Det finns vissa framtida hinder som vi inte kan på något sätt förändra eller förminska i förväg. Men
eftersom vi tror att vi kommer att möta dem, fokuserar vi hela vårt sinne och energi på sådana händelser
som paradoxalt nog inte har inträffat.

Vi låter bördan överväldiga oss som om det var världens slut. Vi lever spänd över hela dess bana, som
verkar evig, för att sedan uppleva det sista slaget igen. Vi skapar utan anledning panik, en panik som
isolerar oss från varje trevlig detalj som omger vår vardag.

Men allt, allt är en fråga om sinne och tro.

Om sinnet uppfostras med tro, få saker kan påverka sinnet. När tron omfattar de djupaste nivåerna av
monoteism öppnar man sitt sinne så att man inser att det inte finns någonting i denna värld, inte ens
fallet ett träds sista blad som är mest isolerat från människans syn som inte är under Allahs skydd och
händer. Absolut allt, det dolda och synliga, det närmaste och avlägsen, det vi berör och det vi inte gör,
det vi hör och det vi inte gör, är känd av Allah:

Hos Gud finns [kunskapen om] himlarnas och jordens dolda verklighet och till Honom skall allt [till sist]
återbördas. Dyrka Honom därför och förlita dig på Honom; ingenting av vad ni [Hans tjänare] gör går din
Herre förbi. (11:123)

Precis som vi vänjer vårt sinne att fokusera på det som varken gynnar eller får oss att utveckla, vi
skulle kunna också vänja det till det som Allah beordrar oss: tro. Om vi kan förstöra oss själva med våra
egna tankar, kan tro också göra så att vi bygger upp oss själva från den mest bittra spillrorna. Tro får
oss att se över bekymmer, det gör att vi kan forma vårt sinne mot acceptans och tillfredsställelse med
Allahs dekret. Allt som är avlägset men som riktas mot oss, kommer inte att vara evig sorg för själen
utan reform.

Tänk på att när sinnet överrumplar dig med det som inte är i dina händer, då ska du förstå att det bara
är ett sätt att krossa dig och förlora tron på Allahs vilja … och naturligtvis i din egen förmåga.

Ingenting är så lätt som det verkar eller så svårt som vi tror, men det finns inte heller där för att
komplicera sucken som vi lämnar mitt i striderna.