Från boken Islams Profeten. Hans liv och arbete

Det hade gått tretton månader sedan mötet vid Badr, och vapenvila mellan Mecka och Medina var långtifrån förverkligad.
Under tiden hade de judisk-islamiska relationerna i Medina blivit förgiftad och en judisk delegation åkte till Mecka för
att sporra Quraysh att hämnas, utan tvekan garanterade denna delegation sitt stöd för Meckaborna i Medina.

Detta skyndade de sistnämndas förberedelser och i månaden Shawwal 3 H. lämnade Mecka en armé av 3000 soldater, från
allierade och legosoldater, mot Medina. Profeten tyckte att man skulle stänga sig i staden och kämpa inifrån, men de unga
insisterade på att anfalla fienden utanför staden i strid. Eftersom angriparna hade slagit läger i nordvästra Medina, gick
profeten till dem, och tillbringade natten i Shayain (mellan Medina och Uhud berget, där Shayain moské finns nu) och hans
fru Umm Salama kom med hans middag till honom (Samhudi, 2:a förlag sida 865), och på morgonen avancerade han till Uhud och
inrättade sitt läger i en klyfta på bergets slut.

Enligt överenskommelse, borde judarna i Medina kämpa tillsammans med muslimer för att försvara staden, men de flesta av
dem vägrade att kämpa med ursäkten att slaget hade planerats till en lördag. Men en liten grupp judar kom, men profeten
var misstänksam mot dem och därför nekades dem inträde i det muslimska lägret.

Med endast 700 muslimer gick han att möta tre tusen fiender som hade ett kraftigt kavalleri på 200 hästar. Profetens
strategi var effektivt, fiendens kavalleri vars hälft stannade med infanteriet, stoppades medan den andra hälften gjorde
en längre marsch förbi berget Uhud för att attackera muslimerna bakom linjerna, men de hindrades av de muslimska bågskyttar
som hade placeras på en strategisk kulle. Terrängen tillät muslimerna att stå emot en fiende som var fyra gånger större.

Den första fasen av slaget såg fienden flyr från muslimernas attack. De muslimska bågskyttar, som hade stoppat fiendens
kavalleri, glömde profetens uttryckliga order: ”Lämna inte er plats, även om ni ser fåglarna äta våra kroppar.” Deras
ledare varnade dem och många stannade, men de flesta av dessa bågskyttar lämnade sina ställningar för att plundra de
besegrade fienden.

Detta förändrade allt. Den andra halvan av kavalleriet, ständigt vakande, slog igen och gick bakom de muslimska leden.
Muslimerna vände för att försvara sig mot kavalleri, som lättade trycket på fiendens huvuddel och de flyende återvände för
att återuppta attacken. Situationen blev kritisk för muslimer, fångad mellan två ”eld”. I denna förvirring en fientlig
soldat sade att han hade dödat profeten. Detta blev ett nederlag för muslimerna som flydde i alla riktningar.

Muhammad sårades, han föll till och med i en av de brunnar som fienden hade grävt och kamouflerad. Men det fanns
åtminstone ett litet antal troende, däribland några kvinnor, som fortsatte striden och försvaret av deras profet. När de
såg att det inte fanns mycket att göra, började fienden dra sig tillbaka från slagfältet. Muslimerna förlorade 70 män,
bland dem Hamza, Profetens farbror.

Kvinnorna utmärkte sig i detta slag, först förlorade fienden en efter en flera av sina flagbärare, tills ingen vågade
plocka upp de fallna flaggorna, vid den tidpunkt, en ahabishi, Amra, tog upp den och försvarade det fram till slutet av
slaget. Hassan komponerade sedan en satir mot Meckas legosoldater från Ahabish stammen: ”Om en harithi kvinna inte hade
varit där, skulle ni ha sålts på marknaden som slavar.”

För sin del hade Hind, hustru till Abu Sufyan, fiendens befälhavare, glöm inte sitt löfte. Hon gick till Hamzahs lik,
profetens farbror, som hade dödat hennes far och son vid Badr, och öppnade hans buk och tog upp hans lever och tuggade på
det. Sedan klippte hon hans näsa, öron etc. och tog det hela i en krans. En annan kvinna från Mecka, Sulafa, dotter till
Sad, vars barn hade dött i Hud, svor att hon skulle dricka vin i skallen från den som hade dödat honom.

När det gäller de muslimska kvinnor, Umm Umara kämpade som en man och hennes gärningar väckte profetens beundra. En annan
typ av värde finner vi i Hind, Amrs dotter från den muslimska mediniska stam från Dinar gruppen. Efter striden, när
muslimerna återvände till Medina, fick hon veta att hennes man, hennes far och bror hade alla dött, då frågade hon: ”och
profeten, vad hände med honom?” När de sa att han var tryggt och säkert och hon såg honom personligen, improviserade hon
en vers som uttryckte perfekt hennes känslor, ”Eftersom du lever, kan vi glömma alla andra olyckor ”.

För att återgå till själva striden, med hjälp av några av hans anhängare lämnade profeten gropen, han klättrade berget
Uhud och vilade i en grotta belägen på östra sidan, en grotta som vördas av pilgrimer i dag. Gradvis fick muslimerna höra
nyheten och började samlas framför denna grotta. En grupp av fiender försökte erövra toppen, men eftersom de inte visste
om Muhammeds närvaro, visade de inte särskilt intresse på denna handfull muslimer som kastade stenar från ett säkert
ställe på toppen. Abu Sufyan tog en sista runda på slagfältet innan han retirerade, han närmade sig grottan och frågade
med hög röst: ”Lever Muhammed?”. Profeten förbjöd att svara.

Abu Sufyan fortsatte: ”Är Abu Bakr vid liv? Är Ummar vid liv? och så vidare.” Eftersom han inte fick något svar, gladde
sig han och sade: ”Sannerligen är de alla döda. Prisad vara vår idol Hubal.” Umar kunde inte längre hålla tyst och ropade
till honom för att visa att han hade fel. Abu Sufyan kände igen Umars röst och fick han veta att profeten levde, och att
han även hörde dialogen. Det är förvånande att Abu Sufyan sedan nöjde sig med att säga: ”En dag för en dag, Uhud för Badr,
Hanzalah (ibn Abi Amir) för Hanzalah (min son), om ni vill, kom och leta efter mig nästa år vid Badr vid samma tid.”

Han gick därifrån sedan med sina trupper mot Mecka, utan att ens tänka på att plundra Medina, som nu var försvarslös. Var
det ett dåligt beslut? Hade Abu Sufyan redan låtit gå sina legosoldater och var tvungen att gå därifrån eftersom han ensam
inte kunde besegra den sista muslimska motstånds grupp, hur viktigt den än var? Hade han kanske kvar en viss kärlek till
sin barndomsvän som han hjärtlig beundrade, och eftersom han redan vunnit en seger, ville nöja sig med det, och inte
hatade profeten själv? Eller efter att ha observerat i början av striden hans legosoldaters svaghet, vars bevisade feghet
skulle ha ursakat en förlust av striden, ville han inte försöka en ny kamp med oviss utgång? Kanske fruktade han en
förändring i muslimernas situation som skulle ha förstört den redan vunna slaget? I vilket fall som helst skulle det vara
absurt att tro att Abu Sufyan avsiktligt hade förrått sina hedniska kolleger, han hade ingenting att vinna på det.

Alltid försiktig och nog med att hålla sitt sinnes närvaro, hade profeten skickat en scout för att informeras om fiendens
rörelser. Så fick han veta att han red på en kamel och hästen gick vid hans sida. Muhammad sade: ”De är redo att göra en
lång resa, om han ville attackera Medina, skulle han rida en häst.”

Profeten tog hand om de sårade, övervakade begravningen av de döda, ledde bönen (salat), inte stående utan sittande och
sedan gick till Medina. Han förstod inte anledningen till fiendens tillbakadragande, tänkte på att hans plikt var att
förfölja honom även om det skulle leda till att fienden ångrade sitt beslut och skulle ändra det. Han var inte fel, men
dessa försiktighetsåtgärder var tillräckliga för fienden för att fortsätta sin resa, och legosoldaterna hade inget
intresse av att riskera sina liv utan nya löner.

Vi bör minnas i förbigående att munken Abu Amir, vid profetens ankomst till Medina, frivilligt hade han gått i
landsförvisning och bosatte sig i Mecka. Han följde med Mecka folket till Uhud expedition, det var han som borrade
brunnarna och kamouflerade dem. I slutet av striden, vände han sig till de muslimska linjer och uppmanade sina tidigare
landsmän att hoppa av från profeten. Tydligen väntade han inte sig det grova svar han skulle få på sin uppmaning.

Tragedin i ar-Rayi

Meckaborna hade meddelat priset på muslimernas huvud. Några medlemmar i Ahabishi förbundet (med släktband med Adal och
Qarah) hade gått till Medina några månader efter slaget vid Uhud för att begära sändning av missionärer. Profeten valde
ett dussin, men när de kom till ar-Rayi i utkanten av Mecka, blev de förråda på natten, och när de ville motstå gripande
dödades de flesta i området av stadens invånare. Men tre av dem gick med på att gå med hudhailier, invånarna i området som
hade lovat att respektera deras liv och nöja sig med en lösesumma.

De gick med dem till Mecka, men en av dem kände en föraning om de brutaliteter som de skulle tvingas uthärda och det öde
som väntade honom, lyckades göra sig av med sina bojor, och efter en kamp, dödades honom. De andra två lämnades över till
Mecka i utbyte för två hudhaili fångar som fanns i Mecka.

Safwan ibn Umeya tog en av de två, och sände hans slav Nastas (Anastasio ¿? Kristen?) att döda honom offentligt. Publiken
till denna offentliga utförande förolämpade profeten, men blev förvånade och även chockade av att se hur en muslim älskade
sin Profet även inför en säker död. Samma öde väntade den andra fången, och hans beteende rörde familjen som ansvarade för
hans fångenskap i deras hem, så mycket att de omfamnade Islam.

Faktum är att innan han skulle tas till platsen för korsfästelsen bad fången om en skål för att göra sin tvagning och
förbereda sig för döden. Husets fru skickade skålen med sin egen son, en pojke. Det var för sent när hon insåg att det var
farligt att skicka ett barn till en dödsdömd man. Men Jubaib, fången, tog skålen, och smekte pojkens huvud och sade att en
muslim inte sviker det förtroende man har lagt på honom, och så han lät honom gå.

Vi ska avslöja en liten detalj om Meckas vidskepelse, för Meckaborna, var stadens territorium helig, för att döda de dömda,
leddes dem till Tan’eem, utanför den heliga marken. De roade sig under en lång tid med att tortera fången med sina spjut.

Utmaningen återkallas

I Uhud hade Abu Sufyan utmanat muslimerna till en återträff vid Badr, ett år efter slaget vid Uhud. Muslimerna antog
utnämningen, men Mecka meddelade att på grund av torkan, ajournerades mötet till en annan gång. Muslimer stannade där och
väntade, de lastade varor i stället för vapen, och den årliga mässan som ägde rum vid den tiden i Badr gav dem stora
vinster. Muslimska poeter skrev verser för att förlöjliga sina motståndares feghet.