. I 75 år har Israels stöld av palestinsk mark, dess illegala bosättningsföretag och den systematiska diskrimineringen av palestinska medborgare i Israel bidragit till det mer omfattande apartheidsystemet. Ändå utgör de inte hela Israels plan att etniskt rena landet och förneka någon form av palestinsk befrielse. Alltför ofta förbises det avsiktliga systemet som ekonomiskt splittrar och fördriver palestinier.

Detta system ålägger palestinier ekonomiska restriktioner, marginaliserar dem och tar bort deras ekonomiska instans samtidigt som de hämmar deras förmåga att ta emot bistånd, delta i den globala ekonomin och få tillgång till finansiella tjänster. Det visar sig genom den tillverkade nödvändigheten av bistånd, rättsliga ramar som kriminaliserar direkt och ömsesidigt bistånd, och obstruktiv, diskriminerande policy från privata och statliga enheter. När det sätts i detta sammanhang finns det ett tydligt sätt att beskriva detta system av ekonomisk utestängning och institutionellt sabotage – finansiell apartheid

Det är nästan omöjligt för utveckling och rehabilitering att ske mot bakgrund av varaktig, konstruerad politisk och ekonomisk destabilisering, ett faktum som föregår den 7 oktober men som sedan dess stått ut i skarp kontrast. Genom att vägra ge palestinier det stöd som krävs av ockupationsmakterna enligt internationell humanitär rätt och aktivt hindra alla medel att försörja sig själva, har den israeliska staten de facto krävt att internationella aktörer ska uppfylla behoven hos palestinier som lever under ockupation. Den nuvarande krisen i Gaza är inte källan till detta konstruerade beroende, och alla påståenden om att den är motsäger Israels 17 år långa israeliska belägring och blockad av Gaza (i sig själv en form av ekonomisk krigföring mot palestinier) som ödelade remsans ekonomi. Snarare har det förvärrat denna tillverkade nödvändighet och understrukit hur den bidrar till den ekonomiska marginaliseringen av palestinier.

Denna finansiella apartheid har tvingat palestinier, särskilt de i Gaza, att utnyttja nätverk för ömsesidigt bistånd för att få de nödvändigheter som krävs för att överleva. För amerikaner (inklusive de med familjemedlemmar i Palestina) innebär det en betydande risk att stödja palestinier antingen direkt eller via dessa nätverk. I en rapport som publicerades i februari, visade Palestine Legal och Center for Constitutional Rights att den amerikanska regeringen sedan 1960-talet ”har använt antiterrorlagar för att rikta in sig på den palestinska rörelsen och anhängare och för att stigmatisera palestinier som terrorister.” Denna farliga och dehumaniserande ram som används mot palestinier äventyrar alla icke-statliga hjälpinsatser. Bland de högst uppmärksammade exemplen på denna risk är fallet med Holy Land Five, som åtalades under lagen om ”materialstöd” för att ha donerat till palestinska välgörenhetsorganisationer som den amerikanska regeringen själv stödde.

Utöver det potentiella rättsliga ansvaret innebär tillhandahållande av hjälp direkt eller genom nätverk för ömsesidigt bistånd också risken för stängning av bankkonton och förbud mot att använda penningöverföringstjänster. Sanktionsregimer som riktar in sig på finansiering av terrorism har uppmuntrat finansiella institutioner och tjänsteleverantörer att vägra relationer och kontakter med individer och organisationer associerade med Palestina. Hotet om stränga ekonomiska påföljder har skapat ett ekosystem där palestinier och deras anhängare är utestängda under täckmanteln av försiktig riskhantering.

Som ett resultat av deras uteslutning från traditionella banksystem, tvingas palestinier och de som försöker stödja dem att använda tredjeparts finansiella tjänster. Men även med dessa tjänstemän hindrar eller direkt förhindrar systematiska metoder åtkomst. Till exempel vägrar PayPal att tillhandahålla sina tjänster till palestinier i de ockuperade palestinska områdena (även om de tillhandahåller tjänster till icke-palestinier som bor på illegala israeliska bosättningar på Västbanken), med hänvisning till högsäkerhetsrisker, en grov felaktig framställning med tanke på Visa, Mastercard och Apple tillhandahåller fortfarande finansiella tjänster på plats. I ett annat exempel på finansiella onlinetjänster som används för att hindra åtkomst, stängde Venmo (som ägs av PayPal) konton för individer och blockerade medel för individer som donerat till Gaza för att ge humanitärt stöd.

Dessa ekonomiska vägspärrar är inte begränsade till endast digitala plattformar. Kontantöverföringstjänster, som Western Union och Moneygram, deltar också i diskrimineringen av palestinier genom att blockera överföringar och begära kränkande dokumentation av både avsändare och mottagare. Palestinier och de som söker ekonomiskt stöd måste tillhandahålla födelse- eller äktenskapslicenser, egendomstitlar, låne- och inteckningsutdrag, information om företagsregistrering och skattelegitimation. Dessa unika dokumentkrav ställs endast på överföringar till palestinier. Dessutom har kontantöverföringar till palestinier en betydligt lägre gräns för hur mycket som kan skickas, och dessa överföringar är begränsade till att vara mellan individer relaterade till endast en grad.

Det är viktigt att notera att de system som påtvingar konstruerad ekonomisk instabilitet för palestinier inte är exklusiva för dem som bor i Gaza. Skatteintäkter som tillhör det palestinska folket via den palestinska myndigheten (PA) på den ockuperade Västbanken undanhålls regelbundet av den israeliska regeringen och används ofta som förhandlingskort för att utvinna eftergifter från både PA och den bredare israeliska regeringen. Dessa skatteintäkter är också föremål för frekventa avdrag av Israel. Mellan april och juli i år vägrade den ultranationalistiske israeliska finansministern Bezalel Smotrich att släppa skatteintäkterna, och medgav först efter att den israeliska regeringen godkänt fem illegala israeliska bosättningar på Västbanken. Under denna period fick endast 50-60 % av de offentliganställda sin lön. Effekten av politiskt spelmanskap som spelas med Västbankens skatteintäkter på den palestinska ekonomin förvärras ytterligare av, hittills, hot från samma minister om att fullständigt skära av palestinska finansinstitutioner från det globala banksystemet, ett drag som FN-experter varnar för skulle kunna ”förlama den palestinska ekonomin”.

I slutändan har sammanflödet av varaktig ekonomisk destabilisering och rättsliga ramar som kriminaliserar direkt och ömsesidigt bistånd skapat ett ekosystem som aktivt hämmar tillväxten av en robust palestinsk ekonomi. Genom denna finansiella apartheid isoleras palestinierna ekonomiskt och hindras från att ta några konkreta steg för att förbättra sin ekonomiska situation. Systemet med ekonomiskt utanförskap som den palestinska befolkningen i Gaza och på Västbanken utsätts för måste avvecklas. Det är dags för den palestinska ekonomin att omformas och återutvecklas.

Originaltext: End Israel’s system of economic apartheid in Palestine