Shabana Ayaz – Muslim Network TV

 

Världen måste snarast uppmärksamma vad som händer i Indien idag, där en högt uppsatt politisk ledare nyligen offentligt åberopade förstörelsen av Gaza som en ”läxa” som inte bara ska tillämpas på Bangladesh utan, tydligt underförstått, på muslimer i Indien självt.

Detta är inte en lösryckt provokation från marginalerna. Det är en signal om hur långt extrem retorik har nått in i hjärtat av indisk politik och varför internationell tystnad inte längre är ett alternativ.

I centrum för detta ögonblick står Suvendu Adhikari, en framstående figur i det regerande Bharatiya Janata Party (BJP) ekosystemet och den nuvarande oppositionsledaren i Västbengalens delstatsförsamling.

I ett tal den 26 december 2025, utanför Bangladeshs biträdande högkommission i Kolkata, förklarade Adhikari att Bangladesh borde läras ”samma läxa som Israel lärde Gaza”. Anmärkningen framfördes i samband med protester mot rapporterade attacker mot hinduer i Bangladesh. Men dess innebörd kan inte begränsas till enbart gränsöverskridande ilska.

Genom att åberopa Gaza refererade Adhikari till en av de mest förödande militära kampanjerna på senare tid, präglad av massdöd bland civila, storskalig förstörelse, svält och omfattande fördrivningar.

Internationella människorättsorganisationer, FN-experter och det globala civilsamhället har beklagat Gazakriget i starkaste möjliga ordalag, och många kallar det folkmordsliknande till sin natur. Att citera sådan förödelse som en modell eller ”läxa” är inte bara en överdrift. Det är ett stöd för kollektiv bestraffning och massvåld.

Avgörande är att Adhikari inte talade som en isolerad radikal. Han är en mainstreampolitiker med ett seriöst anspråk på makten. Han strävar öppet efter att bli Västbengalens chefsminister i parlamentsvalet i april 2026.

Hans politiska biografi understryker i sig denna poäng. Han är inte en livslång ideolog från utkanten av landet. Hans far var en högt uppsatt kongressledare. Adhikari själv har tidigare varit förknippad med kongresspartiet och senare Trinamool-kongresspartiet innan han gick med i BJP. Hans uppgång återspeglar en bredare normalisering av den hårdföra retoriken inom Indiens politiska mainstream.

Det är därför hans ord har en djupare och farligare resonans. Medan meningen uttryckligen nämnde Bangladesh, har kritiker över hela Indien påpekat att undertexten sträcker sig inåt och främst riktar sig mot muslimer, en minoritet på mer än 230 miljoner människor.

När en högt uppsatt ledare använder Gaza som en metafor för hur man ”lär ut en läxa”, ekar det oundvikligen som ett hot mot Indiens egen muslimska befolkning, som uppgår till mer än 220 miljoner. I ett politiskt klimat som redan är mättat med antimuslimska berättelser, landar sådant språk inte som abstraktion utan som ett hot.

Detta är den verklighet indiska muslimer står inför år 2026. De lever i ett land där en ledande politisk figur offentligt kan hänvisa till ett krig präglat av massdöd bland civila utan att möta några omedelbara politiska eller rättsliga konsekvenser. Nyheter som kommer från landet dagligen stöder sådana påståenden. Detta är inte en slump. Det återspeglar ett bredare skifte där avhumaniserande språkbruk mot minoriteter har normaliserats under hindutva-ideologins paraply.

 

Försämring av minoriteters rättigheter

Försämringen av minoriteters rättigheter i Indien under det senaste året har dokumenterats väl. Human Rights Watch och Amnesty International har upprepade gånger varnat för systematisk diskriminering, användningen av kollektiv bestraffning och urholkningen av religionsfriheten.

Den amerikanska kommissionen för internationell religionsfrihet har återigen pekat ut Indien som ett särskilt oroande land och hänvisat till ökande fientlighet mot muslimer och kristna och myndigheternas misslyckande med att hålla förövarna ansvariga.

Metoder som så kallad bulldozerrättvisa har blivit symboliska för denna trend. Muslimska hem, butiker och gudstjänstlokaler har rivits under förevändning av brottsbekämpning, ofta efter protester eller anklagelser om oroligheter.

Domstolar har ifrågasatt lagligheten av dessa rivningar, men praxis fortsätter och förstärker ett budskap om kollektiv bestraffning. Vid sidan av detta fördjupar lagar som Citizenship Amendment Act rädslan för berövande av rösträtten genom att uttryckligen utesluta muslimer från snabbare medborgarskapsvägar.

Även kristna har mött en alarmerande ökning av våldet. Julsäsongen 2025 präglades inte av fred utan av hot och attacker i flera indiska delstater. Övervakningsgrupper registrerade hundratals incidenter, allt från vandalism av kyrkor till överfall på gudstjänstbesökare och störningar av julsång.

Organisationer med koppling till Hindutva-rörelsen, inklusive Rashtriya Swayamsevak Sangh, Vishva Hindu Parishad och Bajrang Dal, namngavs upprepade gånger i rapporter från civilsamhällesgrupper. I många fall missbrukades lagar mot konvertering, och polisens åtgärder riktade sig mot offer snarare än angripare.

Muslimska kvinnor har utsatts för en parallell kampanj av förnedring och kontroll. Incidenter där pöbelhopar försökte med våld ta av deras hijab eller trakassera kvinnor i utbildningsinstitutioner, arbetsplatser och offentliga utrymmen ökade genom hela 2025.

Dessa handlingar är inte isolerade. De utgör en del av en större insats för att övervaka muslimsk identitet och synlighet i det offentliga livet. Nyligen drog till och med Bihars chefsminister, Nitish Kumar, av hijaben på en muslimsk läkare när han överlämnade ett tidsbokningsbrev från talarstolen.

Sett mot denna bakgrund är Suvendu Adhikaris kommentar om Gaza inte en avvikelse. Det är en kristallisering av en ideologi som i allt högre grad framställer muslimer som ett kollektivt hot som ska underkuvas. När en ledare på hans nivå talar på detta sätt legitimerar det extrema åsikter bland anhängare och sänker tröskeln för våld på plats.

Det finns också allvarliga regionala konsekvenser. Relationerna mellan Indien och dess grannar är redan ansträngda. Bangladesh har anklagat Indien för inblandning i dess interna angelägenheter efter den politiska omvälvningen där 2024. Protester och motprotester i slutet av 2025 störde konsulära tjänster och hårdnade diplomatiska positioner.

Pakistan fortsätter att anklaga Indien för destabiliserande aktiviteter, medan Indien uttrycker oro för minoriteter utanför sina gränser. I denna instabila miljö ger upphetsande språk från högt uppsatta politiker bränsle till redan pyrande spänningar.

Indiens konstitutionella ramverk berättar en annan historia än dess nuvarande verklighet. Konstitutionen garanterar jämlikhet inför lagen och religionsfrihet. I årtionden hyllades Indien globalt som en pluralistisk demokrati kapabel att hantera extraordinär mångfald. Men det ryktet är nu under press. När etablerade ledare åberopar våld i samband med Gaza som en ”läxa” signalerar det ett avvikande från konstitutionell moral mot majoritetsdominans.

Det är därför det internationella samfundet inte får titta bort. FN:s råd för mänskliga rättigheter bör intensifiera granskningen av minoriteters rättigheter i Indien och överväga oberoende utredningar av mönster av uppvigling och våld.

Islamiska samarbetet, Europeiska unionen och USA bör ta upp dessa farhågor direkt och konsekvent i diplomatiska engagemang. Tystnad eller vaga uttalanden om oro stärker bara de som tror att hat inte kommer att kosta något.

Globala medier, människorättsförsvarare och civilsamhället har också en roll. Att öka medvetenheten är inte inblandning. Det är ett försvar av universella mänskliga rättigheter. Indiens minoriteter ber inte om särbehandling. De ber om det skydd som utlovas av konstitutionen och av internationell rätt.

Om världen inte reagerar kommer konsekvenserna inte att begränsas till Indiens muslimer eller kristna. Att normalisera folkmordsmetaforer i den etablerade politiken fräter ner demokratin i sig och hotar den regionala stabiliteten. Historien visar att massvåld sällan börjar med enbart vapen. Det börjar med ord, metaforer och den stadiga erosionen av moraliska gränser.

Suvendu Adhikaris uttalande bör därför förstås som en varning. Det visar oss vart den indiska politiska diskursen är på väg om den lämnas okontrollerad. Världen måste vara uppmärksam, tala tydligt och agera brådskande. Kostnaden för tystnad kommer den här gången att bli alldeles för hög.

 

 

Shabana Ayaz är en pakistansk journalist och författare baserad i Turkiet.

 

Original text: Why world cannot ignore rising hate and violence in India