Richard Falk – Middle East Eye
Sedan den inrättades 2002 har Internationella brottmålsdomstolen (ICC) kämpat för att hitta en väg till legitimitet.
Dess skapelse var en triumf för det globala södern när det gällde att utöka den potentiella räckvidden för internationell straffrätt, även om den från början var begränsad av dess existens utanför den formella FN-ramen och av misslyckandet hos de geopolitiska ”tre stora” (USA, Kina och Ryssland) att gå med. När det gäller nuvarande oro begränsas det också av Israels vägran att skriva på anslutning till domstolen.
Trots sin breda representation, inklusive 124 medlemsländer, har ICC kämpat för erkännande, inflytande och legitimitet.
Under de första åren anklagades det för att fokusera sin verksamhet på de påstådda förseelserna från afrikanska ledare, vilket tyder på en rasistisk partiskhet.
Senare, i förhållande till USA:s påstådda brott i Afghanistan och Israel i det ockuperade Palestina, satt ICC på filer som innehöll rikliga bevis som motiverade, åtminstone, noggranna undersökningar för att avgöra om åtal och åtal var rättsligt berättigade.
Eftersom domstolen inte gjorde något, bildades ett intryck av att ICC var för svagt för att stå emot västerländska påtryckningar. Dess passivitet tillskrevs delvis den radikala ultranationalismen i Trumps presidentskap, som hade magen att införa sanktioner mot sin åklagare i ett försök att förhindra utredningar av USA och Israel.
Historien fortsätter, men med vändningar. När Ryssland attackerade Ukraina 2022 uppmanades ICC av Nato att agera med ovanlig brådska. Den tvingade genom att påskynda sina förfaranden att gå vidare med ett beslut om huruvida Rysslands president Vladimir Putin skulle åtalas för krigsförbrytelser – som återigen tycktes tjäna västvärldens intressen – och utfärdade snabbt en arresteringsorder.
Rykte om svaghet
Sådan brådska har inte varit uppenbar i ICC:s svar på det juridiska initiativet från Chile och Mexiko angående den pågående humanitära katastrofen i Gaza, där de två regeringarna har bett domstolen att utreda Israels kränkningar mot civila.
Hittills har ICC inte svarat på detta brådskande initiativ, även om det allmänt anses vara på väg att göra det. Åklagaren, Karim Khan, misstänkt för västerländska sympatier, är under ökande press att agera inför Gazas allt djupare humanitära katastrof.
Denna skillnad i ICC:s svar har förstärkt intrycket av dubbelmoral i tribunalens behandling av anklagelser om internationella brott.
ICC ses allmänt som en svag institution, framför allt för att inte få nyckelstaters deltagande eller samarbete redan från början. I detta avseende har det varit ogynnsamt jämfört med Internationella domstolen (ICJ), som alla medlemmar av FN automatiskt är parter i.
ICJ är allmänt respekterad för att ha upprätthållit en hög grad av professionalism när det gäller att bedöma meriterna i rättsliga tvister som hänvisas till prövning. Detta positiva rykte förstärktes avsevärt av dess nästan enhälliga interimistiska order i januari och mars, som beviljade flera provisoriska åtgärder som Sydafrika begärt för att förhindra Israels ”tänkbara folkmord” i Gaza.
Israel beordrades juridiskt att tillåta humanitärt bistånd att nå palestinska civila utan inblandning, åtminstone tills en slutgiltig bedömning av folkmordspåståendet har fattats av ICJ, i en process som förväntas ta flera år – vilket minskar relevansen av dess bedömning för i stor utsträckning.
Utöver ICJ:s konstaterande att Israel sannolikt skulle kunna begå folkmord i Gaza, utfärdade FN:s särskilda rapportör för Palestina, Francesca Albanese, nyligen en rapport om ”folkmordets anatomi”.
Ändå, trots lagliga order för Israel att sluta ägna sig åt folkmordsbeteende, utlovas utsikterna att dess blodiga fortsättning dagligen av israeliska ledare, som är redo att beordra en attack mot Rafah och lägga sista handen på deras angrepp mot mänsklighetens moraliska känslighet. – och palestiniernas överlevnadsutsikter.
Politisk frestelse
Om jag blev tillfrågad för en vecka sedan skulle jag ha sagt att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu skulle vara den sista personen att komma till ICC:s institutionella undsättning, om än på ett bakhandssätt. Men han hoppade på att svara efter att läckta rykten antydde att ICC var på väg att utfärda arresteringsorder som namnger Netanyahu, försvarsminister Yoav Gallant och arméchefen Herzi Halevi.
Netanyahu gick till offensiven. Hans fyra minuter långa videotirad mot ICC är värd att se, om så bara för att få en känsla av hur potentiellt formidabel domstolen kan bli om den fungerar som den ska. Om det tar Netanyahu på sig, skulle ICC äntligen göra sitt jobb.
Inom denna miljö har ICC en möjlighet att agera i enlighet med sitt mandat och återlösa sitt rykte om ryggradslöshet. Det är utan tvekan politiskt frestande för domstolens åklagare att svika dessa förväntningar genom att begränsa ICC:s agerande mot israeliska och Hamas-ledare till deras påstådda brott före 7 oktober.
En sådan undanflykt skulle vara en dubbel besvikelse för dem som vill öka trycket på Israel att acceptera en vapenvila, följt av direktiv om ansvari, skadestånd och återuppbyggnad.
Vi står kvar med pusslet om varför ICC, med sin låga institutionella aktning, uppenbarligen ses som så mycket mer hotfull för Israel än de fokuserade direktiven från den långt mer etablerade ICJ. Kan det vara så att den personliga karaktären hos de möjliga arresteringsorderna ledde till mer av en känslomässig tillbakagång?
Netanyahu sa att arresteringsorderna skulle utgöra ett dödligt hot mot demokratiernas rättigheter att försvara sig mot sina onda fiender och peka ut Iran. Men vi borde alla veta vid det här laget att Israel inte har för avsikt att följa internationell lag, oavsett vilken källa till auktoritet.
I denna mening är vikten av ICJ, och potentiellt ICC, att stärka den växande vågen av stöd för palestinska rättigheter runt om i världen, tillsammans med ett framväxande samförstånd av det slag som bidrog till det amerikanska nederlaget i Vietnam och dömde den sydafrikanska apartheidregimen. Om det palestinska folket äntligen inser sina grundläggande rättigheter, kommer det att vara tack vare motståndet från de utsatta, vilket förstärks av människors transnationella aktivism överallt.
Särskilt uppmuntrande är utbrottet av pro-palestinska protester och deras frekventa kontroversiella förtryck i hela USA och i ledande europeiska länder, vilket tyder på ett ökat civilsamhällets engagemang i kampen för en vapenvila och en förändrad inställning till Israel av de liberala demokratierna i Väst.
Originaltext: War on Gaza: The ICC must seize this moment to hold Israel accountable