Parvez Ahmed
I år till följd av en slump i månkalendern firades Eid ul Fitr och Durga Puja, två stora religiösa högtider i Indien, inom en vecka efter varandra i slutet av september. Efter tjugotvå år, kunde jag bevittna både festiviteter i min födelse stad Kolkata. En röd tråd mellan Pujas och Eid är benägenheten bland de troende att handla nya kläder och presenter med samma glöd och glädje som julshopparna i min adopterade hemland USA. Området känd som den Nya Marknaden är centrum i shopping området i Kolkata. Jag hade ett par saker att shoppa för min familj och helt naturligt drogs mot den plats där alla Kolkata vägar tycks sammanstråla.
Medan jag kämpade mot värmen och fuktigheten en eftermiddag i slutet av september mitt bland de förkrossande folkmassorna, kunde jag inte undgå att märka att den överväldigande majoriteten av skyltar på alla affärer var Puja hälsningar, med välönskningar till alla som firade Durgautsov. Lysande med sin frånvaro var alla välönskningar till det muslimska samfundet för deras Eid. Muslimer som utgör över tjugo procent av befolkningen i Kolkata, har blivit dess osynliga minoritet, de trängs alltmer ut från torget i Kolkata och därefter.
Efter Indiens blodiga och tragiska delning många muslimer, särskilt eliten, emigrerade till Pakistan och lämnade efter sig ett politiskt och socialt vakuum. De som valde att stanna i Indien var fler än de som valde att gå till Pakistan. Ändå har de indiska muslimer stigmatiseras som Indiens femte kolonn. Den efterföljande uppkomst av den hinduiska politiska identitet präglade av Hinduvta rörelse, brist på kreativa idéer inom det muslimska samfundet för att förstärka deras självförtroende, läroplanen som efter självständigheten beskrev muslimer som outsiders, islamofobi och våld i islams namn, alla har bidragit till att marginalisera Indiens muslimer.
AG Noorani kommenterade i en bok recension för The Hindu, ”Det (det muslimska problemet) måste behandlas skyndsamt och på allvar som ett av de nationella problemen. Diskriminering av muslimer är en skamfläck i Indiens demokratiska meritlista. Skamfläcken måste raderas snabbt och med beslutsamhet av alla indier som tror på en stor Indiens ideal.” Sålunda bör tanken att förbättra situationer för muslimer i Indien inte ses som antingen lugnande åtgärder till en röstberättigad grupp eller enbart som ett altruistiskt program för att lyfta ett av Indiens mest förtryckta socio religiösa samfund.
Ihållande religiös diskriminering och återkommande våld mellan folkgrupper besudlat Indiens ideal och värderingar. Det har försvagat Indien trovärdighet som en sekulär stat där multietniska och multireligiösa samfund kan säkert och fritt leva tillsammans. Urholkning av de grundlagsskyddade grundläggande rättigheterna har varit en stor besvikelse för Indiens muslimska ungdomar. De upprepade misslyckande av både lokalt och nationellt regeringar om att vidta lämpliga åtgärder för att skydda minoriteternas rättigheter har föranlett att USA:s kommitté för internationell religionsfrihet har lagt Indien på 2009 bevakningslista.
Trots det uppenbara behovet av att rätta till problemet, har religiösa fanatiker och fundamentalister stött uppfattningen att en förbättring av muslimernas situation är ett nollsummespel. I synnerhet Hinduvta rörelsen har spridit en felaktig föreställning att en vinst för det muslimska samfundet är en förlust för hinduer. Men i dagens globaliserade samhälle, makten finns inte i en sidas exklusivitet (tydlig bevisat av George W. Bush regeringstid) utan snarare i en effektiv ömsesidighet mellan alla som är en del av en nations framtid. Därför bör frågan om att förbättra muslimernas situation vara lika mycket en hindu angelägenhet som ett muslimsk strävan.
Att förbättra muslimernas situation i Indien kräver en tredelad ansträngning där alla delar arbetar tillsammans på ett holistiskt sätt att omvandla dagens utmaning till morgondagens möjligheter. Den första delen ligger utan tvekan på Indiens muslimska samfunds axlar. I stället för att falla för politisk retorik som förespråkas av självutnämnda ledare, måste muslimerna överge sin cyniska inställning och engagera sig i den indiska politiska, sociala och kulturella liv med kraft och en positiv attityd. Medborgarrättsrörelsen i USA kan tjäna som en inspirerande modell. Integration kommer att bli mer effektiv om de indiska muslimerna harmonisera sin islamiska identitet med sin indiska.
Sådana integrerande åtgärder kan endast ske om Indiens statliga, lokala och centrala myndigheter kommer med nya djärva förslag för att rätta till de uppenbara brister som påpekats av Sachar rapport. Även om mycket av det som står i rapporten var välkända för muslimer är Sachar Rapporten en tydlig markering för dem blundade bort det muslimska problemet eller skyllde det på en utländsk konspiration. Sachar rapporten är besvärande i sitt påpekande att maktlöshet bland Indiens muslimer är ett indiskt problem som uppstått genom årtionden av vanvård och övergrepp som hänger som en kvarnsten över Indiens annars levande demokrati. Ironiskt nog stater som Västbengalen och Kerala som skröt om att vara de mest liberala regeringar var lika klandervärda i deras brist på uppmärksamhet kring problemet med den muslimska gruppens maktlöshet som regioner som var mer religiösstyrda som Gujarat. Jag blev chockad över att höra att i min födelse delstat, Västbengalen, är muslimska företrädare i statens offentliga institutioner exakt noll procent!
Annan statistik är lika tragisk – mindre än 4 % muslimer avslutar skolgången, 1 av 25 universitetsstudenter och 1 av 50 forskarstudenter vid universitet och högskolor är muslimer, och trots att muslimer är nästan 14 % av Indiens befolkning andelen av muslimer i de offentliga tjänster är 4,9 %, i Indiens säkerhetstjänster är muslimsk representation 3,2 %, endast 2,1 % av de muslimska bönder har egna traktorer och bara 1 % egna handpumpar för bevattning, men om det finns ett ställe där muslimer är klart flera än hinduer är det i fängelserna (ungefär som svarta i Amerika).
Det kommer att vara ett misstag att lämna uppgiften att förbättra muslimernas situation enbart till de lokala regeringar goda vilja. När Indien omvandlas till en marknadsekonomi är det den privata sektorn som kommer att spela en större roll i Indiens ekonomisk och social omvandling. Indiens stora näringsliv kan, om de väljer det, spela en positiv roll för att förbättra situationen för Indiens muslimska minoritet. En mekanism för att skapa en indisk företagsarbetskraft som speglar Indiens socio religiösa samfund är en frivillig anslutning till FN: s Global Compact. År 2000 lanserades Global Compact som är ett försök av FN att skapa en mer hållbar, rättvis och inkluderande världsekonomi.
För att uppnå detta mål, har Global Compact fastställd tio principer uppdelade inom områdena för mänskliga rättigheter, arbete, miljö och korruptionsbekämpning. Om näringslivet vidtar nödvändiga åtgärder för att tillämpa dessa principer, kommer det oundvikligen att leda till att inte bara bevara de vinstmarginaler företagen har men att välfärden sprids i samhället. Genom att sätta stop för all öppen och dold diskriminering på arbetsmarknaden, kan företagen bidra till att förbättra situationen för Indiens minoriteter. Genom att följa högre miljökrav kan företagen också hjälpa de fattiga (inklusive men inte bara muslimer) vilka vanligtvis är de främsta offer för miljöförstöringen.
Frågan om förbättring av muslimernas situation handlar mer om Indiens framtid än enbar det muslimska samfundet. En bättre utbildad muslimska samfundet kommer att utgöra ett mer upplyst indisk arbetskraft som leder till bättre affärsmöjligheter och en mer hållbar tillväxt för Indiens ekonomi. Nästa steg i Indiens ekonomiska utveckling kommer sannolikt inte från call centers och outsourcing. Snarare kommer den som följd av bättre betalda tjänsteorienterade arbetstillfälle som kräver en stor utbildad arbetskraft. Ett muslimskt samfund med bättre situation kommer också att innebära färre säkerhetsrisker och mindre sociala spänningar.
Sachar Kommissionen rekommenderar att 15 % av alla statliga medel anslås till muslimsk välfärd och utveckling. Även om detta kan fungera på kort sikt, på lång sikt behöver muslimerna lika möjligheter inte kvoter eller allmosor. Detta kan ske genom inrättandet av ”Equal Opportunities Commission” ungefär som ”Equal Employment Opportunity Commission (EEOC)” i USA. En sådan myndighet, beväpnade med rättsliga befogenheter, kan vara till stor hjälp i att ge Indiens muslimer bättre möjligheter i likhet med det EEOC fortsätter att göra för USA:s minoritetsgrupper. Dessa förslag, bland de många som gjorts av Sachar rapporten, är inte svåra att genomföra om regeringar och medborgare tillsammans åtar sig uppgiften att ändra deras inställning som alltför länge har sett frågan om muslimernas förbättrade situation som ett nollsummespel som tvingad dem att bli Indiens osynliga minoritet.
Parvez Ahmed, Ph.D. är en amerikansk Fulbright forskare som för närvarande arbetar i Bangladesh. Han är docent i finansiering vid North Florida Universitet. Han är också en flitig kommentator om islam och de amerikanska muslimernas situation. Flera artiklar finns det att läsa på hans blogg http://drparvezahmed.blogspot.com.
