Islamiskt Informations Forum

Det finns många tillfällen där man, som muslim, undrar vad som är bättre, att vara synlig och tydlig visa vår närvaro eller att vara osynlig och försöka bli ett obemärkt passerande spöke som ingen bryr sig om.

Naturligtvis om man blir agera som muslim kan man inte vara osynlig, inte när det gäller samhället där vi har ett ansvar och skyldighet att vara delaktiga. Givetvis är detta inte smärtfritt för de flesta av oss. Det är priset man ska betala när man vill hävda att vi är en gemenskap och betraktas av alla andra som en homogen sådan.

Förra veckans Uppdrag Granskning visade inte bara våra brister som gemenskap men också våra representanters oförmåga att hantera median och sakfrågor.

Utifrån det Uppdrag Granskning visade var imamernas eller rådgivarnas råd och agerande inte bara fel men oförsvarbar. Ändå försökte man försvara det och resultatet blev det den brukar vara, ifrågasättande och brännmärkning av islam som en kvinnofientlig och gammalmodig religion som inte hör hemma i ett modern demokratiskt samhälle.

Man kan ha olika synpunkter och vilja diskutera vad modern och demokratisk innebär eller mediernas opartiskhet, men det förändrar inte det faktum att vi inte har de rådgivare vi behöver i våra moskéer. Är det någon som är förvånad över det? Knappast, alla vi är medvetna om de brister vi har som gemenskap. De som försvarade dem gör det att gammal vana och en felaktig tolkning av vad broderskap och gemenskap betyder. De försvaras av behovet att enas bakom våra bröder som angrips, inte för att de gjorde något fel men för att de är muslimer. Vårt offer mentalitet verkar inte ha några gränser.

Det här är inte första gången vi befinner oss i denna situation, det blir inte heller den sista, ändå är det smärtsam att konstatera att vi inte har gjort många framsteg i frågan om vår ge-menskaps utveckling. De få resurser våra organisationer disponerar ägnas åt att bygga moskéer vi inte behöver istället för att satsa resurserna i det vi verkligen har brist på, bättre kunskap om islam bland muslimer och utbildade imamer med förankring och kunskap om vårt samhälle, vårt land.

Missförstår mig inte, vi har behov av platser där vi kan be och träffas, där vi kan lära oss mer om Islam, där våra barn kan bekanta sig med de islamiska principer, det vi inte behöver är stora byggnader som kostar enorma summor att underhålla med pengar våra organisationer inte har, och som är mer en symbol av vissa kulturers närvaro än Islams närvaro i Sverige.

En muslim är mycket mer en ett skägg och en lång arabisk dräkt eller en huvudduk, en muslim är sina handlingars man/kvinna, det är dem som visar vad Islam är, inte kläderna eller skägget. Detsamma gäller moskéerna.

Och när det gäller Sverige, antingen är vi svenska muslimer eller så packar vi våra väskor och åker vi ”hem” som vissa säger. Vi kan inte fortsätta att leva här och hävda att i detta land kan man inte uppfostra muslimska barn. Ett samhälle där muslimer kan leva ut sin religion skapas inte av staten, kulturen eller traditionen, den skapas av muslimer som lever som de lär. Om ni vill lura er själva att tro att bara för att man talar arabiska på en bestämd plats och islam funnits där i flera hundra år är den ”muslimsk” eller ”islamisk” nog för att uppfostra barn, gör det, men kom inte tillbaka och klaga på att vi förföljs och att andra inte förstår oss eller hatar oss.

Det Uppdrag Granskning gjorde, var att sätta finger på såret, vi har inte lyckats skapa en svensk muslimsk identitet bland muslimerna i Sverige, en identitet som kombinerar det islamiska med det svenska. Vi fortsätter att skapa och göda illusionen om ett samhälle som inte finns varken här eller någon annanstans förutom i många muslimers huvud.

Kravet på en verklighetsanpassad rådgivning i våra moskéer, grundat på de islamiska principerna borde komma från alla muslimer i Sverige. Vår verklighet finns i det land vi lever i, Sverige.

Patriarkala och kvinnoförnedrande mönster som hör hemma i andra länder och kulturer ska inte spridas här. De är dessutom inkompatibla med de islamiska principerna. Islam har genom tiden berikats av alla de kulturer där den har fått fotfäste. Varför kan det inte ske samma sak här?

Vi argumenterar inte för en radikal ändring av de islamiska principer men för en implementering av dem till punkt och prick med de friheter, skyldigheter, ansvarstagande och respekt för alla som den innebär.

Islam innebär respekt för individen, för familjen, för barn, kvinnor och de äldre. Islam innebär respekt för skillnader och för alla som inte bekänner sig till vår tro. Islam innebär förändring, framtidstro, utveckling och nytänkande. Islam påbjuder försvaret av de svaga inte av de starka och mäktiga. Islam innebär accepterande och underkastelse till Guds vilja och om vi inte gör det, kan vi verkligen kalla oss muslimer?