Fethullah Gülen

För att belysa vägen för mänskligheten. Idag är vårt största problem att många inte erkänner profeten Muhammed och andra
försummar eller vägrar att följa hans väg. Allah sände Muhammed för att göra precis som alla tidigare profeter, lysa upp
vår väg.

Gud visade sannerligen de troende [en stor nåd], då Han lät ett sändebud komma till dem, [en man] ur deras egna led, för
att framföra Hans budskap till dem och rena dem [från synd] och undervisa dem i Skriften och [profeternas] visdom; innan
dess var de helt uppenbart på orätt väg. (3:164).

Allah skickade Sina sändebud för att vägleda människor till sanningen och genom det blir renad från sina misstag. De som
blev upplysta av dessa Budbärare hittade vägen till den gudomliga närvaron och nådde den högsta platsen för mänskligheten.
För att citera Ibrahim Haqqi: ”Allah förklarade att han inte kunde innehållas av himlen och jorden. Han kan bara uppnås och
kännas genom hjärtan”. Detta är anledningen till varför Budbärarna har fört mänskligheten till kunskap om Allah.

De som följer denna vägledning rörs av Allah i det djupaste, antingen hjärtat, själen eller medvetandet, som bara Allah kan
ha full överblick. Sinnet kan inte förstå det, och filosofi kan inte nå det. Därför renade profeterna själar, så att de
blev speglar i vilka Allah kan manifesteras. Profeten Muhammed gav oss Koranen och sunna (1) för att visa oss hur man följer
den vägen som förverkliga det ändamål för vilka profeterna sändes.

Det är viktigt att understryka tre punkter. Först, profeterna var inte vanliga män, men utvalda män, genom vilken Gud
uppenbarat sig. Allah valde och ägnade stor uppmärksamhet åt deras utbildning så att de alltid försökte få Hans godkännande.
Precis som sin föregångare, försökte profeten Muhammed alltid att behaga Allah. Hans sista ord var: ”A Rafiq al-Ala! (till
Allahs boning).” Hans hustru Aisha gav följande redogörelse om Muhammeds sista ögonblick:

Jag var med honom i hans sista stunder. Varje gång han var sjuk, bad han mig att be för honom, och med hopp om att min
vädjan skulle accepteras av hans gynnsamma välsignelse, tog jag hans hand och bad. Under hans sista sjukdom ville jag göra
samma sak, men plötsligt drog han tillbaka sin hand och sade: ”A Rafiq al-Ala!” (2)

För det andra kommer världen att alltid ha efterträdare som kommer att ägna sitt liv åt att sprida sanningen. De var tvungna
att leta efter vad profeterna letade, att predika vad profeterna predikade, och strikt följa profeterna i att rekommendera
det som är bra och förhindra det som är oacceptabel.

För den tredje, är döden inte den totala annihilation, utan ett byte av världar utan att helt skiljas från denna. Dödsfallen
bland profeterna är speciella. När det gäller martyrerna, vars andliga nivå är lägre än den för en profet, säger Koranen:
Och säg inte om dem som stupar [i strid] för Guds sak: ”De är döda.” Nej, de lever, fastän ni inte är medvetna om detta.
(2:154). Så vi kan inte säga att profeterna är döda. Så profeten Muhammed dog inte i ordets strikta bemärkelse, han
flyttade bara från en plats till en annan, han gick till en annan dimension eller grad av livet.

De som kan gå in i andra dimensioner med deras inre egenskaper, upplever olika föreställningar av tid och rum, de ser olika
varelser, och diskutera saker och händelser ur olika synvinklar. Vi tror på saker och händelser enligt den ström som styr
oss.

De som stiger tillräckligt högt för att se alla aspekter av denna utveckling har en större vy ju högre upp de kommer. Då
blir deras förmåga och resonemang bredare när de överväger olika frågor. Sådana människor skulle kunna sitta med oss och på
samma gång, i närvaro av Allahs sändebud. De kan göra salat med oss, men också blir kapabla att leda salat i livet efter
detta bland änglarna. Det finns en särskild kategori av helgon som kallas abdal (ersättare). När en av dem dör, blir den
omedelbart ersätt med en ny, som kan se profeten när han så önskar. Jalal al-Din al-Suyuti, ett 1600-talets lärd sade en
gång: ”Jag såg Allahs sändebud tjugoåtta gånger, och jag var vaken.”

För att vägleda människorna i Allahs tjänst har Allah sagt i Koranen: Jag har skapat de osynliga väsendena och
människorna enbart för att de skall [känna Mig och] dyrka Mig (51:56).

Vi är inte skapade enbart för att äta, dricka och reproducera oss, dessa är livets naturliga fakta och våra naturliga behov.
Vårt huvudmål är att erkänna och tjäna Allah. Alla profeter sändes till oss för att visa oss hur: Vi har aldrig sänt en
profet före dig utan att uppenbara för honom: ”Det finns ingen annan gud än Jag – tillbe Mig!” (21:25) samt:

Till varje samfund har Vi låtit ett sändebud komma [för att förkunna]: ”Dyrka Gud och håll er borta från det onda!” Bland
dessa [människor i äldre tider] fanns den som Gud vägledde, och det fanns den som dömde sig själv att gå vilse. (16:36).

Allah sände profeterna för att vägleda oss till Hans tjänst. Alla hade samma uppdrag. Men medan de tidigare profeterna
sändes till sitt eget folk och för en bestämd tid, sändes profeten Muhammed som en frälsning för mänskligheten och
djinnerna, och för evigt.

Enligt en autentisk hadith, berättade Ibn Mas’ud om profetens predika till djinnerna:

En gång gick jag och Allahs sändebud till en plats. Han drog en cirkel runt mig och sade att jag inte fick lämna den tills
han återvände. Han gick och en stund senare bröt ut ett upplopp i närheten. Jag undrade om något hade ha hänt honom, men
eftersom han hade sagt att jag skulle stanna kvar tills han återvände, så gjorde jag. Efter en stund återvände han och då
frågade jag om oväsendet. Han svarade: ”Djinnerna trodde på mig och de har svurit en trohetsed. När vissa av dem envisades
om sitt tvivel, bröt ut strider. Bullret du hörde var striderna. Detta är ett tecken på att mitt liv är snart slut.” (3)

Allahs sändebud använde denna fras för att markera att han skickades för att bana väg för vägledning för mänskligheten och
djinnerna. När detta var gjort fanns det inte något skäl för Budbäraren att fortsätta vara kvar eftersom han inte skulle ha
något annat att göra. Detta innebär också att de troende aldrig borde försumma sitt ansvar i denna världen och de borde be
precis som Allahs budbärare lärde oss: ”Min Herre! Låt mig dö om döden är bättre för mig, och om inte, låt mig leva längre
om det är det bästa för mig.” (4)

För att lära människan Allahs lagar

Ett annat skäll till att sända profeter är att avslöja de gudomliga pelarna (alltså, att göra salat fem gånger om dagen,
fasta under Ramadan, betala Zakat (5) och inte tillåta något olagligt sexuellt umgänge, alkohol och spel) . Denna funktion
är en del av profetskapet. Enligt Koranen, de som [för människorna] förkunnade Guds budskap och som fruktade Honom och
inte fruktade någon annan än Gud. (33:39). Vidare sade Allah till Muhammed:

FÖRKUNNA, du Sändebud, allt vad din Herre har uppenbarat för dig! Gör du inte det, har du inte förmedlat Hans budskap.
Gud skall skydda dig mot människorna; Gud vägleder inte förnekarna av sanningen (5:67).

Budbäraren skickades för att belysa alla aspekter av mänskligt liv. Om någon del av Allahs budskap inte hade predikats
skulle det ha inneburit att lämna mänskligheten i mörker. Av den anledningen sökte Han oförfalskat sinnen och hjärtan till
dem som skulle kunna framföra Allahs budskap.

Budbäraren kunde ha pratat med folk som Abu Bakr och Omar flera gånger innan de omfamnade Islam. Men att prata med personer
som Abu Jahl var något annat. När han träffade dem sade han, ”förkunna att det inte finns någon gud utom Allah och bli
räddad.” Han besökte platser där människor samlades och gjorde samma kallelse. Ibland fanns det kommersiella sammankomster
i Mecka och i närliggande platser som Arafat, Mina, Muzdalifa och Aqaba. Han gick till dessa platser varje år och sökte
personer som var villiga att lyssna.

När avgudadyrkarnas likgiltighet i Mecka blev först skämt och sedan en alltmer outhärdlig förföljelse, tortyr och bojkott,
gick Allahs budbärare och Zayd ibn Haritha till Taif. Men denna stads befolkning behandlade dem också hårt. Barn uppradade
på båda sidor av vägen kastade sten på dem. Eftersom de inte hade något skydd, lämnade staden och hittade ett träd att vila
under den. De blödde ymnigt. Han höjde sina händer och bad:

Min Herre! Jag klagar till Dig om min svaghet, brist på resurser och betydelse framför dessa människor. Du är den
barmhärtigaste av alla, de förtrycktas och min Herre. Till vem överger du mig, till främlingen som ser snett på mig och
flina? Eller till fienden som du har gett makt över mig? Om din ilska inte är riktad mot mig, är då jag inte orolig. Men
Din nåd är mycket bättre för mig. Jag söker skydd i Ditt väsens ljus, som lyser alla mörkret och ordnat alla angelägenheter
i detta och det andra Livet på rätt sätt, så att Din ilska eller Din upprördhet faller ner på mig. Jag hoppas på din
förlåtelse tills du är nöjd. Det finns inga resurser eller makt, utom det Du har.

Efter att ha sagt detta, märkte han att han hade erbjudits en bricka. En kristen slav från Ninive, Addas, hade sett när
Allahs budbärare stenades och skadades från den vingård där han arbetade. Han lade vindruvor på en bricka och tog dem till
Muhammed. Allahs budbärare sade, ”I Allahs namn!” och började äta. Detta förvånade Addas, eftersom det var första gången
han hörde denna fras bland avgudadyrkarna. Då frågade han Allahs budbärare vem han var och varför han hade kommit till Taif.
”Jag är Muhammed, från Mecka, den sista profeten.” Efter att ha hört svaret, sade Addas med tårar i ögonen, ”Allah gjorde
så att jag hittade dig” och omfamnade Islam. (6)

Profeten Muhammed ägnade sig helt åt sitt uppdrag. Därför sanningens aura runt honom utvidgades dag för dag, och förnekarnas
läger var alltmer frustrerad: De försöker utsläcka Guds ljus med sina ord, men det är Guds vilja att Hans ljus skall lysa
med full styrka, hur förhatligt detta än kan vara för förnekarna. (9:32). När det fanns ingenting mer att göra i Mecka
emigrerade han till Medina och fortsatte sitt uppdrag där. Här stod han inför ett annat problem, de etablerade samhällen av
fientliga judar och slutligen en femte kolumn av hycklare som skulle alliera sig med hans fiender.

I det tjugotredje året av sitt uppdrag, kände han att sitt liv var på väg att ta slut. Han hade utfört den mindre
pilgrimsfärd, Umrah, ett par gånger men aldrig kunnat göra den viktiga pilgrimsfärden, Hajj. Han lyckades genomföra det
detta sista år. Han gick upp till Arafat ridande på en kamel, där han predikade vad som är känt som Avskedstalet. Där
betonade han att stridigheter och intressebaserade transaktioner var förbjudna, och förklarade att kvinnor har också
rättigheter, och talade om familjeskyldigheter och stam och nationella relationer.

En stor församling lyssnade sörjande. Medan han talade, frågade han ofta om Allahs budskap hade framförts på ett korrekt
sätt. Med varje positiv svar höjde han pekfingret mot himlen och sa: ”Åh Allah, Du är mitt vittne!” (7) Han var medveten om
det Gudomliga uppdraget och tänkte säkert, ”Allah sände mig för att fullgöra profetskaps uppdraget. Eftersom dessa personer
har vittnat om att jag har fullgjort denna plikt, hoppas jag att det kan betraktas som verkligen utfört.” Han var redo att
möta Allah med tillfredsställelsen av att ha utfört sitt uppdrag.

För att vara exempel

Profeterna skickades för att tjäna som exempel som skall följas medvetet. Efter att ha talat om profeterna i sura al An’am,
sade Allah till hans sista Budbärare: åt dem som Gud vägledde. Följ deras exempel [Muhammad] (6:90). I synnerhet är vi
beordrade att följa Muhammeds exempel: I GUDS Sändebud har ni ett gott föredöme för alla som [med bävan och hopp] ser fram
mot [mötet med] Gud och den Yttersta dagen och som ständigt har Gud för ögonen. (33:21).

Allahs budbärare är vår vägledare. Vi gör salat som han gjorde, och vi måste sträva efter att leva som han levde. De som
följde honom under islams första århundrade var sanna representanter för det autentiska islamiska livet. Guds Sändebud sade
om dem:

Efter mig kommer de muslimska arméer att stå framför städers portar. De kommer att fråga dem: ”Har någon av er sett någonsin
Profeten?” Muslimerna kommer att svara ja och dörrarna kommer att öppnas. De som efterträder dem kommer också att utföra
jihad och blir frågad: ”Har någon av er sett dem som såg profeten?” De kommer att svara ja och städerna kommer att erövras
av dem. När det gäller den tredje generationen kommer deras medlemmar att bli frågad: ”Har någon av er sett dem som såg
Profetens följeslagare?” När denna fråga besvaras jakande, kommer erövringen att lyckas. (8)

I en annan berättelse av Bukhari och Muslim, sade Allahs Budbärare: ”Den bästa bland er är de som bor i min tid, sedan de
som efterträder dem, och sedan de som följer dem.” (9)

Dessa tre generationer följde noggrant profeten, och därför mötte de stora triumfer i världen. Jesus hade nämnt dem:
”Helgonens flaggor är i deras händer.” (10) De är följeslagare till Muhammed och de som följer hans väg i varje århundrade.

I en hadith, svagt överförd genom generationer, säger Allahs budbärare: ”De fromma lärda i min Ummah liknar Israels
profeter.” (11) Omar underkastade sig till Allah så innerligt att som Hans tjänare var han mer effektiv än förväntat. Under
hans kalifat erövrades Iran, Irak och Egypten. Muslimska arméer marscherade i ett stort område, ledda av stora befälhavare
som Abu Ubayda ibn al-Jarrah, Shurahbil ibn Hasana, Sad ibn Abi Waqqas, Amr ibn al-As och Yazid ibn Abi Sufyan.

Jerusalem erövrades under hans kalifat. När muslimernas högste befälhavare bad prästerna i Jerusalem att presentera
nycklarna till staden, sa de, ”Vi kan inte se bland er den man till vilka vi ska lämna nycklarna.” De hade läst i sina
religiösa böcker en beskrivning över den som var kvalificerad att ta emot nycklarna.

Då stadens präster och de muslimska befälhavarna väntade medan Omar och hans tjänare turades om att rida en kamel mot
Jerusalem. Även om Omar härskade över stora landområden ägde han inte ens en kamel. Han lånade en kamel från statens
egendomar och red iväg med sin tjänare. När de närmade sig Jordanfloden, hans befälhavare, som väntade på andra sidan
floden blev upphetsad och bad: ”Åh Allah, låt Omar vara den som rider kamelen när de når floden, eftersom dessa romare
gillar pompa och uppvisning . Det kan hända att de inte respekterar oss om de ser kalifen leda en kamel riden av en
tjänare.” Men Allah hade bestämd att den senare var den enda möjligheten. När Omar närmade sig, märkte prästerna flera
reparationer på hans kläder, bland annat. Detta var mannen som deras böcker beskrev och de lämnade över till honom
Jerusalems nycklar.

Omar avvek aldrig från Allahs Budbärares väg. När han låg på sin dödsbädd, efter att ha blivit dödligt knivhuggen av en
zoroastrians (elddyrkare) slav, vägrade han äta och dricka eftersom hon var för svag. Men han bad alltid när det var dags
att göra det, även om detta fick hans sår att blöda. Han brukade säga: ”De som gör inte salat har ingenting att göra med
islam”. (12) Han var en exemplarisk anhängare av Allahs budbärare, och hans egna exempel skulle följas av de generationer
som följde.

För att upprätta jämvikten

I en tid där vissa människor levde i kloster och andra drunknade i lyx, kom profeten Muhammed med de koraniska
instruktioner: Sträva med det som Gud har gett dig efter det eviga livets goda utan att försumma din del av det
världsliga! (28:77).

Alla profeter har kommit för att upprätta en balans mellan det materiella och andliga liv, förnuft och själ, denna och nästa
värld och överseende och avhållsamhet. Samtidigt som vi måste tala om allt som Gud har gett oss, visa vår tacksamhet och
berömma Honom som Han förtjänar ( Men berätta [för alla] om din Herres välgärningar! (93:11)), vi får inte glömma
att vi kommer att redogöra för allt det goda vi har fått ( och den Dagen skall ni ställas till svars för [vad ni gjorde
av] det goda som skänktes er [i livet]! (102:8)).

Profeten ingöt denna princip så djupt i hans följeslagares hjärta, att man kunde se det i varje aspekt av deras liv. Till
exempel, en gång när man skulle bryta fastan under Ramadan, erbjöds Abu Bakr, första kalifen, ett glas kallt vatten. Han
hade precis tagit en klunk vatten när han plötsligt började gråta och slutade dricka. På frågan om varför han grät, svarade
han, ”En gång när jag var med Allahs budbärare, han betedde sig som om han sköt något med handen och sa, ’Kom inte nära
mig!’ Jag frågade honom vad han gjorde, och svarade: ’Världen har uppenbarat sig för mig fullständig perfekt, med alla dess
pompa och lyx. Jag har tagit avstånd från den med att säga: ’Låt mig vara, du kan inte förföra mig.’ Världens drog sig
tillbaka och sa, ’Jag kan inte slå dig, men jag svär vid Allah att jag kommer att förföra de som kommer efter dig.’” Efter
att ha berättat denna hadith sade Abu Bakr, ”I denna stund trodde jag att världen hade övertygat mig med ett glas kallt
vatten och jag grät.” (13)

Abu Bakr och de flesta av följeslagarna levde ett ödmjukt liv, även om de hade möjlighet att leva i bekvämlighet.

För att vittna om Gud

Profeterna skickades också så att folk inte kunde åberopa okunskap om det andra Livet. Med tanke på detta, säger Koranen:
sändebud som förde med sig ett glatt budskap om hopp och varnande ord, för att människorna, efter [att ha hört]
sändebuden, inte skall kunna skylla på [okunnighet] inför Gud. (4:165).

Mänskligheten, som har följ efter förmodade vägledare eller ledare för att bara gå vilse, har verkligen vägleds av
profeterna. Dessa Allahs tjänare skapades för ett speciellt uppdrag. De var profeter redan i sina mödrars livmoder och deras
födelse var extraordinära. Deras liv var som vackra symfonier, absolut harmonisk och balanserad. Deras ord var som ljuva
melodier som trängde i själarna.

Hela skapelsen, levande eller livlös, lyssnade på dem. Träden och stenarna hälsade på profeten Muhammed, och han svarade
dem. Busiri säger i sin berömda Qasida al Burda: ”Träden svarade hans kallelse med att böja sig.” När han kallade dem, kom
träden till honom. Både levande och döda ting, kände hans ankomst, och allting blev ett språk för att förhärliga Gud med
sina lovord: ja, ingenting finns som inte sjunger Hans lov. Men ni förstår inte innebörden av deras lovsång. (17:44).
Universums extraordinära harmoni visar Allahs förekomst och enhet. Ingenting skapas förgäves och till ingen nytta: TROR
människan att hon skall lämnas i fred att göra som hon vill [utan att ställas till svars] (75:36).

Om profeterna hade inte sänts, skulle vi ha haft argument mot straffas i det andra Livet. Men, som Koranen säger: Vi
straffar inte [ett folk] förrän Vi sänt Vårt sändebud [till dem]. (17:15). Allah skickade profeter så att människor kan
skilja gott från ont. Således kan man inte påstå okunskap när man ska stå till svars får sina handlingar vid Domedagen.

Anteckningar

1. Filosofin som härstammar från profetens handlingar utförda genom hela sitt liv.
2. Bukhari, ”Maghazi” 78, Muslim, ”Salam” 50-51, Abu David, ”Tib” 19.
3. Tabari, Yamial-Bayan, 24:33, Ibn Hanbal, 1:449.
4. Bukhari, ”Marda” 19, Muslim, ”Dhikr” 10.
5. Obligatoriska allmosor från ekonomisk gynnade som delades ut till de behövande och är en proportionerlig del av
   fyrtio.
6. Ibn Hisham, Sira, 2:60, Ibn Kathir, Al-Bidaya, 3:166.
7. Ibn Maja, ”Manasik” 84, Abu David, ”Manasik,” 56.
8. Bukhari, ”Fada’il al-Ashab” 1, Muslim, ” Fada’il al-Sahaba”, 208-9.
9. Bukhari, ”Fada’il al-Ashab” 1, Muslim, ”Fada’il al-Sahaba” 212.
10. Ibrahim al-Halabi, Sira, 1:218.
11. Ayluni, Kashf al-Khaf ”, 2:83.
12. Ibn Sad, Tabaqat, 3:350, Haythami, Mayma’al-Zawaid, 1:295.
13. Abu Nu’aym, Hilyat al-Auliya ‘wa Tabaqat al-Asfiya”, 1:30-31.