Den gudomliga vägledningen som mänskligheten fått har endast förmedlats genom två kanaler, genom Guds ord och genom de
profeter som Han har utvalt för att meddela Sin vilja till människorna. Dessa två kanaler har alltid varit förenade och
alla försök att lära känna Guds vilja genom att åsidosätta någon av dem har lett fel.

Hinduerna brydde sig inte om sina profeter, utan fäste all uppmärksamhet på sina böcker, som bara erbjöd ordgåtor som
de till sist inte kunde förstå.
De kristna, å andra sidan, åsidosatte Guds bok och tillmätte Kristus all betydelse, vilket innebar att de inte bara
upphöjde honom till en gudomlighet, utan även att de gick miste om den Tawhid (monoteism) som Bibeln innehåller.

De stora skrifter som uppenbarades före Koranen, Gamla Testamentet och Evangeliet, fanns i själva verket inte i bokform
förrän långt efter att respektive profeter gått bort. Detta berodde på att anhängarna till Moses och Jesus inte gjorde
några större ansträngningar för att bevara uppenbarelserna under dessa profeters livstid. De blev nedskrivna långt efter
deras död. Bibelns böcker, både Gamla Testamentet och Nya Testamentet, består följaktligen av översättningar av olika
personers berättelser om de olika uppenbarelser och innehåller både förändringar och tillägg, som är gjorda av nämnda
profeters anhängare.

Den sista uppenbarade boken, Koranen, finns däremot bevarad i sin ursprungliga form. Gud själv har lovat att den ska
bevaras och det var därför hela Koranen skrevs ned under profeten Muhammeds livstid, då olika delar av den nedtecknades på
palmblad, pergament, benbitar osv.
Dessutom hade tiotusentals av profetens följeslagare lärt sig hela Koranen utantill och profeten brukade själv recitera
den för ängeln Gabriel en gång om året, samt två gånger då han var på väg att dö.

Den förste kalifen, Abu Bakr, anförtrodde sedan åt profetens skrivare Zaid ibn Thabit att samla hela Koranen i en volym.
Denna volym fanns hos Abu Bakr tills han dog.

Sedan fanns den hos den andre kalifen, Omar, och efter honom övertogs den av Hafsa, profetens hustru. Det var på grundval
av denna ursprungliga kopia som den tredje kalifen, Othman, framställde kopior, som sändes till muslimska oråden. Koranen
blev så noggrant bevarad därför att den är den bok som innehåller vägledning för hela mänskligheten och för all framtid.
Detta är anledningen till att den inte riktar sig endast till araberna, på vilkas språk den uppenbarades, utan talar till
hela mänskligheten: ”O människa Vad har fått dig att avvika från din Herres väg.”

Hur Koranens lära skall praktiseras har fastställts genom profeten Muhammeds exempel. Det speciella med Koranen är att
dess undervisning syftar till människans allmänna vallfärd och är baserad på de faktiska möjligheterna.

I alla sina dimensioner är den koraniska visdomen avgörande. Den fördömer varken kroppen eller åsidosätter själen. Den
förmänskligar inte Gud och förgudar inte heller någon människa. Allting har fått sin rätta plats i skapelsens helhet. De
forskare som hävdar att Muhammed (frid över honom) var författare till Koranen, påstår i själva verket något som är
mänskligt omöjligt.

Skulle någon person under det sjunde århundradet e. Kr. kunna komma med sådana vetenskapliga sanningar som Koranen
innehåller? Skulle han ha kunnat beskriva fostrets utveckling i livmodern på samma sätt som den moderna vetskapen?
Varje uppriktig och opartisk sanningssökare kommer slutligen inse att Koranen är Allahs uppenbarade bok.