Människor som delar en egen världsuppfattning grupperar sig och ser sig själva i vi form. För många människor är
huvudorsaken till att de samlas deras hudfärg eller ras tillhörighet. För rasister, så är deras speciella ”Vi” t ex
huruvida man är vit eller svart, jude eller arab. För andra kan detta speciella Vi, bero på klass tillhörighet eller
ens yrke. Marxister, t ex, såg sig själva huvudsakligen som arbetare samlade och emot kapitalister som utnyttjade dem.
För andra så uppstår deras identitet huvudsakligen ur deras hängivenhet till en individ. För kristna är det t ex deras
kärlek till Kristus som för dem samman.

För muslimer så är deras ”Vi” inte beroende av någon ras, klass, regional eller språklig identitet. Anledningen till
detta är att sådana identiteter inte ger någon vägledning till vad som å ena sidan är gott och sant och å andra sidan
dåligt och klandervärt. Islams anhängare är inte begränsade till folkslagen araber, turkar, perser, berber, kurder,
malajer, kineser, fattiga, rika, förtryckta, vita, svarta, asiater, österlandet eller västlandet. Ingen av dessa kan
riktigt definiera detta ”Vi” hos muslimerna som tillhör
Ummah eller de troendes universella gemenskap.
Det är därför absurt att stämpla muslimer som ett ”etniskt samfund” som så ofta görs på platser som t ex i
Storbritannien.

Vad är då det muslimska folket? Det är ett folk som överlämnat sig själva till Gud. Dess verkliga identitet baseras på
deras tro på Gud.

Detta trosband är den viktigaste basen när man vill binda samman människor i harmoni och för att nå de högsta värdena för
vilka människan är skapad.

P.g.a. de dominerande kraven i denna tro, så kan det inte finnas en marxist som är muslim eller en muslim som är för en
ras, Ummah kan inte inom dess ramar acceptera någon person som bekänner sig till någon ideologi eller tro som går emot
detta emellertid ska man vara väldigt försiktigt innan man stämplar någon som kafir eller en otrogen. Man kan inte stämpla
en muslim som otrogen on han bekänner sig till
Shahada och handlar därefter, och utför Islams obligatoriska plikter.

Det finns en utomordentlig rikedom och variation bland muslimska kulturer som möjliggjorts av det faktum att Islams
moraliska och legala grunder förutsätter att allt är tillåtet så länge det inte är förbjudet, och inte tvärtom. Därför
har lokala traditioner som inte bestrider någon av Islams lagar eller principer, med lätthet införlivats i de muslimska
folkens kultur. På detta sätt har Islam motarbetat det som är avskyvärt och bevarat mycket av vad som är bra i olika
kulturer. Den har inte sökt att skapa en total likformighet genom att utplåna lokala språk, klädedräkter, maträtter,
konstnärliga uttryck eller inhemsk arkitektur. Enhet och variation är alltså två av det muslimska Ummahs kännetecken.
Tack vare denna enhet så är det möjligt för en muslim att resa varhelst i världen och genast känna sig hemma hos muslimer
på plats, trots skillnader i sätt att klä sig, språk eller ekonomiska förhållanden. Man utbyter samma hälsningsfras som
manar till fred, Assalaam aleykoum, med lätthet utföra bönen i dess församling och man skulle känna det varma välkommandet
som visas mot en broder eller syster i Islam.

Som muslim så tillhör man detta Ummah i kraft av ens tro på Gud och särskilt av ens bekännelse till Shahada. Islams
historia är full av exempel på ickerasism. Bilal Suhayt och Salman var inte bara icke araber utan även personer som
tidigare varit slavar som fick utstå både orättvisa och förtryck. De var Profetens nära och kära följeslagare och p.g.a.
deras starka tro och deras ståndaktighet har de haft en speciell plats i alla muslimers hjärtan genom alla tider.

Det är alltså varken ras, status eller rikedom som gör medlemmen utan det muslimska Ummah. Det är medvetenheten om att
vara människa och bekräftandet av Guds enhet som är grunden för Ummahs enhet.

Din hudfärg eller det språk du talar ger dig ingen fördel som människa i Guds ögon. Trots det så skapar människor sin
egen värld och sköter sina sociala, politiska och ekonomiska angelägenheter efter hudfärg och språk. Utifrån detta anser
de sig själva som överlägsna andra som har en annan hudfärg och plågar, förtrycker och undviker dem ofta helt och hållet.

Rasism eller rasmedvetenhet är alltså en utav de största orsakerna till ondska och är en fara i den civiliserade världen.
Skillnader i hudfärg och språk bland människor är inte till för att väcka ilska och leda till brutalitet. Det är till för
att visa den fantastiska storslagenheten i Guds verk.